En episk uppmaning

Om jag frågar dig hur du tycker femtio slumpmässigt utformade nivåer med grottutforskning, monsterslakt, hemligheter och fällor låter och du inte tänker säga fantastiskt slutar du omedelbart läsa detta och går du in på Xbox Lives marknadsplats för att ladda ned demot till Epic Dungeon. Du som däremot ropar fantastiskt slutar självklart också läsa här, ringer och ställer in cheeseburgarträffen på McDonald’s, lättar på plånboken och lägger istället den där sista tian som var kvar av studiepengarna på det du redan nu vet kan vara förra årets bästa roguelike. Låt oss diskutera varför spelet är så bra någon annan dag.

I tusenkilometersfart genom rymden

Numera kan vi nästan tala om något såsom typisk indiehumor. Denna ofta ironiska, självmedvetna och inte sällan internetfärgade som kanske någon gång blir tröttsam men än så länge får mig att skratta högt framför skärmen. Sedan det här med att indieutvecklare från världens alla hörn försöker lyfta fram och förnya genren som många tycks tro ha dött efter Ikaruga. Och även om en del titlar får mig att önska att den faktiskt gått i graven 2003 finns det de som istället bevisar att den mår bättre än på väldigt länge.

Hypership Out of Control är ett sådant spel. Precis som andra gjort har utvecklarna Fun Infused Games gått tillbaka till ursprunget och därefter skrivit om historien. Spelet ser ut som något från en arkadhall under åttiotalet. Det är, förstås, fantastiskt vackert i sin pixliga enkelhet. Det finns en eller två låtar i spelet. Också de är, såklart, oerhört arkadsvängiga.

Hypership är enkelt på flera sätt, bortsett från svårighetsgraden. Den är rent av djävulskt. Ändå sitter jag där, spelar samma sak om och om igen, bjuder in några kompisar och vi åker alla fyra runt och försöker undvika att krascha. Detta är, kort sagt, vad spelet går ut på. Skeppet accelererar hela tiden och enda gången det saktar ned är då jag plockar en viss uppgradering. Eller dör. Det kräver ingen större knappuppsättning utan blixtsnabba reflexer, memorering, precision och en försäkran om att spelaren inte har epilepsi. Tillslut går inte bara så fort att hjärnan har svårt att hänga med, här finns också spelalternativet Fun Stars, som gör att bakgrunden blinkar på ett sätt som får det mesta att kännas grått och stillsamt i jämförelse.

Hypership Out of Control kostar inte ens en cheeseburgare men lär räcka längre än hundra, och är dessutom stolt över det. Vilket det gör helt rätt i.

Zombiegrimaser på Uranus

Outbreak On Uranus är det mest obehagliga jag spelat sedan Norrland. Det handlar om att skjuta zombies. Så långt stärker inget mitt första uttalande, sedan ser du hur det ser ut. Som något någon klippt ihop i paint en kväll efter lite för mycket att jästa drycker och en lång diskussion på något bisarrt spelforum. Inklippta bilder på saker från verkligheten, enkel grundfärg och ditklistrade foton på människohuvuden med äckliga ansiktsuttryck. Som sedan ska skjutas sönder och samman.

Outbreak On Uranus har inte bara ett fruktansvärt namn, det är fruktansvärt också. Silver Dollar Games har smält samman det absurda och motbjudande, i ett spel som ger rysningar och skapar små förskräckta läten från fåtöljen (jag har nämligen ingen soffa). Jag vill tycka att det är roligt så jag skrattar åt alla små detaljer och ordlekande skyltar, men hela tiden har jag fullt upp med att skjuta sönder ansikten och uttrycka hur fel det känns.

Omedvetet eller ej, utvecklarna har lyckats med något beundransvärt här. Istället för att jag bara skjuter fienderna som om det vore ingenting känner jag mig nästan illa till mods av att döda dessa zombies, de har trots allt riktiga ansikten. Och deras miner är dessutom ibland verkligt frånstötande. Det blir en dubbel effekt. Jag äcklas lika mycket av deras utseenden som jag ser dem som människor och därför också äcklas av att skjuta dem.

Jag försöker därför inte påstå att det är ett dåligt spel. Faktum är att det är ganska hyfsat. Aningen simpelt och generiskt, och i längden mycket troligt enformigt, men det känns samtidigt som en utmärkt kommentar på Internets alla flashvåldsspel. För att inte tala om att det kan få oss att ifrågasätta krigsspelen där vi aldrig undrar över vad dödandet kommit att innebära.

Jag stannar upp och tittar efter noga. Inser att alla som bidragit med sina ansikten bara gör fula grimaser. Kanske stärker det frågan om var gränsen går. När blir det som var tänkt att vara roligt, istället direkt obehagligt? Men jag vet inte om jag bör skratta eller gråta.