Category: Ord om musik


Efter att under gårdagen ha lagt upp en recension om konserten var det nu dags för ytterligare tankar – och recensioner – ifrån nämnda. Eftersom jag är en sucker för listor blev det därför en sådan, men med betyg:

Asiatisk buffé:

Jag minns inte vad restaurangen vi åt på hette, men den ligger på Sveavägen, längre nedåt, förbi Webhallen, en korvmoj, något kebabställe jag heller inte minns namnet på och i runda svängar tre korsningar, samt kan tilläggas att den är belägen precis bredvid en annan asiatisk restaurang som inte är fullt lika mysig men bjuder på bra mat – bara inte lika bra. 119 kronor och man blir mätt på köpet, eftersom man äter så mycket att man storknar. Här finns ett litet rum att gömma sig i för den som gillar avskiljt (och tycker om att se ut genom fönstret på människor som kämpar att behålla balansen), två toaletter, och sushi som ordnas i realtid. Sen finns det köttbullar i någon stark sås, fast den vågade jag inte smaka, av ren princip. Allt det andra slank dock ned utan några som helst problem.

Ljuseffekterna:

Den ljusansvarige tyckte om att rikta strålkastarna överallt utom där de borde varit. Ett fåtal undantag, men oftast visste han inte vart han skulle. Av någon anledning fanns det även en lampa längst upp i vartdera hörnet på körläktaren, som helt random snurrade runt sig själv. Dessutom ändrade strålkastarljuset färg i tid och otid. Någon gång var det trevligt rött. Resten av tiden var det mest något helt annat.

”Dracula”:

David Westerlund var inte bara en hejare på att spela piano, han var även Dracula för kvällen, liksom värd, och en riktigt bra sådan. Med härligt hackig engelska toppat med en svensk touch, och inte sen med att bjuda på sig själv, lyckades han höja stämningen om och om igen.

Curse of the 8-bit:

När David tidigt under konserten talade om att keyboardet hade en förbannelse, för att i slutet av nästföljande låt slänga in en kort snutt som hämtat ur ett av NES-spelen, trodde jag bara att det var ett kort gästspel. Istället dök 8-bitarstonerna upp flera gånger till, ackompanjerat med ”vanliga” instrument, i vad som skapade en blandning mellan gammalt och nytt. Otroligt välgjort och medryckande.

Klassisk dialog:

Erik Eklund: Die, monster! You don’t belong in this world!

David Westerlund: It was not by my hand that I am once again given flesh! I was called here by humans, who wish to pay me tribute!

Erik: Tribute? You steal men’s souls, and make them your slaves!

David: I suppose the same could be said of all religions…

Erik: Your words are as empty as your soul! Mankind ill needs a savior such as you!

David: What is a man? A miserable little pile of secrets! But enough talk… Have at you!

Så mycket liknar Segafreak-tvillingarna varandra:

De är enäggstvillingar, men om ni trodde att de ser exakt likadana ut för det har ni fel. Trodde ni inte det? Fan.

Annonser

Det börjar med tvekan. Ett tvekande virrvarr. Jag tvekar, orkestern virrar. Dess riktning är klar, men alla de olika instrumenten lever inte likt en enhetlig organism, utan tycks smått förvirrade. Sedan väcks de, likt Dracula ur sömnen. Jag ler.

När en extra dos pondus pressas in i salongen lyfter vi alla ordentligt från stolarna; samtidigt är ett av den första halvans bästa partier ett pianosolo, som alldeles utmärkt återuppväcker Belmont’s Reveange, trots det faktumet att jag aldrig spelade den delen. Oväntat slänger pianisten och Dracula själv, David Westerlund, även in en kort snutt från Super Mario, vilket väcker ett och annat leende.

Seriens verkliga kraft uppvisas främst under konsertens andra akt, men dessvärre har båda två sina stunder av anarki; ibland blir det lite för många instrument – och lite mindre synkroniserat, än vad som hade behövts för att verkligen lyfta alstren. Istället känner man sig smått förvirrad. Emellertid lyckas de väva samman de tre klassiska Beginning, Bloody Tears och Vampire Killer i en enda storslagen sammansättning, minnesvärd inte minst för att styckena ackompanjeras till originaltonernas elektroniska stämmor. Följer gör även ett orgelsolo, men nämnas bör i synnerhet Michiru Yamane specialkomponerade version av Dance of Pales, som hon själv framför.

