Recension: Galactic Attack

”This is the controltower. Make a left turn, over.”
“Roger.”

Galactic Attack osar av kvalitet redan då jag öppnar manualen. Två sidor av bakgrundshistoria, följt av en beskrivning av uppdraget, kontroller, uppgraderingar och en kort genomgång av varje bana. De senare kan jag förstå, det första finner jag märkligt. Detta är ändå ett shoot ’em up. Av högsta kvalitet, tydligen.

Någon gång långt i framtiden utvecklar mänskligheten ett system som kan omvandla vilket material som helst, till valfritt annat material. Med detta försvinner alla problem gällande naturresurser, och en extremt avancerad dator framställs för att kontrollera och reglera planetens väder och liknande. En dag uppstår dock problem i systemet, och inte många år senare vägrar plötsligt datorn att ta order från en människa. Sakta påbörjar den sedan sin utrotning av den mänskliga rasen, som slutligen tvingas lämna sin hemplanet.

Runt sjuttio år passerar och mänskligheten hotas nu av total utplåning, men med den nya prototypen RVA-818 X-LAY, tänker de slå tillbaka. Två av dessa skepp skall ta sig förbi fiendernas svagare linjer – möjligt till följd av avledningsmanövrer från andra håll – och söka sig in till Jordens kärna; fullkomlig förstörelse av hela planeten i sikte.

Vår hemplanet är dock inte densamma. Ytan må se likadan ut, men under denna ligger lager på lager av mekaniska fabriker och byggnader, huserandes robotar och maskiner i oändliga antal. Tur då att X-LAY utrustats med det som skiljer detta spel från resten av shmup där ute, nämligen Lock-On Lasers.

Skeppet kan inte enbart skjuta rakt fram, på alla de fiender som väller mot det, utan även nedåt, på saker under det. Detta med hjälp av ett sikte som låser sig på alla fiender i dess närhet, varvid jag med ett knapptryck skickar iväg laserskott på alla dessa ”låsta” punkter. Antalet laserskott och således även antalet fiender jag kan låsa på samtidigt är till en början fem, men desto mer laseruppgraderingar jag plockar på mig, desto fler skott, till ett maximalt av åtta. Även styrkan ökar med antalet uppgraderingar. Detsamma gäller för de vanliga, inåt-skärmen-gående-skotten. Gula föremål och jag stiger en hel level uppåt, röda och jag går upp en tredjedels.

Inte nog med att skärmen alltså fylls med fiender och laserskott, utan jag behöver också plocka uppgraderingar om jag önskar överleva, liksom skjuta allting som rör sig under mig, innan det hinner komma upp till min nivå eller varför inte skjuter ned mig från sin plats därunder. Smidigt att det då aldrig dyker upp något frågetecken. Kontrollen fungerar utmärkt, knapparna är enkla och hela systemet är så välslipat att det sitter på direkten.

Dock är det svårt, riktigt svårt till en början. Med fyra credits och tre liv på varje känner jag mig aldrig feg som tar till en liten kod, för fyra extra credits. Det behövs. Den största anledningen till att det blir så svårt är emellertid att skeppet X-LAY är för stort. Jag har full kontroll över det, men ibland märker jag av hur det faktiskt tar upp för mycket plats på skärmen.

Någon irritation över detta sker dock sällan, mycket till följd av att det oftast är mitt eget fel när jag dör – då stressen får överhanden, men också för att all status och information på skärmen kan växlas av och på med L-knappen, vilket öppnar upp för en helt fri spelskärm, där det endast är jag, mina fiender och de underbara omgivningarna som ligger i fokus, snarare än alla highscores och antalet liv som återstår.

Grafiken må vara enkel, men den är mycket trevlig och den simulerade 3D:n i bakgrunden fungerar väl. Det blir lite plottrigt senare i spelet, men aldrig så att spelbarheten blir alltför lidande. Dessutom finns här inga laddningssekvenser. Övergångarna mellan nivåerna går i realtid och därmed förefaller hela spelet som en enda lång bana, genom otaliga miljöer fyllda av attackerande robotskepp. Då jag tror mig kunna förutsäga hur dessa kommer attackera härnäst, eller börjar närma mig tanken på upprepning, byter spelet genast spår. Nya fiender, annorlunda rörelser och mer utmaning.

Att det är svårt har jag som sagt redan nämnt, men en av anledningarna till att jag fortsätter att spela om det igen och igen trots att jag dör där någonstans på sjunde nivån, är till följd av att varje bana är så fruktansvärt välgjord, den första i synnerhet. Bättre introduktion till spelet finns knappast, och häri ligger självklart mötet med en av dess toppar: musiken.

Tamayo Kawamoto har lekt med tanken på frihet, mänsklighetens undergång, oändlighetens massa och den i horisonten liggande avgrunden, där mörkret reser sig mot himlen och nedåt; hungrig på mer. De ljusa elektroniska stroferna möter de mörka, så lena i sin övergång och ständigt följda av rymdskepp från alla håll, skott och kortvariga explosioner.

Musiken har alltid en ledande roll, den äger sin egen personlighet men är alltid definitionen av mänsklighetens hopp och farhågor, då RVA-818 X-LAY sveper genom rymden och över de mekaniskt konstruerade vidderna.

Att spelet enbart varar i en halvtimme när jag för trettionde gången slutligen tar mig igenom det, gör ingenting. Inte då varje bana fortfarande bjuder på fantastisk action till underbart djup arkadmusik och variationen alltid ligger på topp, trots att jag spelat igenom det alla dessa gånger.

Har du en Sega Saturn är köpet självklart, om inte, är konsolen kanske inte den svåraste att få tag på, men tyvärr är spelet inte lika lätt att hitta i PAL-version. När det väl finns ute, går det dock för under hundralappen. Kanske beror detta på att de som har spelet inte vill lämna ifrån sig det, och att de som inte har det ej känner till dess kvalitet. Oavsett anledning är detta är definitivt måste för Saturnsamlaren och shoot ’em up älskaren, samt för alla oss som gillar arkadmusik med djup och känsla. Och hjärna.