Category: Ord om film


Ljudet av oljud

Men tystnad var vad den tondöve polisen eftersträvade.

Eftersom Sound of Noise aldrig någonsin är tyst var tystnaden givetvis något som skulle ske som en reaktion hos oss tittare. Och det var längesedan en film lyckades överraska mig på sättet den gjorde.

Som en naturlig fortsättning på deras egen kortfilm Music for one apartment and six drummers har Simonssons och Stjärne Nilssons dragit allt till ytterligare gränser: möt världens kanske sex första musikterrorister, med det ena häpnadsväckande arrangemanget efter det andra på spellistan, och den tondöve polisen Amadeus Warnebring, i en historia som är nästan medvetet tunn men också mer än medvetet genialisk sett ur en musikalisk synpunkt.

Förvisso mer nyanserad i sin framställning av annat än musik än den först verkar är det enbart till dess fördel att så pass mycket tid läggs på framförandena, för hur det än är med det runtom är den mest en ursäkt att få uppvisa ett otroligt musikskapande. Jag sitter visningen igenom och trampar i takt med musiken och under de stunder då jag inte trampar tänker jag på att jag kanske inte ska trampa. Trots att vi bara är fem i salongen.

Tråkigt nog detta sistnämnda, Sound of Noise är visserligen ingen skrattfest men underhållande och påhittig, och förtjänar självklart minst sex besökare. Alla lika förtjusta i att stämma in i rytmen och det bisarra den har att bjuda på.

Annonser

Klichén säger att stor konst skapas ur lidande, men Crazy Heart visar på något annat. I en diskussion mellan tittare lyftes kärleken fram; det är genom den Bad Blake åter börjar skriva, och när han sedan åter var ensam, snarare än går ner sig igen, reser han sig i självinsikt och med klar blick. Det behövs flera vingar för att lyfta, enbart lidande räcker inte alltid till.

Crazy Heart är inte heller den skapat i lidande, utan av entusiaster. En av de största kärlekarna? Här lyser den till musiken igenom allra tydligast. Var jag ingen country-lyssnare förut är jag det nu.

Det är en film om att växa som människa, men den är mänsklig, inte förskönande, inte tyngd av en övertro på henne – realistisk, om jag nu ska falla in i klyschiga uttryck. Och återigen, musiken, som en röd tråd genom öknen.

Läs mer

Bioglädje

Jag har aldrig varit i en biosalong lika fylld av lyrisk förtjusning som när jag i lördags såg The Expendables. Ni vet, den där actionrökaren med en rollista lika explosiv som själva explosionerna i den. Den hade lika gärna kunnat vara en spelversion av Team America, bortsett från att humorn här är en helt annan. Av allt att döma den helt rätta. Aldrig har jag varit med om att hela publiken skrattat så hejdlöst som då Arnold Schwarzenegger och Sylvester Stallone munhugger i en konversation som lika gärna kunnat handla om dem själva. Eller då Jet Li förklarade att livet för en kort människa som han själv är mycket jobbigare än för långa eftersom han ju helt logiskt måste anstränga sig mer. Eller varför inte Dolph Lundgrens varningsskott, som tydligen var placerat lite väl långt ned, Bruce Willis svordomsvåg eller någon av de scener då övervåldet fick hela salongen att framstå som en samlingsplats för skadeglada sadister?

Inget knyter människors liv samman som ett gott skratt. Eller förlänger det, för den delen. Även när det gäller något de flesta skulle anse så banalt som übervåld och kroppsstorlek.

Vi drog oss inte ens från att klappa händerna när det behövdes. Tydligen är även humor bäst på bio.

Gubben i stugan

Det allra mest beundransvärda Nina Hedenius lyckas göra i sina filmer är hur hon får oss att lyssna till ett ingenting, en tomhet och stillhet lika främmande i vårt överstimulerade samhälle som den är inbjudande och naturlig, likt ett återvälkomnande till ett ursprung i absolut uppmärksamhet som vi rusat ifrån. Det är en uppslukande känsla av något så enkelt att det kommit att bli komplicerat, och många orkar inte ens stanna för att se klart, trots att det är bland det vackraste man möjligtvis kan känna i ett samhälle som detta.

Nu har de fem filmerna passerat, själv missade jag ett flertal, men Gubben i stugan går i repris på lördag vid midnatt och på söndag klockan 17.30. Gör dig själv en tjänst och se den vid något av dessa tillfällen, eller gå in på SVT Play där alla filmerna finns tillgängliga under en månad framåt. Det tänker jag göra.