Nostalgin dyker inte enbart upp i musikform, utan även genom den klassiska dialogen mellan Richter Belmont och Vlad Tepes Dracula i Symphony of the Nights första scen, som framförs av David och organist Erik Eklund, precis innan de drar igång Dance of Illusions för full kraft. Publiken har i och med detta klappat sig halvt ledlösa, men det slutar inte här, utan med hela scenen fylld på folk slår Bloody Tears till ännu en gång, Dracula återuppväcks efter att ha dött vid dansens slut, och tacktalen hägrar tills det oundvikliga kommer. En låt till.

Ribban lyckas inte höjas ännu ett snäpp, men det behövs egentligen inte heller, för på vägen till tåget nynnar jag ändå på såväl det ena som det andra. Fan bara att jag glömde Dawn of Sorrow hemma.


Imorgon badar strängar i blod och på pianon dansar odöda hand i hand. Sen lär det bli lite rockigt också, så att dödskallarna får gunga ordentligt. För imorgon är det dags för Castlevania – The Concert.

Biljetterna är bokade, spellistan står på repeat och blodsuget är på topp. Det kommer bli en höjdarkväll, tillsammans med några av spelmusikens absoluta höjdare. Och till skillnad från Chris Hülsbecks musik (under Sinfonia Drammatica tidigare i år) som trots allt passar bäst i chipform, gör sig Castlevaniamusiken utmärkt i storslagna orkestreringar.

Klockan 19 imorgon kväll, på Stockholms Konserthus, börjar det. Det finns en hel del platser kvar, så ännu är det inte försent att boka upp morgondagen. Michiru Yamane, som skrivit musiken till Castlevania: Symphony of the Night, kommer vara där, inte bara för att stå och se glad ut, utan även för att framföra några av sina verk. Det kallar jag episkt.

Så, vilka kommer? Själv kommer jag sitta högst upp och digga tills huvudet faller av. Som tur (?) är ser jag ut som ett skelett utan att anstränga mig, så jag kommer minst sagt att passa in. Det vita sminket behöver jag inte ens ta på mig, för som spelnörd kommer det på köpet.

Vi ses där. Eller så ser någon en annan, och gömmer sig.

För en vecka sedan var jag på Sinfonia Drammatica, i Stockholms konsert- hus. Ni vet det där stora, blåa, fula huset. I alla fall, här kommer den bitvis detaljerade, bitvis avskalade sammanfattningen, varje låt i taget, i den exakta ordningen. I slutet även lite extra om sådant som var bra respektive dåligt, samt annat som är värt att nämnas. Bilder från konserten har jag dessvärre inga alls, utan ni får hålla tummarna att Xboxflickan knäppte några fina kort som hon kan visa oss då hon är tillbaka. Till dess får ni nöja er med min text. Trevlig läsning.

Sinfonia Drammatica logo

Grand Monster Slam (Opening Fanfare)
En alldeles utmärkt inledning till konserten. Det kändes nästan som om vi alla befann oss på ett tornerspel, med flaggor vajandes ovan; trumpeter från alla hörn, och med tanke på spelets brutala drag känns associationen inte heller speciellt felplacerad.

X-Out (Main Theme)
Denna undervattenspsalm gavs extra styrka då Ensemblen och Stockholm Singers fattade rodret om ubåten och ledsagade den genom mörkret. Faktiskt längre än väntat.

The 13th Anthology (Kingdom Hearts)
Tveksamma fioler möter kraftfullare, för att därefter slå ut i hektisk jakt, med hela orkestern kämpandes genom salarna och trummorna rytmiskt dunkande i bakgrunden. Emellanåt slår en cymbal från hörnrummen.

Birds in the Sky, Fish in the River (LiveALive)
Som många andra av Yoko Shimomuras verk känns denna som en resa mellan olika platser, i detta fall genom den vilda och tämjda naturen. En fri och vacker melodi.

The Other Promise (Kingdom Hearts)
Två människor, hållandes varandras händer. Pianot letar sig försiktigt fram mellan fingrarna, och i bakgrunden klingar en triangel, spelar fioler. Den får fart, men aldrig för mycket. Alltid varsam, som mötet mellan två älskade, som inte vågar ta steget. Utan lovar. Och gåshud är vad som uppstår.

Gem’X (Main Theme)
Egentligen en väldigt annorlunda pussellåt. Trots detta kan jag då ögonen sluter sig se de färgglada kristallblocken forma och förändra sin omgivning. Och då har jag aldrig spelat spelet.

Colored Earth (Legend of Mana)
När jag blundar kan jag fortfarande se Arnie Roth stå där, vilt svingandes sin dirigentpinne. Den första delen är otroligt kraftfull.

Apidya II (Suite)
Ett tema vars strofer känns som en blandning mellan ilsken rymdfärd och storslagen fantasy. Vilket på sätt och vis är vad spelet också är, förklätt i ansiktskläder. Var dessa kommer in är dock otydligt, kanske till och med osagt, men kvaliteten på stycket i sig är och förblir oemotsagt.

