Category: Listor


+ Alla smarta människor på mässan ställde sig ute i kylan när de skulle äta och tog sig en varmkorv eller bamse. Alla andra trängdes inomhus i evighetsköer. En mässa utan korv är lite som en mässa utan bananfrukost.

+ Att så många småutvecklare och spelutbildningar var på plats känns enormt trevligt. Jag saknade förstås Cactus och Nifflas, men i övrigt var det ett större utbud med varierande kvalité och massa trevligt folk. Mer om det som stack ut senare.

Kinect imponerar inte, det verkar däremot vara stor skillnad i funktionalitet från spel till spel. Harry Potter-spelet var en ren katastrof och Sonic Free Riders verkade registrera rörelser helt olika från ena stunden till nästa, ofta gick det inget vidare. Dance Central såg ut att flyta på väldigt bra medan andra titlar kändes stela och påtvingade. För att inte tala om den dåliga responstiden. Eftersom jag hellre dansar efter egen koreografi och till Håkan Hellström eller Cave Story känns det emellertid inte som det positiva väger upp speciellt mycket alls. Kanske är det en vanesak. Det ser dock ut som jag spelar Child of Eden med vanlig handkontroll när det dyker upp.

Sonic Colours är precis lika ointressant som allt annat han medverkat i till stationära konsoler. Frågan är om DS-versionen är något vidare den.

Call of Duty: Black Ops ser nästan exakt ut som alla andra gråa, eller snarare bruna, krigsspel dagens spelindustri kan bjuda på, och eftersom jag inte är insatt i varken Call of Honor eller Medal of Duty ser jag absolut ingen skillnad på vad som skulle göra detta bättre. Eller varför folk står i kö över en halvtimme för att få spela tio minuter, bara för att sedan ställa sig i kö igen. Speciellt inte när spelet släpps idag. Mina rumskamrater lät dessutom hälsa sitt missnöje över att endast 360-versionen fanns tillgänglig och bildskärmarnas kvalitet. Återigen, det släpps idag, fem dagar efter mässan drog igång. Vad var det de försökte hemlighålla?

Och vem var det egentligen som stal inne hos Activision och således förstörde allt det där de faktiskt tänkte avslöja om Black Ops? Arrangörernas beskrivning: rötägg, kommer inte ens i närheten av vad de egentligen borde kallas.

25 kronors presentkort på GameStop känns direkt löjligt i jämförelse med de rabatter på Wii-spel som Game och Nintendo erbjöd.

? Fanns det ens ett Nintendo Wii att vinna eller var tävlingen uppgjord?

? Varför inte promota årets hittills bästa Wii-spel, Sin & Punishment: Successor of the Skies, när det är just dessa titlar som borde lyftas fram? Det är för en smal publik förvisso, men den kan mycket väl bli tjockare om folk bara får möjligheten att känna av det fantastiska flyt som uppkommer i det. Vanquish fick flera ställ och drog ständigt nytt folk. Vad hade hindrat Sin 2 från att göra samma sak? Det finns faktiskt Easy-mode.

? Hur kan det komma sig att jag missade allt trevligt folk från bloggosfären?

! Nintendo har den rörelsekänslighet som är enklast, tekniskt sämst och funkar bäst.

+ Jag har en stor fin reklampelare till Mario-spelen på mitt rum nu.

Annonser


Alla siffror är ungefärliga och kan komma att ändras om jag får vidare insikt över tidens förflytande.

4 – Antalet personer i vår grupp, mig inkluderat
1 – Antalet Monster Hunter Tri-frälsta göteborgare i vår grupp (vi andra har inte spelat det ännu)
8 – Antalet timmar vi satt på tåget till och från Göteborg
2 – Antalet timmar vi tvingades vänta för att över huvud taget få gå in på mässan
10 – Medelvärdet av antalet centimeter fritt utrymme – både fysiskt och psykiskt – på mässan
1 – Antalet Saturn-samlare på mässan, mig inkluderat
500 – Antalet NES, SNES och MegaDrive-samlare på mässan, bröderna Segafreak inkluderat
90 – Andel i procent i uppdelningen mellan könen bland besökarna (jag behöver nog inte specificera mig)
70 – Andel i procent i uppdelningen mellan könen bland försäljarna
50 – Andel i procent i uppdelningen mellan könen bland bra shoot ’em up-spelare
15 – Antalet minuter jag tillbringade tillsammans med Gunbird 2
22 – Antalet minuter jag ville tillbringa tillsammans med Virtual Boy
210 – Antalet minuter jag spelade Ketsui Death Label (på vandrarhemmet och tåget hem)
183 233 765 – Antalet poäng jag lyckades få som mest på Very Hard i Ketsui Death Label
50 – Antalet nya bekantskaper med spel och produkter som hör till
30 – Antalet dåliga skämt jag utdelade under helgen
20 – Antalet minuter jag var tvungen att vänta på min hamburgare
4 – Antalet minuter jag blev sagd att behöva vänta på min hamburgare
5 – Antalet gånger jag skrattade åt faktumet att vi till största delen väntade på något
0 – Antalet gånger jag grät åt ovan nämnda faktum
1 – Antalet gånger spårvagnen bestämde sig för att åka åt helt fel håll
2 – Antalet strippklubbar vi passerade
3 – Antalet personer som tyckte att väsnas och dricka klockan ett på dagen var en alldeles utmärkt sysselsättning
6,5 – Antalet timmar vi fick sova på vandrarhemmet
7 – Antalet minuter vi låg kvar, eftersom vi inte orkade gå upp (extremt ungefärligt)
13 000 – Antalet meter vi gick under helgen (extremt ungefärligt)
4 – Antalet personer som ändå var rätt nöjda med allt

