Tag Archive: FPS


Recension: The Darkness

I tunnelbanan talar man om död, i gränden skapar man den. Telefonsvararna går varma då de maler på om hur vi ska tala in meddelandet efter pipet, då de i själva verket vill säga är att de inte bryr sig. I Jackie Estacados hjärna ljuder en röst som inte är hans egen. Den säger honom en enkel sak: Darkness will fall.

New York är höljt i mörker; beskyddat av natten från solen som skulle kunna avslöja människornas hemligheter. Tunnelbanestationen är den enda som egentligen alltid är ljus, således den enda platsen man kan känna sig någorlunda säker på – ironiskt egentligen – men alla där nere vet att det är betoning på någorlunda och inte på säker.

I den vardag som är Jackie Estacados är det dock den enda riktiga fristad han har, efter att hans ”farbror” Paulie bestämt sig för att göra sig av med honom och han dessutom besitter en demon inom sig, som lever av skuggor på alla dess vis. Det är dessutom den plats som sätter stämningen för hela spelet, och som inte enbart skyddar honom, utan hela världen från mörkret som lurar utanför.

Tågen kommer och går där nere, och liksom varje destination kräver avstånd från sin nästa berör även The Darkness ämnet. Avstånd i tid och rum, mellan olika människor och deras minnen, men i synnerhet, mellan Jackie och Jenny. Det som till en början är en lös relation, och trots faktumet att Jenny som person inte är med mer än i ett fåtal scener, utvecklas till följd av gapet mellan dem båda från att ursprungligen vara en liten blomknopp till att fullkomligt blomma ut. Jackie själv är heller inte sen med att göra detta. Genom ett användande av monologer mellan varje betydande händelse – inklämt i de laddningssekvenser som finns – bygger spelet upp en av de mest komplexa, intressanta och framförallt trovärdiga karaktärerna i ett förstapersonsspel någonsin. Dessa monologer är lika mycket Jackies ventilation av de tankar som maler i hans huvud som det är en berättelse om honom själv, för att inte tala om hans bekännelser inför Jenny och hela den värld som sakta men säkert tycks falla samman. Jackie kokar – han smälter sönder, och han vet det lika väl som oss andra.

Han talar om kontroll. Kontrollen som han börjar förlora, som han börjar få, kontrollen som alla eftersträvar, och som genom denna besatthet pressar såväl människa som demon mot randen mellan galenskap och förstånd. De talar om den allihop: om fruktan inför odjuret, mörkret inombords. De talar om den i telefonen, på tunnelbanestationen, i mötet med varandra och sig själva, för framförallt: de talar om den i sina egna huvuden.

Det kretsar kring detta och kampen för frihet. Vad är frihet, och hur uppnår man den? Genom kontroll, eller brist på den? Genom närvaro, eller avsaknaden av den? The Darkness försöker aldrig vara fritt, det tar endast upp problemställningarna och möjliga svar, men dessa alltid framförda genom begränsningar eftersom det är det enda tänkbara. Varje gata, varje stadsdel, varje tanke. Varje valmöjlighet du har i ögonblicket då det enda som betyder något är din egen fortsatta existens och kontroll över denna. Varje skott du avfyrar, varje fiende du med mörkrets krafter dödar. Valmöjligheter, men hämmade, för mörkret kan inte tillåta din frihet. Liksom mörkret själv inte kan vara fritt.

Den stora frågan blir trots allt tillslut: vad väljer du då de fåtal alternativ du har på ett eller annat sätt rinner ut i lidande? Väljer du att färdas under lampornas sken trots att detta gör dig svagare, eller låter du världen slukas av natten och med detta beröva dig en del av synen? Kraften ligger i svagheten, så att säga; oavsett vad du väljer blir det på något sätt fel. Hämnden må kännas som rättvis, men dess följder kommer du samtidigt tvingas ta. Jackie har möjligheten att släcka eller tända ljuset; han har fingret på strömbrytaren, men vi vet lika väl som han vad han kommer välja. Allting väntar ett klick bort: frihet, kontroll, upprättelse – men kanske enbart som en illusion. Embrace the Darkness.

