Archive for februari, 2010


Bilspel är verkligen ingenting för mig. Bortsett från Mario Kart – liksom alla dessa racingspel med svävare, rymdskepp och allt vad det är – är det en genre jag sällan spelar. Inte för att spelen är dåliga, utan för att jag är så otroligt dålig på dem. Dessutom klarar jag inte av realistisk racing. Jag vill trycka pedalen (eller knappen, spaken eller något annat) i botten, tuta och köra.

Lyckligtvis är inte alla som jag. Det finns en stor risk att du som läser det här inte är som jag, eller ens tycker lika på något plan. Kanske är du en sådan som gillar realistiska bilspel. I så fall tycker jag du skall bege dig över till Carrot Games, där Peter dragit igång en tävling där du kan vinna Forza Motorsport 3 till Xbox 360. Och nu när jag bestämt mig för att inte delta är det lite större chans att just du vinner. Så vad väntar du på?

Månader efter releasen har jag slutligen tagit mig tiden att spela det omtalade Every day the same dream. Efter att ha läst på olika sidor fann jag många möjliga tolkningar, men vid närmare eftertanke hittade jag även min egen. Om jag är originell eller inte återstår att se. Tänk bara på att den här texten innehåller en del spoilers, så om du inte spelat det kan du göra det här.

Ett av de största intrycken Every day the same dream lyckas skapa är känslan av mänsklighet. En känsla inte alltför många spel kan skryta om att verkligen lyckas frambringa. Detta genom något så enkelt som samspelet mellan två levande varelser. Dessutom slutar det inte där; det börjar snarare.

Every day the same dream är ett spel som talar till oss på flera nivåer. Det handlar inte enbart om vår livsstil, vår inrutade tillvaro, den systematiska process vi färdas igenom; utan om något större än så. Det berättar för oss, om oss, och lyckas samtidigt utforska mediet och spelarens plats i det. Kring spelet har det snurrat otaliga diskussioner, med fler frågor än svar. Funderingarna och tolkningarna kring i synnerhet slutet är många.

För mig är det mest intressanta dock inte hur det slutar, och vad Molleindustria med detta vill säga, utan vad spelet gör på vägen. Vad spelet säger på vägen mot slutet. Något jag till en början lade märke till var speciellt hur spelet lyfte fram vardagens små lyckoämnen; att klappa en ko, betrakta ett brandgult löv, finna stillhet och ro.

Plötsligt inser jag dock att detta inte är den berättelse jag tror det är.

Läs mer

Efter att under gårdagen ha lagt upp en recension om konserten var det nu dags för ytterligare tankar – och recensioner – ifrån nämnda. Eftersom jag är en sucker för listor blev det därför en sådan, men med betyg:

Asiatisk buffé:

Jag minns inte vad restaurangen vi åt på hette, men den ligger på Sveavägen, längre nedåt, förbi Webhallen, en korvmoj, något kebabställe jag heller inte minns namnet på och i runda svängar tre korsningar, samt kan tilläggas att den är belägen precis bredvid en annan asiatisk restaurang som inte är fullt lika mysig men bjuder på bra mat – bara inte lika bra. 119 kronor och man blir mätt på köpet, eftersom man äter så mycket att man storknar. Här finns ett litet rum att gömma sig i för den som gillar avskiljt (och tycker om att se ut genom fönstret på människor som kämpar att behålla balansen), två toaletter, och sushi som ordnas i realtid. Sen finns det köttbullar i någon stark sås, fast den vågade jag inte smaka, av ren princip. Allt det andra slank dock ned utan några som helst problem.

Ljuseffekterna:

Den ljusansvarige tyckte om att rikta strålkastarna överallt utom där de borde varit. Ett fåtal undantag, men oftast visste han inte vart han skulle. Av någon anledning fanns det även en lampa längst upp i vartdera hörnet på körläktaren, som helt random snurrade runt sig själv. Dessutom ändrade strålkastarljuset färg i tid och otid. Någon gång var det trevligt rött. Resten av tiden var det mest något helt annat.

”Dracula”:

David Westerlund var inte bara en hejare på att spela piano, han var även Dracula för kvällen, liksom värd, och en riktigt bra sådan. Med härligt hackig engelska toppat med en svensk touch, och inte sen med att bjuda på sig själv, lyckades han höja stämningen om och om igen.

Curse of the 8-bit:

När David tidigt under konserten talade om att keyboardet hade en förbannelse, för att i slutet av nästföljande låt slänga in en kort snutt som hämtat ur ett av NES-spelen, trodde jag bara att det var ett kort gästspel. Istället dök 8-bitarstonerna upp flera gånger till, ackompanjerat med ”vanliga” instrument, i vad som skapade en blandning mellan gammalt och nytt. Otroligt välgjort och medryckande.

Klassisk dialog:

Erik Eklund: Die, monster! You don’t belong in this world!

David Westerlund: It was not by my hand that I am once again given flesh! I was called here by humans, who wish to pay me tribute!