Någon annan som fick vänta, trängas och ha lika trevligt som vi hade?

Efter att under gårdagen ha lagt upp en recension om konserten var det nu dags för ytterligare tankar – och recensioner – ifrån nämnda. Eftersom jag är en sucker för listor blev det därför en sådan, men med betyg:

Asiatisk buffé:

Jag minns inte vad restaurangen vi åt på hette, men den ligger på Sveavägen, längre nedåt, förbi Webhallen, en korvmoj, något kebabställe jag heller inte minns namnet på och i runda svängar tre korsningar, samt kan tilläggas att den är belägen precis bredvid en annan asiatisk restaurang som inte är fullt lika mysig men bjuder på bra mat – bara inte lika bra. 119 kronor och man blir mätt på köpet, eftersom man äter så mycket att man storknar. Här finns ett litet rum att gömma sig i för den som gillar avskiljt (och tycker om att se ut genom fönstret på människor som kämpar att behålla balansen), två toaletter, och sushi som ordnas i realtid. Sen finns det köttbullar i någon stark sås, fast den vågade jag inte smaka, av ren princip. Allt det andra slank dock ned utan några som helst problem.

Ljuseffekterna:

Den ljusansvarige tyckte om att rikta strålkastarna överallt utom där de borde varit. Ett fåtal undantag, men oftast visste han inte vart han skulle. Av någon anledning fanns det även en lampa längst upp i vartdera hörnet på körläktaren, som helt random snurrade runt sig själv. Dessutom ändrade strålkastarljuset färg i tid och otid. Någon gång var det trevligt rött. Resten av tiden var det mest något helt annat.

”Dracula”:

David Westerlund var inte bara en hejare på att spela piano, han var även Dracula för kvällen, liksom värd, och en riktigt bra sådan. Med härligt hackig engelska toppat med en svensk touch, och inte sen med att bjuda på sig själv, lyckades han höja stämningen om och om igen.

Curse of the 8-bit:

När David tidigt under konserten talade om att keyboardet hade en förbannelse, för att i slutet av nästföljande låt slänga in en kort snutt som hämtat ur ett av NES-spelen, trodde jag bara att det var ett kort gästspel. Istället dök 8-bitarstonerna upp flera gånger till, ackompanjerat med ”vanliga” instrument, i vad som skapade en blandning mellan gammalt och nytt. Otroligt välgjort och medryckande.

Klassisk dialog:

Erik Eklund: Die, monster! You don’t belong in this world!

David Westerlund: It was not by my hand that I am once again given flesh! I was called here by humans, who wish to pay me tribute!

Erik: Tribute? You steal men’s souls, and make them your slaves!

David: I suppose the same could be said of all religions…

Erik: Your words are as empty as your soul! Mankind ill needs a savior such as you!

David: What is a man? A miserable little pile of secrets! But enough talk… Have at you!

Så mycket liknar Segafreak-tvillingarna varandra:

De är enäggstvillingar, men om ni trodde att de ser exakt likadana ut för det har ni fel. Trodde ni inte det? Fan.

5 filmer att lägga stålarna på

Sedan jag publicerade min lista om det förra årtiondets bästa filmer har jag sett så många nya filmer att listan enkelt skulle kunna skrivas om, fast jag skulle förstås snart behöva skriva om den igen. Dessutom är det inte enkelt att skriva en lista. Nej, det är förjävligt. Jag blir aldrig nöjd. Jag hittar alltid nya filmer att ta med. När den ändå är klar tycker jag att den inte är komplett och att den egentligen bör skrotas. Det finns alltid så många andra filmer som bör nämnas. Ändå är jag ganska kräsen av mig. Skulle jag lista rena mästerverk blir det inte många.

