Archive for februari, 2011


#245

Annonser

Nominerad till årets spelblogg

Så visade det sig att jag gått och blivit nominerad till årets spelblogg på Level 7. Blev glatt överraskad. Väldigt glatt överraskad faktiskt. Det är en riktig ära. Tack alla ni jurymedlemmar som uppskattar min blogg tillräckligt för att lägga en röst på den. Och förstås till alla er som läser det jag skriver men inte sitter på någon större makt. Fast er uppskattar jag ju alla veckans dagar, så låt juryn ta åt sig lite extra just idag.

Alla ni som nu snubblar in här från Level 7: känn er välkomna. Stanna så länge ni vill. Jag är ganska snäll ibland.

Jag ska inte glömma röstningen nu. Den pågår till den 9 mars, så gå in här och lägg en röst på den speltidning, skribent, blogg och podcast ni gillar. Ni kan vinna saker. Det är cool.

Haikuhjälte

Haiku Hero är
ett spel där du bara gör
haikus, inget mer

Inledningsvis är
det inte bara roligt
men frigörande

Vissa av oss kan
kanske använda det mot
prestationsångest

Enkelt att hålla
reda på stavelserna
gör det så smidigt

Jag kan visa er
ett exempel med många
”H” och ett ”cellar” i

in the cellar there
is a whore and a horse with
some serious hate

Tyvärr blir det en
hel del utfyllande ord
och krystat som nu

Trots uppenbara
problem finner jag ändå
det svårt att sluta

Förresten måste
jag säga en liten sak
om blogginlägget

Det här är inte
unikt för fem öre ens
Rock, Paper, Shotgun
har redan gjort det här, men
utan tanka i slutet

Med förväntningar. Med förutfattade meningar. Somliga påstår att allt börjar se likadant ut och det kunde inte vara mer rätt och fel. På väldigt kort tid har indiespelen utvecklats, förändrats och börjat sudda ut gränserna, främst vad gäller spänningsuppbyggnad, klimax och avslut.

Det känns konstigt att säga men ibland vet jag inte hur jag ska ta till mig spelen. De får mig att känna mig omogen. Spelen själva vill jag kalla motsatsen; när jag spelar och tror de kommer slänga in något såsom utomjordingar eller stora vändpunkter jag eventuellt känner igen slänger de istället in… ingenting. Tyvärr lätt att sätta detta ord här: i jämförelse med en explosion av enorm art kan en subtil förändring som ofta söker mer mänskliga grunder kännas lam. Men om lam var fallet hade jag inte gått och tänkt på dem flera dagar i sträck. För att närma sig verk som exempelvis A House in California krävs något annat än det jag kommit att bli van vid.

Problemet kring förväntningar ligger nog också i att dessa även kommer från de som redan spelat. Påstår någon att slutet är något alldeles extra går jag in med den förväntningen, vilket sällan är positivt.

Nu handlar det inte längre om att folk talar om hur häftigt det nya spelet kommer bli, utan på vilken känslomässig nivå den kommer beröra. Det är farligt då förväntningar kring känslor är speciellt svåra att införliva. Får du en produkt som inte ger dig känslorna någon sagt att de fått leder det självklart till viss besvikelse. För mig är det klart tråkigare än att inte få den där karaktären, utmaningen eller ens bättre bandesignen.

Jag borde göra något kuligt indie av detta. Resultatet:

#1: Läs inga kommentarer.
#2: Försök helst redovisa varför ett spel är fantastiskt utan att avslöja alltför djupgående detaljer om hur du kände när det var som mest fantastiskt. Försök vara lika subtil som spelet självt.
#3: Förtydligande: Spoilervarna innan du berättar om hur det där spelet förändrade hela ditt liv och gjorde så att du vågade ta steget och gifta dig, skaffa barn och gå ner i vikt.
#4: Ha öppna sinnen. Bli således inte sjuk.
#5: Förvänta dig inte ett jävla skit.

Som du förstår har världen blivit en alltmer komplicerad plats, men i det hektiskt uppkopplade samhället tror jag det är precis denna typ av eftertänksamhet som behövs. Och paradoxalt nog, i den takt detta fortsätter kanske vi snart på allvar kan tala om att inte behöva förstå spelen.

#244

P.S.

Den enda anledningen
till att jag lägger upp det här

is beacuase
jag inte riktigt kan sluta skratta.

Visst vill jag spela Game Dev Story men i brist på spel som handlar om att utveckla spel kan jag väl skriva om spel eller ännu hellre spela spel om att skriva om spel och sedan skriva om det och i samma veva känna mig manad av spelet i fråga att göra det exakt på mitt eget sätt utan att behöva bry mig om att följa mallar eller ens sådan där interpunktion och självklart får jag vara meta och spelet mig att skratta och skratta och skratta och skratta gång på gång men när jag inte skrattar är det smart på annat sätt än på humoristiska grunder och hela tiden är det så fint mänskligt på det där sättet man inte får kalla det då man nämligen är alldeles för abstrakt i så fall men Games Journo Story bryr sig inte utan är uppskruvat och träffsäkert och underhållande och handlar lite om att skryta om sina musikkunskaper med massa låtar det använder utan riktigt tillstånd och sedan all denna ironi och satir och för att jag också vill gå på toa och höra hur några dansar riverdance utanför men även för att jag vill stå där på bussen och skrika ut att jag fan inte tänker ge mig utan vara säker på vad jag vill, och göra det på det sätt jag vill. Sedan skratta igen.