Vissa mornar vaknar jag och hör musik. En klar och tydlig slinga; det kan vara allt från hårdrock eller hjärnantastande hits på radion till underbar spelmusik. Oftast är den så påtaglig att jag tycks befinna mig bredvid en stereoanläggning, andra gånger känns det nästan som om jag svävar med den – är en del av dess ström av ord och toner. Likt ett vågsvall: om jag har tur svalkar och vaggar den mig genom vardagen snarare är sliter mig mellan irritation och smärtan av att sjunka till botten och drunkna.

Två morgonstunder – som hade guld i mun – (ursäkta ordvitsen; författarens anm.) har jag om inte direkt men väldigt snart, funnit mig själv nynnandes på den mästerliga Theme of Solid Snake från Metal Gear Solid 2. Det är något alldeles speciellt med denna låt. Den börjar utdraget, med samma toner upprepandes igen och igen, medan den gradvis stegrar – trots detta behåller sin avvaktande karaktär – för att slutligen slå till, likt Snake själv. Som en kniv in i mitt spelhjärta, varvid jag sitter där; inväntar nästa klimax, då låten slutligen varvar ned och står där återigen, på ruta ett. Jag är fast.

Och tur är väl det att jag omedvetet lyckats variera mig, för hela eftermiddagen igår satt jag nämligen och sjung (om man nu kan kalla det sång då jag väser ut elektroniska toner – med min mun!) på Turrican II temat, som har en tendens att fastna ganska snabbt. Ska bli ett stort nöje att höra låten i orkestrerad version ikväll, på Sinfonia Drammatica (som jag skrev om i mitt förra inlägg). Det börjar närma sig; jag ska snart bege mig till tågstationen i Västerås, så jag avslutar med frågan:

Har ni någon musik som ni ofta nynnar på och som aldrig vill lämna hjärnan? Brukar ni vakna på morgonen med det mest avancerade stycket ur Final Fantasy VIII i skallen? Eller hör ni kanske extralivsplinget från Super Mario Bros. varje gång ni häller upp saft?

Annonser