Men i brist på ett sådant projekt skriver jag istället lite kort om ett par av de bra filmer jag sett den senaste tiden, så att ni vet vad ni bör se. Någon helt annans åsikt väntar längst ned. Er också, om ni väljer att skriva något. I brist på annat att göra, kanske.

5 centimeter per second/ en timme av mitt liv och det enda som egentligen behöver nämnas är det brev han förlorade, det som ramlade ur fickan och försvann ut mot ingenstans, utan att någonsin nå hennes kalla händer. Värmen fanns inombords. Glädjen fanns någon annanstans. Jag saknade den inte. Han saknade den inte. Han saknade bara henne. Och fan vad det kändes.

Requiem for a Dream/ upprepning, tagning, lekfullhet, lidande. Alltihop ren smärta i dess mest koncentrerade och vackraste form, rakt in i blodomloppet som genom en spruta. En spruta med kärlek som aldrig dör utan dödar istället, och det är lika mycket deras eget fel som alla andras. Det gör ont att se på men man gör det ändå. Likt personerna själva kan man inte undvika det.

Winter Passing/ vännens mysande blev för mig istället ett tungt lidande, som jag ändå mös utav. Det blev någon form av hatkärlek, där njutningen av betraktandet byggde på lidandet i botten. Lidandet byggde inte bara njutningen – den födde den. Det fanns trots allt ofta en gnista ljus. Kanske var denna gnista killen vars andrepilot sades vara gud själv, eller den värme som sakta byggdes upp mellan människorna. Slutet lämnade måhända en del att önska, och ibland var det lite dåligt. Fast oftast var det mest bra.

The Woodsman/ återgå till ledet och de spottar på dig. Du vill bara vara normal. Vad är normalt? Vad har du gjort? Det var ju ditt fel. De fortsätter spotta. Vi andra ser bara på.

Det finns ingen förståelse, bara en stor jävla gnagande rädsla inom alla parter, och den hotar att sluka dem alla. Har redan slukat vissa. Vi som ännu håller huvudet någonstans i mitten betraktar med tung blick och målar världen i grått. Trots att vi vet att han gjorde fel. Men så enkelt är det inte, och i slutändan är det ändå upp till dig. Precis som det är för honom.

——————————————————————————————————————————————————————-

Någon annans åsikt. Någon RJ:s åsikt.

Tvivel: De tre skådespelarna i ”Tvivel” gör alla ett toppenjobb. Dialogen är skarp i de intensiva konfrontationsscenerna och när Meryl Streeps karaktär blir arg är hon både hotfull och skör. Amy Adams karaktärs naiva och oskyldiga natur är helt betagande och när hennes stora ögon blir vattniga vill man bara hålla om henne. Philip Seymour Hoffmans karaktär är svår att tycka om och nunnornas misstankar mot honom smittar av sig. En olustig känsla ligger hela tiden och lurar och begäret efter svar är starkt.

RJ skriver om en hel del om film och allt som hör till på sin blogg, resterande tid
odlar han skägg och läser om världens mysterier.

00-talets essentiella filmer

Jag har ingen möjlighet att se alla filmer som släppts under 00-talet. Jag har däremot en möjlighet att se en hel drös med filmer, och sedan tycka precis vad jag vill om dessa, och dessutom lista alla de bästa eller på något sätt essentiella filmerna för att jag tycker det är så jävla essentiellt. Därför presenterar jag här nedan mina tjugo essentiella filmer från det gångna årtiondet.

Filmerna är listade i alfabetisk ordning.


Bionicle: Ljusets Mask

Det finns ingen bättre introduktion till denna lista än Bionicle. Detta, därför att de flesta som läser det här kommer avfärda mig som en idiot enbart för att ta med den. Och det kanske jag även är. Filmen ligger precis över femsnäppet på imdb, men jag hävdar bestämt att det är de svenska rösterna man ska se den med. För många av dessa är nämligen riktigt bra. Bionicle är en film som kombinerar klyschor med överraskningar, härliga karaktärer, repliker och en stämning som får en nörd som mig att skina. Och Makuta är en av få superskurkar som har tillåtelse att vara – och låta – riktigt genomond. Fast kanske är jag bara ett litet fan.

Broken Flowers

Lågmäld tragikomedi i likhet med den mästerliga Lost in Translation. Bill Murrey i toppform, skådespelarmässigt. Som karaktär mår han inget vidare. Den långsamma odyssé han ger sig ut på efter svar är något man verkligen inte bör missa.

