Tag Archive: spelköp


Tydligen finns det inget ordentligt svar på ovan nämnda fråga, åtminstone inte om man frågar Silke Neryn, som därför vände sig till mig. Och då är det självklart att jag ska besvara detta så gott jag kan, samt kanske även förenkla för andra som inte köpt en Wii och undrar – hur många det nu kan tänkas vara. Med experimentlusta ända upp i halsen satt jag mig därför framför teven och fattade tag om närmsta – kan tilläggas vita – plaststav.

Experimentet innefattade:

  • En 32″ tums tjockteve
  • En smal tjugoåring
  • En tumstock
  • En Wii med Remote, Nunchuk och spel

Det var enkelt: jag bara testade mig fram. Spelade Bit.Trip Beat, lekte bland de olika kanalerna på konsolen och viftade lite allmänt med handen.

Jag kom relativt snabbt fram till att Remoten helst inte skulle användas under 80 cm från skärmen eftersom rörelserna då kändes väldigt instängda. Vid 80 fungerade det dock väldigt bra och det fortsatte göra så när jag gick längre bort, men vid 2 meter börjar rörelserna åter kännas konstiga, nu stela och lite eftersläpande.

Det avstånd jag själv fann mest tillfredsställande låg runt 120 cm från skärmen, men när jag spelar på en 42″ tums teve föredrar jag att sitta lite längre bort. Även om jag inte haft möjlighet att bekräfta det borde det alltså fungera på ett liknande sätt även bakvänt; du kan alltså sitta lite närmare än 80 cm från en teve som är mindre än 32″ tum.

Det kan tilläggas att jag hade Sensor Baren ovanför skärmen men det bör inte påverka om du skulle vilja ha den nedanför istället.

Det var inte mycket mer jag hade att säga om saken. 80-200 cm ifrån TV:n helt enkelt. Klart slut.

Annonser

“Approach your target and attack. Your mission starts now. Are you ready?”

Med de orden introduceras majoriteten av banorna i Ketsui Death Label, och många gånger tänker jag då också samma sak: nej. Men jag var ändå mer redo än tio minuter tidigare. Fast som medioker shmup-spelare är det förstås svårt att vara redo för mycket annat än de första banorna. Det är någonting jag får leva med eller träna upp. Jag accepterar bådadera och fortsätter spela.

Innan jag börjar bladdra om hur absurd svårighetsgraden blir mot slutet i ett spel av denna nisch, bör jag dock ta upp det direkt motsatta. Med sina oerhört lättillgängliga inledande nivåer är det nämligen den kanske bästa introduktionen till en undergenre många i västvärlden aldrig ens haft möjligheten att testa. Den jämnt stegrande svårighetsgraden bidrar ytterligare till detta, men det är givetvis när tempot är som allra högst spelet verkligen glänser.

Death Label handlar lika mycket om att se som känna och memorera. Med ögonen pendlandes över skärmen utan någon som helst koll på var fokusen bör ligga är det aldrig så enkelt att med någorlunda uppsikt på skeppet ta sig igenom; det kräver att jag är uppmärksam på allting som händer, och kommer ihåg det till nästa omgång. Skeppet är i sin tur en förlängning av mig själv – jag måste känna det; därmed är närvaro det enda möjliga. Flyt det vackraste som kan uppkomma.

Det finns överhuvudtaget ingen bandesign i spelet; enbart skottmönster, men det är också det bullet hell-skjutare handlar om. Bakgrunderna talar sitt enkla språk, är egentligen bara där för sammanhangets skull, men några övergångar eller logik finns ingenstans i upplägget; detta är en lång bossrush i sin renaste form. Jag matas igen och igen med enorma kreationer, och häri ligger den fullständiga detaljrikedomen. I detta, och i lasern och plasman och missilen, men alla i plural.

Dessutom möter jag samma bossar. Hela tiden. Enformigheten borde därmed vara ett faktum men så är inte fallet. Trots att de enbart är tio stycken och jag dödat de flesta många gånger mer uppstår ingen irritation för det, istället bjuder de alla på en utmaning som sporrar mig att hela tiden göra bättre ifrån mig.

Musiken spelar en viss roll här. Den må vara enkel, men fångar många gånger det tempo jag färdas genom, ofta hundra skott i sekunden. Redan på menyn introduceras jag till en arkadhallsdoftande slinga som säger mig att det redan är igång. Det enda jag behöver göra är att trycka på A-knappen några gånger. En timme senare vet jag att den hade rätt. Då vet jag också att alternativet ge upp inte existerar. Bara försök igen. Och igen. Och igen.

