Tag Archive: Level


När skriver man en recension?

LEVEL 48: en diskussion om berättande i spel: Tobias Bjarneby nämner hur han under själva spelandet uppslukades av Uncharted 2, för att några dagar efteråt se tillbaka på det som ”en ganska platt upplevelse.” Under det senaste samtalet mellan mig och mina bröder försökte vi minnas vad det var som gjorde Super Mario Galaxy 2 till ett bra spel. Det visade sig vara väldigt svårt. Det mesta av det minns vi helt enkelt inte om vi inte anstränger oss väldigt mycket. Närmast till hands ligger nämligen kritiken. Gör vi samma sak med Sin & Punishment: Successor of the Skies kan vi rabbla upp och lovorda scen efter scen. Båda spelen har jag lagt ned oerhört mycket tid på men endast ett lockar mig att återvända. Detta syns kanske i betygen, men samtidigt är Picross 3D ett spel jag gärna plockar upp såväl på tåget som hemma, medan Galaxy 2 var flyktig underhållning jag mest spelade för att nå fram till nästa spelmässiga rus. Och båda fick en sjua.

Jag kan inte skriva en ny recension till Galaxy 2. Jag vill det inte heller, står för innehållet i texten, är bara osäker på siffran. Det råder tydligen viss betygsinflation här på bloggonoid.

Recensionsskrivande är färskvara. Frågan är bara hur färsk. Bör man endast sätta betyg efter hur spelet är i själva stunden, eller också på hur det känns i efterhand? Kanske enbart på hur det känns långt efteråt? Vad tycker ni? Är det ens en färskvara?

Annonser

Att se tillbaka och tvärtom

Jag förde aldrig riktigt dagbok – bloggandet har mest varit något annat – men likväl gjorde jag anteckningar för var dag i hemmagjord almanacka. Där stod allt det viktiga: vilka spel jag spelade, när jag klarade dem, vad jag åt för gott. Den upphörde i februari 2009. Numera bär jag bara med mig ett litet anteckningsblock där dikter, citat och tankar trängs tillsammans.

Jag trodde, när jag nu går igenom pappren, att jag var grundlig i mitt antecknande. Men det visade sig att jag glömt skriva upp när att jag och brodern spelade igenom Resident Evil: The Umbrella Chronicles tillsammans, bara någon dag efter att jultomten, den riktiga, lovar, det stod på paketet, kom med det till oss.

Med en liten nostalgitår i ögat har jag nu som många andra och gjort en lista över mina klarade spel. Grundligt, så gott jag kunnat. Ligger högst upp på sidan bredvid recensionsfliken. Samtidigt har jag blivit inbjuden till att tillsammans med andra spelbloggare kora årets bästa spel inom flera kategorier, ett utmärkt och roligt initiativ av Spel-Malmer. I samma veva har jag dessutom suttit och läst den senaste Level där de gör samma sak som vi ska göra i december, och med detta har jag ropat ut min frustration över hur fruktansvärt tråkig och förutsägbar den är så nära som på några ställen.

Jag skulle förstås ha lyssnat på min bror som försökte varna mig med ett skrik från övervåningen omedelbart då jag steg innanför dörren. Frågan är hur det kan komma sig att majoriteten av speljournalisterna tycker samma sak. Därför: all heder åt Oskar Skog för att han nämner tre av årets höjdpunkter i ett svep.

A good deal

IDG-förlag ringde hem till mig idag och var mycket trevligare än de borde vara, eftersom jag nyligen avslutat min prenumeration av Level. Nu var det dock så att jag tydligen kunde få en ny sådan, med en stor fin rabatt på det. Självklart kunde jag inte göra annat än le och tacka och så plötsligt var jag prenumerant igen.

Så går det när folk vaknat på rätt sida och jag själv inte kan låta bli att vara en duktig konsument. Det var en bra deal det där.

Jag trycker hektiskt på den röda knappen tre gånger, avslutar med ett klick på den gula, upprepar det hela, vänder kombinationen åt andra hållet, mixar den och får fram något helt nytt. Åtminstone i min hjärna, i verkligheten hamrar jag knapparna skoningslöst och vet inte riktigt vad jag håller på med. Timing har aldrig varit min starka sida, jag lär mig inte särskilt fort och jag har ingen vidare syn eller uppfattningsförmåga. Därför är det tur att jag bär glasögon, likt spelets huvudperson.

En gigantisk drake klädd i guld flyger förbi, den slår slottsväggar sönder och samman, medan jag springer på väggar, hoppar runt, pekar finger åt tyngdlagen, ler sexigt och låter mig själv omringas av fem ängeliknande män i behov av lite pisk. Fem sekunder senare och skotten viner åt alla håll, gigantiska fötter dyker upp från ingenstans och ommöblerar kroppsbyggnaderna på mina trevliga motståndare.

I bakgrunden ryter draken. Jag hör den, men ser den inte. Blicken är fokuserad på annat: fler män i behov av en omgång. Jag gör slarvsylta av dem, fnittrar högt därefter.

Slutligen, efter minuter av slaktande som inte tycks sluta imponera, låter jag mina kläder förvandlas till en enorm varelse som tuggar den stora tjocka besten – på gårdsplanen där jag numera befinner mig – sönder och samman. Jag låter kläderna åka på igen. Läckert.

Bayonetta är som att åka en galen bergochdalbana, säger jag till min bror efter avslutad spelsession.

Med enorma backar, säger han.

Nej, svarar jag snabbt, men låter det slutliga svaret vänta på sig – är tvungen att tänka efter: det är mer som om de suttit rälsen på månen och sedan åker man bara rakt ned mot jorden.

Precis så fartfyllt är det. Det är som att vara del av en fullskalig explosion av överdriven design och sprudlande kreativitet varvat med så mycket våld, sexanspelningar och töntigt klockren dialog att bägaren ständigt är full. Men det är sedan detta som är hela grejen. Det är överdrivet, och man blir inte mätt på det. Man vill bara ha mer. För trots allt detta, så är det otroligt balanserat. Det är ibland svårt att hålla sig borta från ordet perfektion. Övergångarna spel-videosekvens är att dö för.

Men det här var bara ett demo. Gamereactor säger 9 av 10 till fullversionen. Level fullpott, två gånger. Famitsu hela fyra gånger. Själv säger jag en sak: Längtar.

Nördarna samlas

I helgen och således lagom till andra advent är det dags för alla som hälsar varandra med frasen ”live long and prosper”, samlar kort av något slag, klär sig i för alla utomstående konstiga kläder, cineaster med förkärlek för blod av utslitna organ med tillhörande måltid, gamers och på vanligt tungomål nördiga personer att bege sig till huvudstaden för årets Sci-fi-mässa. I och för sig har den redan varit på ett flertal ställen i år, men för mig personligen är det endast Stockholmsmässan som är av intresse då jag bor för långt bort från de andra orterna.

Den som ska dit kan vara extra uppmärksam på en författare med extra smala lemmar, glasögon och som följs av två som ser exakt likadana ut. Om det dessutom finns någon extremdyr spelfigur på plats kan det vara jag som går och bär på den vid dagens slut.

Vi ses där, eller någon annanstans. Eller aldrig.