R-Type (Main Theme)
Här tycker jag mig förnimma influenser från Star Wars, och det känns genom hela rymdfärden – från de första mörka tonerna till de hoppfulla sista – som om jag sitter där, i skeppet. På jakt efter att förinta det onda Bydoimperiet, med ljusets vapen; genomborrandes det till synes oändliga mörkret. Visst är stycket mer hoppfullt än det borde vara, men det är i detta fall knappast något som förstör.

Echoes of the Spiral (Legend of Mana)
En melankolisk bylåt, inlåst I ett stort rum där pianot ständigt spelar och bokhyllorna står översvämmade av legender som skrivits ned, berättats och glömts bort. En väldigt vacker dans över trägolvet sedan. En vals måhända. De gråter båda två.

Jim Power in ”Mutant Planet” (Main Theme)
Den dansande elektronikvalsen som sakteliga muterar från ängatrippande slagsmål till bergsbestigande klättring med flygande yxor. Ned igen, sedan upp. Över långa repbroar, vidsträckta fält och de höga bergen. Inte riktigt som jag föreställt mig. Utan bättre. En fri vandring, som dock varade lite kort och dessvärre sjönk undan bland de andra storheterna.

The Great Giana Sisters (Suite)
Den inledande delen med det mörka titeltemat är skäl nog att öppna sitt hjärta, då som nu, orkestrerad eller inte. Roligt också med inlägg från spelets andra delar, även om dessa inte kan mäta sig med förstnämnda.

Legend of Mana ~Title Theme~ (Legend of Mana)
Ett sådant vemodigt och försiktigt, därefter kraftfullt epos, om ungdomar i sökandet efter något, något viktigt. Genom våld och död, lidande och glädje, över fälten och genom skogarna. Faktum är att jag inte har någon aning. Men jag gissar att det är så.

Destati (Kingdom Hearts)
Har denna någonting med slutbossen eller annan stor händelse att göra, eller är det bara jag som fått för mig det? Hur som helst en väldigt direkt låt, och detta trots väldiga höjdskillnader. Övergångarna lugn och förstörelse uppvisar en ytterst skicklig tonsättning.

My Hometown Domina (Legend of Mana)
De lekfulla flöjterna dansar och trippar genom byn, ackompanjerat med fioler som prisar det enkla och vackra. Helt enkelt ett väldigt hemtrevligt och glatt stycke.

Turrican II – The Final Fight (Renderings: Main Theme)
Ett ensamt piano mot alla andra instrument, men till skillnad från spelets huvudperson som väljer att skjuta de alla åt fanders väljer denna att leva i samklang med sina motspelare. Och vilken kraft sedan. I freden. I konsten.

Extranummer: Fantasia alla marcia (Kingdom Hearts)
Hade det slutat med Turrican II hade det slutat bra. Tack vare gigantiska applåder och detta extranummer slutade det istället skitbra. På enkel svenska: fantastiskt.

Sinfonia Drammatica

Höjdpunkt:
Trots att jag hela kvällen gick, satt och cyklade med Turrican II temat dansandes över läpparna var det The Other Promise från Kingdom Hearts som fångade det största känslomässiga ögonblicket. De försiktiga pianotonerna i samspel med ömsom tungsinta ömsom hoppfulla flöjter vävde in hela salen i vad som tycktes vara en plats mellan nostalgi och vemod. Andetagen hejdades. Ögonen log, grät, om vartannat. Likt vi alla satt i en liten bubbla, en bubbla i oss själva, där vi stannade för en stund. De spelade framför, avlägset och nära. Världen hejdades. Eller så var det bara jag.

Avgrund:
Jag är som vissa vet fullkomligt förälskad i The Great Giana Sisters, speciellt titeltemat. Därför blev jag lite snopen då inte mer vikt lades på just den biten, även om det var en trevlig överraskning med partier från spelets banor. Trots en väldigt bra och varierande låt något av en besvikelse.

Också värt att nämnas:
Efter att Turrican II-temat avslutats började applåderna som skulle vara i flera minuter. Trots att vi alla knapert byggda gamers redan hade klappat mer än de flesta av oss orkade, fanns det så mycket mer att ge dem. Sakta började folk också
resa sig. Först ett fåtal, sedan alltfler, och då Yoko Shimomura och Chris Hülsbeck klev upp på scenen tror jag inte det var någon som satt ned.

