Jag måste berätta om pjäsen, precis som rollerna i den var tvungna att berätta om sina öden, precis som de måste få liv i pjäsen måste de få finnas även här. Denna kväll såg jag Luigi Pirandellos Sex roller söker en författare i regi av Alexander Mørk-Eidem.
Vid dess slutskeden sitter jag på stolskanten, inte som ett trött ordspråk utan bokstavligen, framåtlutad, inne i det drama som försiggår, skrämd, gripen, inser efter dess slut att jag nästan svettas. Upptakten, användandet av musiken, ljuset, pendlandet mellan det humoristiska i allt meta med det allvarligt filosofiska och den oundvikliga tragedin – inte konstigt det första jag säger är Riktigt jävla bra. Trodde inte jag skulle känna sådant engagemang för en pjäs som en bit in i det allvarliga, då skratten lagt sig, fick mig tänka att här är jag nu tvungen att sitta i två timmar till. Men det var också enda gången jag tänkte så. Om första akten var bra frånsett det något tråkiga i att bryta fjärde väggen när allt annat är sådan fin meta var andra rent av fantastisk.
Det bästa är att en pjäs som jobbar på detta vis med flera dimensioner aldrig skapar två av ett och ett utan tre, för där sitter jag och hänförs. Det är precis som rollkaraktären fadern själv säger, en person är aldrig en. Till skådespelarnas glädje, rollernas förfäran och publikens hänförelse.
Bloggonoid 
Sen förra inlägget är det ingen som vågar kommentera…
Precis, för du har väl hört uttrycket: Man ska inte väcka den björn som spelar Pokémon Black. Eller White för den delen.
Alldeles för länge sedan jag såg en pjäs och imponerades, men det är som man brukar säga att ingen konstform är nog lika farlig, som i begärande och ovillkorlig, och därför även lika potentiellt hänförande och belönande som teatern när den är som allra bäst.
Det här låter ju precis som något åt det hållet.
Själv är jag ju nya skolans cineast så i princip måste jag vara lite antiteater eftersom jag ser på långfilmen inte som teaterns släkting, likt Bergman gjorde, utan dess motsats och att det enbart är den filmen som rör sig bortom ren och från teatern uppkommen dramaturgi som verkligen har något att komma med. Hollywood går bort ganska rejält, med andra ord.
Tv-serien däremot, den får jättegärna jobba med synlig dramaturgi då hela formatet rent konstnärligt är som klippt och skuret för detta. Och har i de bästa exemplen gjort det så bra att man bara sitter och häpnar.
Och där vandrade jag bort igen. Men det låter verkligen som en fin pjäs. Precis en sådan där som min vän Selma, pjäsförfattaren (bland annat), brukar försöka få mig att gå på.
Jag tycker lite som du. Filmen rör sig nästan bäst i det subtila medan teatern måste bli lite uppskruvad. Därför har också jag haft svårt för teater, speciellt till en början, men nu när jag fördjupat mig i det har jag fått upp ögonen lite mer samt också haft turen att hamna på en föreställning som denna. Jag såg Aniara förra året och visst var den bra, stundtals väldigt, men det här var något alldeles extra – omedelbart och drabbande.
Gillar när du skenar iväg.
Tack för jag drabbas alltid av en lätt ånger och ångest över mina extravaganser, så pass att jag ibland inte vågar mig tillbaka, och inte hjälper det när jag är sjuk och har ont i huvudet och nog egentligen inte borde skriva ett enda ord.
Men några till vill jag skriva, eftersom jag verkligen gillar din text.
Tack själv. Och krya på dig.