Erik: Tribute? You steal men’s souls, and make them your slaves!

David: I suppose the same could be said of all religions…

Erik: Your words are as empty as your soul! Mankind ill needs a savior such as you!

David: What is a man? A miserable little pile of secrets! But enough talk… Have at you!

Så mycket liknar Segafreak-tvillingarna varandra:

De är enäggstvillingar, men om ni trodde att de ser exakt likadana ut för det har ni fel. Trodde ni inte det? Fan.

Det börjar med tvekan. Ett tvekande virrvarr. Jag tvekar, orkestern virrar. Dess riktning är klar, men alla de olika instrumenten lever inte likt en enhetlig organism, utan tycks smått förvirrade. Sedan väcks de, likt Dracula ur sömnen. Jag ler.

När en extra dos pondus pressas in i salongen lyfter vi alla ordentligt från stolarna; samtidigt är ett av den första halvans bästa partier ett pianosolo, som alldeles utmärkt återuppväcker Belmont’s Reveange, trots det faktumet att jag aldrig spelade den delen. Oväntat slänger pianisten och Dracula själv, David Westerlund, även in en kort snutt från Super Mario, vilket väcker ett och annat leende.

Seriens verkliga kraft uppvisas främst under konsertens andra akt, men dessvärre har båda två sina stunder av anarki; ibland blir det lite för många instrument – och lite mindre synkroniserat, än vad som hade behövts för att verkligen lyfta alstren. Istället känner man sig smått förvirrad. Emellertid lyckas de väva samman de tre klassiska Beginning, Bloody Tears och Vampire Killer i en enda storslagen sammansättning, minnesvärd inte minst för att styckena ackompanjeras till originaltonernas elektroniska stämmor. Följer gör även ett orgelsolo, men nämnas bör i synnerhet Michiru Yamane specialkomponerade version av Dance of Pales, som hon själv framför.

Nostalgin dyker inte enbart upp i musikform, utan även genom den klassiska dialogen mellan Richter Belmont och Vlad Tepes Dracula i Symphony of the Nights första scen, som framförs av David och organist Erik Eklund, precis innan de drar igång Dance of Illusions för full kraft. Publiken har i och med detta klappat sig halvt ledlösa, men det slutar inte här, utan med hela scenen fylld på folk slår Bloody Tears till ännu en gång, Dracula återuppväcks efter att ha dött vid dansens slut, och tacktalen hägrar tills det oundvikliga kommer. En låt till.

Ribban lyckas inte höjas ännu ett snäpp, men det behövs egentligen inte heller, för på vägen till tåget nynnar jag ändå på såväl det ena som det andra. Fan bara att jag glömde Dawn of Sorrow hemma.

Nytt utseende

Så kan det gå när man ändrar sig. Förhoppningsvis blir det lättare att hitta, smidigare att läsa och trevligare för ögonen. Länkar och lite annat mysigt hittar ni numera längst ned på sidan. Dessutom tog jag mig friheten att ändra en del andra saker också. Förhoppningsvis trivs ni lika bra som jag.

The Indie ♥ Bundle

Jag är antagligen inte ensam om att ännu inte köpt de där indiespelen alla snackar om. Machinarium till exempel. Jag är sent ute, men ännu är det inte försent. Inte för dig heller. Så innan klockan slår om till lördag imorgon, har alla vi med lite vett i skallen införskaffat inte enbart Machinarium, utan fem lysande indiespel till. För endast 140 spänn. Som om spelens utvecklare inte redan visat att de har en hel del i skallen. Nu är det även bevisat att deras hjärtan är fyllda. På enkel svenska heter det kärlek.


Imorgon badar strängar i blod och på pianon dansar odöda hand i hand. Sen lär det bli lite rockigt också, så att dödskallarna får gunga ordentligt. För imorgon är det dags för Castlevania – The Concert.

Biljetterna är bokade, spellistan står på repeat och blodsuget är på topp. Det kommer bli en höjdarkväll, tillsammans med några av spelmusikens absoluta höjdare. Och till skillnad från Chris Hülsbecks musik (under Sinfonia Drammatica tidigare i år) som trots allt passar bäst i chipform, gör sig Castlevaniamusiken utmärkt i storslagna orkestreringar.

Klockan 19 imorgon kväll, på Stockholms Konserthus, börjar det. Det finns en hel del platser kvar, så ännu är det inte försent att boka upp morgondagen. Michiru Yamane, som skrivit musiken till Castlevania: Symphony of the Night, kommer vara där, inte bara för att stå och se glad ut, utan även för att framföra några av sina verk. Det kallar jag episkt.

Så, vilka kommer? Själv kommer jag sitta högst upp och digga tills huvudet faller av. Som tur (?) är ser jag ut som ett skelett utan att anstränga mig, så jag kommer minst sagt att passa in. Det vita sminket behöver jag inte ens ta på mig, för som spelnörd kommer det på köpet.

Vi ses där. Eller så ser någon en annan, och gömmer sig.