Det finns en bakgrundshistoria också, men den har jag inte bemödat mig med att läsa på. Den är en parentes – en ursäkt för att skjuta och bli beskjuten av två miljoner skott. Jag vet heller ingenting om spelets kanji-dränkta hemligheter och extramaterial, men inte heller detta lider jag av. Jag behöver enbart veta några få saker, och då menyerna trots allt är på engelska uppstår aldrig några problem.

Slutord:
Death Label må vara begränsat i sin ytliga variation, men spelet ger tillbaka mångfalt genom sitt tillräckligt nyanserade och utmanande upplägg, som sällan blir tråkigt hur mycket jag än spelar, och då bör nämnas att jag inte är en sådan som bryr sig särskilt mycket om höga poäng. Emellertid är känslan av att kryssa mellan regn av skott såväl som att se bossarna falla ytterst tillfredsställande, och faktumet att spelet fungerar precis lika bra under den längre tågresan som den kortvariga bussfärden gör det oumbärligt för den shoot ’em up-älskande DS-spelaren. Det stora problemet är dock inte att klara av spelet, utan om du kan tänka dig att lägga så pass mycket pengar på ett DS-spel.

Pengabrist – auktionslist

Jag nämnde tidigare att jag har brist på pengar. Något jag däremot inte har något underskott på är spel, och när jag ändå planerat att rensa lite i samlingen var det lika bra att tajma detta med faktumet att jag skulle vilja ha en mindre hög med stålar till Retrospelsmässan som slår till om exakt en vecka. Eftersom jag i sista stunden kom fram till att GameCube-samlingen inte kan röras trots att den borde göra det, hamnade enbart Saturntitlarna på dårarnas marknad. Så är du en Sega Saturn entusiast är det bara att kika in, men du kommer inte hitta mitt Panzer Dragoon Saga därinne. Det skulle ju krävas att jag hade fler än en skruv lös.

Klick-a-klick

Retroresa

Jag är härmed pank. Det beror inte enbart på alla spel jag impulsköpt den senaste tiden men inte alls impulsspelat, utan beror snarare på att jag ska resa runt halva Sverige under den kommande månaden. Först upp, sedan ned. Och ned bör alla andra som gillar spel – retro i synnerhet – åka. Inte till helvetet alltså, utan till Göteborg och Retrospelsmässan där. Såvida ni inte bor i Malmö eller liknande, då bör ni åka upp (jag kan lite geografi trots allt).

Den 24 april smäller det. Man kommer kunna köpa spel, konsoler och annat kul därborta, liksom delta i tävlingar i gamla klassiska spel, samt förstås få sig en hel del nostalgi och TV-spelhistoria utan extra kostnad. Bara att göra plats i almanackan och vässa tummarna. Samt plånboken. Det finns nog en del att lägga stålarna på, är jag rädd för. Klicka på bilden för att komma till mässans hemsida.

Med detta inlägg önskar jag förtydliga mitt betygssystem samt tankarna kring detta, trots att ni inte efterfrågat något sådant. Men efter att ha läst recensionen till Art of Balance med tillhörande kommentarer fick jag lust att klargöra och genom detta också uppdatera min Recensioner-sida här högst ovan.

Siffersystemet är ett problematiskt sådant. Alla betygssystem innebär vissa problem. Det gäller att finna såväl balans som tydlighet och utrymme för ett visst svängrum. Själv har jag valt att likt många andra använda mig av skalan 0-10. Att kunna sätta ett absolut bottenbetyg innebär att femman blir den exakta mitten, där det dåliga väger jämt med det bra. Allt under bör då undvikas medan allt ovan är värt att uppleva. I grova drag. För tydligare beskrivning av alla siffrornas betydelse, se Recensioner-sidan ovan.