Casino Royale

Daniel Craigs första Bond-film är kanske också den bästa. Den är spännande, fartfylld, avvaktande, kaxig, mänsklig och snygg. Och den avslutas med den legendariska replik som för första gången på åratal sägs med värdighet.

The Departed

Det här är bara extremt. Det är svordomar överallt, vändningar vid varje hörn och våld så att det räcker… men definitivt inte blir över. För jag suger i mig allt, och älskar det. Mark Wahlberg har aldrig varit bättre.

Fighter in the Wind

Det gripande porträttet av Choi Bae-dal, koreanen som blev Japans starkaste man. Träningsscenen i bergen är att dö för.


Läs mer

Fem spel som ökar julstämningen

Tokstollen Krille på speltokig, som begåvat med samma smeknamn som jag, har fått plötslig listfeber – att skriva två listor på lika många veckor kan inte tyda på något annat.

Han manar oss att lista våra bästa minnen som har med julen att göra, eller kanske rent av ökar julstämningen. Ett utmärkt initiativ, om du frågar mig, för det är inte alla som känner någon julstämning alls, nu när snön känns avlägsen, släkten flyttat åt alla håll, jobb kallar och paketen samt knäcken inte längre lockar som förr. Här kommer därför min lista, med lite luriga motiveringar:

New Super Mario Bros. Music – World 5 – The Snow Plains

Vilka är era bästa minne med jultema? Gör gärna era egna listor och publicera dem bland kommentarerna nedan, eller på era egna bloggar! Fast först tar ni och kikar in Krilles lista, det var trots allt han som kom på idén.

5 spelkaraktärer som liknar mig

Karaktärer inom spel kanske inte alltid är av den mer komplexa sorten, men de brukar ha ett eller flera karaktärsdrag som utmärker dem. Ibland har man turen att stöta på någon, kanske den spelbare själv, eller (förhoppningsvis) den stora antagonisten. Hur som helst är intressanta karaktärer något som kan höja spelet väldigt mycket, och desto mer intressant blir det då man ser sig själv i den man spelar eller möter på resan.

Jag har med detta sagt slängt ihop en lista med de fem spelfigurer som på olika sätt liknar mig. Det kan vara utseende- eller beteendemässigt, eller något så enkelt att jag är bra på att härma denna karaktär.

Nu hade jag inte enbart tänkt ha detta som min lista. Jag sporrar er läsare härmed att lista era fem figurer från spel eller kanske även film. Skriv dem i kommentarfältet eller lägg upp ett inlägg på den egna bloggen och länka hit, så lägger jag till er här nedan. Här är mina fem:

  • Gruntilda (Grunty)
    (Banjo Kazooie-spelen):

    Jag har, trots att mamma hävdar annorlunda, lite av en stor näsa. Då min haka även den petar ut, bildar detta en häxliknande form av ansiktet, som jag inte är sen med att påpeka. Dessutom är en av mina favoritsysslor att låta som just Grunty. Och jag har grön hud. Eller inte.
  • Pascal
    (Animal Crossning-spelen)

    Uttern som fick en fotboll i skallen som barn och därför blev lite annorlunda. Själv sprang jag in i en fågelstaty och såg stjärnor. Båda jag och Pascal filosoferar mer än gärna, tycker om inredning och havet. Ja, så länge jag inte behöver bada i det, förstås.
  • Bill Rizer
    (Contra/Probotector-spelen):

    Bill är en blyg kille. Macho, men blyg. Han säger bara en sak när han ska jobba: Locked and loaded. Ungefär som jag, när jag ska plocka varor. Locked and loaded, sedan bara röjer jag lagret. Helst med en vän, för då går det ännu snabbare. Men att snacka är överskattat, åtminstone i detta fall.
  • Frog
    (Chrono Trigger):

    Frog har det inte lätt. Förvandlad till en groda är det svårt att bli tagen på allvar. Men under den gröna ytan finns en sympatisk, kraftfull och något dyster person, vars musiktema är så bra som det möjligtvis kan bli. Jag är inte grön, men under ytan är även jag mer än världen ser. Kanske som alla människor. Synd bara att så många inte vågar visa det, eftersom folk enbart ser det gröna.
  • Watto
    (Star Wars Episode I: Racer, bland annat):

    Enda anledningen till att han ens finns med på listan är eftersom jag anses vara väldigt bra på att härma hans röst, speciellt de fraser han drar i spelet. Att jag dessutom är lite smått tjurskallig mellan varven är förstås bara ett plus. När det gäller att likna Watto, det vill säga.

Dessa bloggare har också listat karaktärer:
Krille på Speltokig