Tag Archive: takt


Recension: Bit.Trip Flux

Gaijin Games gjorde det på sitt sätt. Över internet spirade teorier om hur den avslutande delen i Bit.Trip-sagan skulle se ut, där det talades om alltifrån rollspel till förstapersonsskjutare. Efter en kryptisk teaser utannonserades slutligen bilderna av vad som bara föreföll vara en spegelvänd version av deras första titel, Bit.Trip Beat. Gaijin gjorde som CommanderVideo och återvände… hem.

Därför ligger några ord nära tillhands: den som kan sitt Beat känner sig hemma i sitt Flux. Här är allt helt beroende av din kroppskontroll, här gäller inget knapptryckande, här gäller det att hela tiden ha full koll på hur handlederna rör sig när de för paddeln över skärmen, ibland handlar det om att närmast memorera rörelser, lika mycket om att blixtsnabbt reagera. Vi hade turen att få checkpoints denna gång.

Du slöspelar inte Flux. Du spelar det med alla sinnen vidöppna. Intrycken sammankopplas troligen inte men tillsammans liksom var för sig är varje del i Flux värd uppmärksamheten det kräver. Att spela bra nog för att lyckas stiga en eller två nivåer är tillräckligt för det stundtals ska bli i det närmast bländande.

Det är intensivt, fruktansvärt utmanande och kortvarigt men däri laddat i varje sekund till den grad att det vid tillståndet serien strävat efter – som det tog från Rez; ambitionen att bli ett med bild, ljud och känsla – är tillfredsställande bortom rena leenden. Flux är allt annat än perfekt men ändå fulländat, både konceptuellt och till sitt utnyttjande. Det lyfter fram och utvecklar sina olika inslag tillräckligt mycket för att det ska kännas som spelet lika väl fullbordar sin idé som hela serien. Detta må få det att låta som om Flux är för färdigt för sitt eget bästa men även om vi alltid kan anklaga Bit.Trip-serien för att vara statisk då den delvis bygger på att spelaren får återuppbygga rytmen till sin ursprungsform känns det aldrig som Flux är överpolerat. Snarare är det likt Gaijin vetat när de ska sluta polera för att nå ett bra resultat.

Mångfalden av inslag utan att spelet lämnar sin form gör, i förhållandet till dess längd, att det blir som ett intensivt destillat, möjligtvis med ett något för maniskt slutskede. Det inledande kaoset tydliggörs i en andra spelomgång, underhållningen blir då också större, omspelningsvärdet därför högt.

Lika mycket som spelet genom sitt upplägg liksom sluter Bit.Trip-cirkeln, gör det – och detta var nästan givet på förhand – detsamma genom sitt berättande. Inte sedan Braid har ett spel lyckats skapa en sådan öppenhet likväl slutgiltighet i sin önskan att föra fram ett budskap och en reflektion över vad varandet innebär. Genom att fortsätta tala i bilder och symboler tillåts Gaijin vara konkreta och abstrakta på samma gång. Dessutom, sättet de väljer att avsluta det på: inget kunde väl känts mer vettigt än att låta retro möta framtiden – Pong möta det postmoderna i interaktionens och berättandets fina tecken. Jag tackar dig för denna resa, CommanderVideo.

Annonser

Bit.Trip Flux

Synestesi

Det tog längre tid än det borde ha gjort för mig att införskaffa, för att inte tala om spela igenom, Rez HD. Det är förvånande kan tänkas eftersom det i den enklaste definitionen är en rälsskjutare som utspelar sig i ett datornätverk, vilket räcker för att mina fingrar ska klia, men även om det i grunden är kärlek till genrens stomme är vad spelet bär mycket mer, att jämföra med upplägget, där den som enbart hamrar knapparna tillåts överleva och den hängivne ges de största belöningarna.

Främst är det dock en upplevelse där interaktionen har lika stor plats som det visuella och den elektroniska ljudbilden – det är sammansvetsat till en enhet som gjort att det ena aldrig är riktigt komplett utan det andra. Den vibrerande handkontrollen inte att förglömma; det enda Rez inte berör är mina smaklökar.

Rez är i sin HD-skrud det vackraste spelet någonsin, men det är inte därför du spelar det, utan för att du vid något tillfälle känner dunkandet överallt, i din hand först, in i kroppen, genom ögonen, i pulsens rytm, in i hjärnan, ut i fingrarna.

