Category: Pjäser


På stolskanten

Jag måste berätta om pjäsen, precis som rollerna i den var tvungna att berätta om sina öden, precis som de måste få liv i pjäsen måste de få finnas även här. Denna kväll såg jag Luigi Pirandellos Sex roller söker en författare i regi av Alexander Mørk-Eidem.

Vid dess slutskeden sitter jag på stolskanten, inte som ett trött ordspråk utan bokstavligen, framåtlutad, inne i det drama som försiggår, skrämd, gripen, inser efter dess slut att jag nästan svettas. Upptakten, användandet av musiken, ljuset, pendlandet mellan det humoristiska i allt meta med det allvarligt filosofiska och den oundvikliga tragedin – inte konstigt det första jag säger är Riktigt jävla bra. Trodde inte jag skulle känna sådant engagemang för en pjäs som en bit in i det allvarliga, då skratten lagt sig, fick mig tänka att här är jag nu tvungen att sitta i två timmar till. Men det var också enda gången jag tänkte så. Om första akten var bra frånsett det något tråkiga i att bryta fjärde väggen när allt annat är sådan fin meta var andra rent av fantastisk.

Det bästa är att en pjäs som jobbar på detta vis med flera dimensioner aldrig skapar två av ett och ett utan tre, för där sitter jag och hänförs. Det är precis som rollkaraktären fadern själv säger, en person är aldrig en. Till skådespelarnas glädje, rollernas förfäran och publikens hänförelse.

Annonser

I väntan på Godot²

I väntan på Godot behöver knappast någon vidare presentation för många därute men det kan ändå vara relevant att berätta om den och vad den gör när jag trots allt ställer pjäsen i förhållande till spelet, som släpptes förra året.

Fem roller. En väntan. Kort summering: Estragon som glömmer och hela tiden vill gå men aldrig gör det; Vladimir som börjar tvivla eftersom han är den enda som verkar minnas; Pozzo och Lucky – de mest absurda av inslag – denne rike man med sin slav, som helt plötsligt är förändrade och sedan pojken som är likadan men hävdar sig vara en annan.

Samuel Becketts drama om väntan och hur overklig den blir i förhållandet mellan människor där uppfattningen av inte bara tiden alltid varit något subjektivt är inte bara väldigt underhållande utan lika fascinerande nu som då. Upplägget är skickligt konstruerat som så att det upprepar med viss förändring samma sak två gånger – inte tre, två eftersom det föder den tredje i tanken, byggda på så sätt att den första lika gärna kunnat vara den tjugonde; detta är sannerligen in medias res och allra snyggast blir det i förhållande till slutet på pjäsen; att återgå till den för ytterligare läsningar är mer än välkomnande.

Pjäsen är innehållsrik, men den kommer knappast någonstans. Den bara fortsätter vänta och vi med den, på Godot som aldrig kommer. Spelet har inget innehåll att tala om men spelar du och förväntar dig ett möte med Pozzo och Lucky kanske du var fel ute från början. Om inte – och detta är det som talar för att spelet lyckas på egna premisser göra vad pjäsen gjorde – för att du väntar dig något alls. Det intressanta är nämligen att dramat fyller ut med innehåll som inte har någon större betydelse i det långa loppet – hela tiden tar de upp Godot och du inser att du faktiskt också väntar. I spelet händer samma sak, men det är förenklat ned till grunden där endast det vi alltid verkar vilja ha: action, bossar och utmaning, inte existerar.

Läs mer