Stämningen var på topp; alla såg ut som lyckliga barn, och det blev inte sämre av att de lade in ett extranummer efter att tonsättarna lämnat scenen. Därefter kom de in igen, varpå vi alla klappade ännu mer. Sedan ut, och in igen – ständigt klappade vi. Det var enormt, och jag har nog aldrig varit med om något liknande live. En fantastisk kväll som avslutades än mer fantastiskt.

Vissa mornar vaknar jag och hör musik. En klar och tydlig slinga; det kan vara allt från hårdrock eller hjärnantastande hits på radion till underbar spelmusik. Oftast är den så påtaglig att jag tycks befinna mig bredvid en stereoanläggning, andra gånger känns det nästan som om jag svävar med den – är en del av dess ström av ord och toner. Likt ett vågsvall: om jag har tur svalkar och vaggar den mig genom vardagen snarare är sliter mig mellan irritation och smärtan av att sjunka till botten och drunkna.

Två morgonstunder – som hade guld i mun – (ursäkta ordvitsen; författarens anm.) har jag om inte direkt men väldigt snart, funnit mig själv nynnandes på den mästerliga Theme of Solid Snake från Metal Gear Solid 2. Det är något alldeles speciellt med denna låt. Den börjar utdraget, med samma toner upprepandes igen och igen, medan den gradvis stegrar – trots detta behåller sin avvaktande karaktär – för att slutligen slå till, likt Snake själv. Som en kniv in i mitt spelhjärta, varvid jag sitter där; inväntar nästa klimax, då låten slutligen varvar ned och står där återigen, på ruta ett. Jag är fast.

Och tur är väl det att jag omedvetet lyckats variera mig, för hela eftermiddagen igår satt jag nämligen och sjung (om man nu kan kalla det sång då jag väser ut elektroniska toner – med min mun!) på Turrican II temat, som har en tendens att fastna ganska snabbt. Ska bli ett stort nöje att höra låten i orkestrerad version ikväll, på Sinfonia Drammatica (som jag skrev om i mitt förra inlägg). Det börjar närma sig; jag ska snart bege mig till tågstationen i Västerås, så jag avslutar med frågan:

Har ni någon musik som ni ofta nynnar på och som aldrig vill lämna hjärnan? Brukar ni vakna på morgonen med det mest avancerade stycket ur Final Fantasy VIII i skallen? Eller hör ni kanske extralivsplinget från Super Mario Bros. varje gång ni häller upp saft?

Inför Sinfonia Drammatica

Imorgon smäller det. Då sätter jag mig på tåget med tvillingarna Segafreak, destination huvudstad. Där blir det antagligen en längre stund spenderad på Science-Fiction Bokhandeln varefter ett stort tomrum uppvisar sig och jag helt enkelt får se vad som händer. Xboxflickan hade visst något på gång: middagshäng inför kvällens höjdpunkt, Sinfonia Drammatica. Läs mer om den trevliga spelträffen här.

Äta bör man annars dör man, och visst kommer jag och bröderna nörd bege oss någonstans, men det återstår ännu att se vart det blir. Hur som helst håller jag nu på att ladda upp inför morgondagen.

Med vad kan ni frågar er. Nu ska vi inte förhasta oss här. Kika först in på sidan och läs mer om konserten om ni inte vet vad det handlar om. Därefter köper ni tammefan en biljett!

Inte övertygade av mitt fina språk? Låt mig visa inläggets mening. Jag har nämligen dragit ihop en lista med (nästan) all musik som ska spelas på konserten – inklusive några till som kom med av bara farten. Sätt er därför tillrätta och njut; lyssna och hänförs av den underbara musik Chris Hülsbeck och Yoko Shimomura skapat. Listan hittar ni här. Nästintill alla låtar är original, inte orkestrerade versioner som är med på konserten alltså.

Vilka kommer förresten? Någon som ska träffa tonsättarna efteråt? Än är det som sagt inte för sent att köpa sig en biljett, så passa på, det kommer bli en riktig höjdarkväll. Åtminstone hoppas jag det.

Slutligen bjuder jag på en av Hülsbecks gamla klassiker, nämligen titelskärmen i The Great Giana Sisters med dess melankoliska och klättrande chipmusiktoner. Mot toppen, där Nintendo tydligen stod och knuffade ned dem igen. Så kan det gå, men konsten är evig. Åtminstone så länge någon finns där för den.

Jag leker med ord, med tankarna, lite sådär. Och jag hoppas att ingen har missat att vi – fansen, spelarna – kan rösta fram 21 av de 39 låtar som ska vara med i soundtracket till Animal Crossing: Let’s Go to the City, som ska komma i höst. Ni har fram till den 15 juli på er, så gå och rösta. Eller snarare klicka och rösta.
Bilden:

Animal Crossing: Let's Go to the City: Choose your tunes!