För mig hände det, för mig var en av de bästa bossarna någonsin ett faktum i det kraftiga gula skenet som trängde in i mig med varje pulsslag in i mina händer, öron och ögon.

Förhoppningsvis händer det också dig, har kanske redan hänt dig, någonstans på resan genom cyberrymden och processen, försvarandet och skapandet, allt det som Rez kommer att kulminera i, som det exploderar i.

Kanske kommer det hända dig, kanske har det hänt dig, kanske är det också för dig så att årets mest efterlängtade heter Child of Eden.

She still lies trapped within the systems. Men jag kände mig nästan fri. Några vet dock att det inte är slut där:

De som blivit ett med musiken.

Årets nedladdningsbara: Bit.Trip Runner

Bit.Trip Runner är en musikalisk plattformsfest, ett HYPER, MEGA, SUPER, ULTRA, EXTRA, BONUS,

ett brett leende och en rynkad panna, det är tusen flytande fortgående omstarter, ett argt skrik och ett glädjetjut,

en rusning genom världen som landar i ett förlorat paradis och fortsätter i FATE,

en färgsprakande regnbågsresa till chiptoner, musik som växer med färdigheter, rytm och tempo och den ständiga jakten på PERFECT!!

det är att vara flytet, att finna mönstret, att återupptäcka och skapa, det är att springa

det är årets nedladdningsbara spel,

följt av Super Meat Boy:

brutal plattformsoxfilé av den blodigaste sorten, med fler referenser till retrohistorien än jag kan referera till och ett så pass omfattande innehåll att det nästan kunde knipa förstaplatsen enbart på grund av detta. Fast förstås, denna kvantitet består av nästan enbart kvalitet.

Däremot är det också ett spel jag bara under några helger hunnit spela och därmed inte lyckats ta mig igenom på samma sätt som med den vinnande löparen. Köttpojken väntar tålmodigt i värld tre men jag envisas med att plocka allt. CommanderVideo nickar förstående åt mig men undrar samtidigt varför inte Fate fick vara med. Tredjeplats, min gode vän, tredjeplats.

 

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ”Årets nedladdningsbara”: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

Recension: Bit.Trip Runner

Jag har märken i tummarna. Först trodde jag det berodde på taggar eller något annat som hör sommaren till, men det visade sig att de uppstått efter att jag spelat enorma mängder på min Wii med dess hårda styrkors. Boven i dramat heter CommanderVideo och Bit.Trip Runner är spelet som får kontrollen att gnaga sig in i handen. Att lägga ned den är nämligen inget alternativ.

Bit.Trip Runner är spelet som börjar i en mörk rymd av tydliga färger och också slutar högt upp, men i det blå, som ett Mirror’s Edge; över och under hinder bland byggnader och musik, vilka med ett dovt beat talar om ett samhälle som förfallit.

Bit.Trip Runner är plattformsspelet där varje hopp leder till en ton, där varje spark är ett klingande på något piano. Det är musik som skapas som en belöning på hur duktig jag varit, och belöningen kommer på en gång. Det är action där jag lyssnar till rytmen men stirrar på skärmen.

Bit.Trip Runner är en audivisuell upplevelse som skickar mig tillbaka till början vid varje misslyckande, men som inte ger mig tillfälle att bli irriterad utan omedelbart fortsätter; ger mig därför snabbt möjligheten att memorera och överkomma hindret.

Bit.Trip Runner är utmaningen som olikt andra titlar med flyt och snyggt spelande som främsta belöning inte ger det som en möjlighet; för att komma vidare finns inget annat. Kanske inte det perfekta, men trots det ett flyt. Och det kommer alltid, såvida jag inte väljer att lägga ned kontrollen.

Bit.Trip Runner är skivan vars spår jag inte minns namnet på men som jag lyssnar igenom om och om igen. Som ibland på ett närmast refränglikt sätt låter mig ta spakarna över en musikvideo på språng.