För att så enkelt som möjligt berätta för er hur ni ska tolka mitt betygsättande, lägger jag upp det hela som en topp 5-lista i punktform:

  • Jag sätter inte betyg på kategorier, enbart på helheten. Ibland kanske jag inte ens tar upp hur spelet ser ut eller liknande. Jag är mer intresserad av dess kärna, vad det säger mig, och vad det är som gör det till en bra/dålig upplevelse. Vill du veta om grafiken kan mäta sig med Crysis bör du kanske överväga att läsa någon annans recension.
  • Jag sätter inte betyg efter nostalgi. När jag skriver en recension, oavsett om det är ett gammalt eller nytt spel, är det efter att nyligen spelat igenom det. Jag utgår aldrig ifrån gamla minnen.
  • Jag sätter inte betyg på priset. Produktens pris kan möjligtvis nämnas, men kommer under inga omständigheter påverka produktens betyg. Är ett spel som i det hela taget ses som ett mästerverk lite väl dyrt är det inget som hindrar mig från att sätta en 10. Lika lite sätter jag ett högre betyg på ett spel enbart för att det är billigt.
  • Det siffran säger är det siffran betyder. Ett kantigt Nintendo 64-spel som tilldelats en nia är ungefär lika bra som en högupplöst Playstation 3-spel med samma betyg. Anledningen till att jag säger ungefär är för att två olika spel omöjligen kan vara exakt lika bra/dåliga.
  • En recension är en subjektiv åsikt, en sådan alla har rätt till. Håller du inte med mig? Skriv en kommentar, eller svara med en egen recension. Håller du med mig? Lämna gärna en kommentar då också så att vi kan nicka i samförstånd.

Allt detta gäller även mina filmrecensioner, men ni får vrida och vända lite på det så att det passar in. För samtliga recensioner samt hela betygslistan, se Recensioner-sidan.

The Indie ♥ Bundle

Jag är antagligen inte ensam om att ännu inte köpt de där indiespelen alla snackar om. Machinarium till exempel. Jag är sent ute, men ännu är det inte försent. Inte för dig heller. Så innan klockan slår om till lördag imorgon, har alla vi med lite vett i skallen införskaffat inte enbart Machinarium, utan fem lysande indiespel till. För endast 140 spänn. Som om spelens utvecklare inte redan visat att de har en hel del i skallen. Nu är det även bevisat att deras hjärtan är fyllda. På enkel svenska heter det kärlek.

Kulhelvete!

Jag lider av en något annorlunda åkomma som i folkmun kallas för skjut dem upp. Det handlar helt enkelt om att jag älskar att skjuta saker, särskilt upp, men även ned. Och åt sidan. Skjutande är en naturlig del av mitt liv; jag är en mästare på att skjuta upp saker för att i sista sekunden ge mig på dem som en kula i medvind. Dessutom har jag en tendens att skjuta upp ofantliga mängder smällare under varenda högtid som tillåter spektakel av den sorten. Men framförallt gillar jag att spotta ut skämt och ironiska påhitt som skjutna ur en pistol i den människas ansikte som står mig nära, tillräckligt nära för att jag ska våga något sådant. Annars är bloggen ett rätt bra ställe att avfyra sina lurendrejerier på, nu när verkligheten är så uppskjuten i arslet som den trots allt är.

Skjut dem upp. Och ned. Åt sidan. Jag föredrar faktiskt upp. Och uppåt är riktningen man ofta skjuter i då man kommer till shoot ’em up-undergenren Bullet hell. Rakt in i helvetet uppåt. Själv har jag inte testat något kul – helvete! – spel ännu (som den smidigt nog kallas på svenska, från och med nu faktiskt) men efter att ha skannat denna enorma Sega Saturn-artikel om shmup som vilken Samus som helst har jag en och annan på önskelistan. Problemet är bara att genren nästan uteslutande begränsats till Japan. Jag lyckades dock av en slump (om man nu tror på sådant) hitta ett DS-spel under namnet Ketsui Death Label – importerat från Japan, men än sen? Kolla bara in trailern till detta jävla kul – helvete! – och njut. Jag ser fan inte ens vad som händer ibland. Underbart.

Frågan varför jag varit borta besvaras i mitt senaste inlägg på författarbloggen, så jag tänker inte ens yttra mig om saken här. Det känns alldeles för privat. Alldeles för privat. Alldeles…

Funderade du över vad som hände med Döden så har han inte gått i pension ännu, och det lär ju ta ett tag till dess. Ett antal schackpartier antagligen. Och jag som så sällan spelar schack – vilken röta. Då slipper man alltså oroa sig för att bli slagen och förlora livet på köpet, och kan istället fokusera oron på den egna förfallande kroppen. I och för sig, vem har sagt att Döden inte spelar kulhelvete-spel? Det lär passa honom väldigt bra om inte annat. Sen kan man fundera över vad det här hade med saken att göra, men då den frågan inte kommer besvaras så man kan lika gärna låta bli.

(Säg nu inte att ni sitter där som fån med förlorad koncentration och allt till följd av min titel. Det står Kulhelvete, och inte något annat. Jösses, hur snuskiga är ni egentligen?)