Bit.Trip Runner är spelet som upprepar och förnyar. När jag tror att spelet inte längre kan överraska gör det just detta, tvingar mig att tänka i nya banor och att förändra tempot. Det borde inte vara varierande efter så många timmar men är det ändå; till skillnad från ‘Splosion Man känns det som om alla nivåer är olika och inte bara en synonym till den förra. Det påminner på många sätt ändå om Twisted Pixels explosionshärva men är till svårighetsgraden mycket mer ballanserat, och kanske viktigast av allt: det blir aldrig för mycket.

Det är enormt välpolerat och tillgängligt i sitt koncentrerade upplägg att varje utmaning aldrig är mer än något klick bort. Det är också en färgexplosion som ibland blir lite otydlig, som vid vissa punkter kräver lite för stora doser trial and error. Men eftersom paus-knappen känns mer otillgänglig än att försöka ytterligare en gång ger jag inte upp förrän mållinjen är passerad och guldklimparna plockade. För att där mötas av ytterligare utmaning. Årets bästa plattformsspel är ett faktum.

New Super Mario Bros. till DS är ljuv musik. New Super Mario Bros. Wii är musik för fler än en. Fler än två. För fyra. Men det använder sig inte av fyrtakt. Takten däri är långt mer komplicerad än så.

Själva takten ger spelet ett liv. Eller – det ger det mer liv. Liv finns det gott om i den färgglada världen. Men den ger den en själ, oavsett hur mycket jag själv ogillar ordet. Alla förstår dock vinken. Livets essens – rättare sagt New Super Mario Bros. Wiis essens – ligger i takten musiken skapar. Den får fiender att dansa, plattformar att hoppa, mynt att gunga. Och den sätter spelaren i samma gungning.

En gungning som ganska snabbt blir något för kraftig. Med hela världen i rörelse, en rörelse som är fullkomligt beroende av upplägget och den väg man tvingas följa, är varje malplacerad plattform ett mindre misslyckande. Båda för spelaren själv och låten, som tvingas loopa ett flertal gånger. Däremot är detta lika mycket ett problem som det skapar en utmaning, men samtidigt lyckas världen bli för mycket för sitt eget bästa. Att blanda alla sorters instrument är inte per automatik bra. Att kombinera fyrtioelva olika plattformar på en och samma bana lika illa. Åtminstone i fallet då takten och bandesignen inte lyckas passa ihop, och slutar med ett fall ned i den svarta gropen, med irritation som följd.

Ömsom skratt, ömsom argt tjatter ackompanjeras till tonerna, och den glada musiken till trots förmår det inte alltid lyfta upplevelsen och sätta takten på plats igen. Den är inte tillräckligt genomtänkt för det, utan ofta bara ett bevis på ett otroligt överflöd av kreativa idéer som inte lyckas hamna där de bör hamna. Istället placeras de ovanpå varandra, och utvecklarna lyckas inte reda ut nystan förrän vid värld tre. Den första klarade dock av att bjuda på en någorlunda njutbar introduktion.

Fyra lyssnare kan inte rädda en låt som går alldeles för långt, trots att det är mycket trevligare att uppleva den tillsammans. De kan bara göra den mer kaotiskt. Detta är förstås en fördel många gånger, då det skapar en oförutsägbar spiral av kaos där man förvisso blir arg, men till största delen sitter med ett leende på läpparna. Mestadels eftersom man skrattar tillräckligt mycket under de underbara stunder som dyker upp, snarare än fastnar surmulen då någon vilsen utvecklare tryckt på repeat-knappen och fått för sig att mycket är bäst, snarare än mest. Dessutom är man vid det laget framme vid värld fyra, och mycket går rakt uppåt därifrån. Inte allt, men mycket.

Det räcker för att göra New Super Mario Bros. Wii till en ytterst angenäm upplevelse. En dans, till en takt som blir bättre med tiden. Från extrema och överdrivna sand- och snökullar med mynt som kan bugga, till flygande rockor och lava i massor, där någon annan tycks ha tagit kommandot över bandet och styrt kosan in på bättre, mer avvägda spår, hela vägen in i mål, där det hela slutligen mynnar ut i manisk förstörelse under eftertexternas förbirullande, och jag kan inte undgå att känna mig nöjd. Det räcker inte länge, och vissa saker vill jag enbart glömma, andra uppleva en gång till. Och en gång till. Som en bra låt alltså. Ta kanonen till värld fem och rocka fett.