Någonstans på vägen gick det fel.

Har ni någonsin berättat en historia för någon som efter att den berättats vidare genom ett flertal personer förändrats helt och hållet? Klart ni har. Det har alla som inte är eremiter med skägg till knäna och i övrigt inte vet hur man trär på en kondom. Det är helt enkelt sådant man får lära sig i dagis. Lekis, kanske det ska vara. Hur som helst, lever ni i en familj likt min egen brukar berättelsen förändras drastiskt så fort den nått en viss persons öron. Bäst att inte nämna några namn, men personen ifråga vet vem jag talar om. Och denne lär inte bli glad för detta.

Wikipedia har instruerat om det. På engelska. De har lärt ut skillnaden. Den finns tillhands på flera ställen. Ändå har folk svårt för det. Ändå envisas folk med att säga fel. Ändå tror folk att de vet något om det de talar om då de i själva verket inte vet ett skit. För hur stor är inte skillnaden mellan House of the Dead och Lylat Wars? Den är gigantisk, enorm. Samma sak med genrerna som de tillhör. Någonstans på vägen gick det fel. Därför tänker jag reda ut begreppen om vad som är vad inom shootervärlden. En gång för alla. Och snälla, skriv upp det på Wikipedia på en gång så att vi får det överstökat. Den svenska sidan är en förolämpning mot dataspelsklimatet här i vårt avlånga land. Ta därför upp anteckningsblocket och skrev ned detta, så jag slipper säga det igen. Och så att ni slipper skämma ut er inför varenda spelentusiast som grävt tillräckligt djupr för att knappast ha något annat liv än de tusentals extra de plockat på sig i Super Mario World 2: Yoshi’s Island. Som för övrigt är ett plattformsspel. Tänkte bara så att ni tar fel då Yoshi kastar ägg och allt.

Halo: Combat Evolved, ett FPSFirst person shooter (FPS); Förstapersonsskjutare:

Helt enkelt ett spel där du genom förstapersonsperspektiv, (dvs. du ser utifrån karaktärens synvinkel; genom dennes ögon) springer runt och skjuter eller som i vissa fredliga fall pusslar med portaler. Half-Life, Halo och Doom är alla spel vi känner till och som räknas till FPS-genren.

Gears of War, en tredjepersonsskjutareThird person shooter; Tredjepersonsskjutare:

En shooter där perspektivet ligger bakom och ovanför karaktären eller på annat sätt visar upp denne snarare än dennes synsätt. Gears of War, Resident Evil och Max Payne är tredjepersonskjutare vi känner väl.

Tactical shooter:

Ofta mer realistiska shooters med mindre grupper och taktiska kommandon. Tom Clancy’s Rainbow Six och Ghost Recon är spelserier som hör hit.

Lylat Wars, en rälsskjutareRailshooters; Rälsskjutare:

Här blir det ofta problem för folk. Rälsskjutare är shooters är där man ser karaktären ur en tredjepersonsvinkel, allt som oftast med kameran placerad bakom den. Tänk så här: du ser tåget åka på rälsen. Det är helt enkelt så simpelt. Tåget åker och du styr det. Men det följer en specifik räls, det vill säga inom skärmen eller någon annan form av avgränsning. Innanför denna kan spelaren dock röra sig fritt, i sidled. Panzer Dragoon-spelen (Saga exkluderat) och Lylat Wars är tydliga exempel på rälsskjutare. Självklart räknas även Sin & Punishment och Rez hit också.

Light gun shooters; Ljuspistolsskjutare:House of the Dead, en ljuspistolsskjutare

Den andra genren folk har problem med. Ljuspistolsskjutare är inte detsamma som rälsskjutare. Det är en väldig skillnad. Ljuspistolsskjutare kan vara både stillastående fixed shooters (se nedan) eller så rör spelaren sig efter en räls, likt rälsskjutare (ovan). Förstås kan spelat kombinera de båda. Ljuspistolsskjutare ses ur förstapersonsperspektiv, till skillnad från rälsskjutare som utspelar sig i tredjepersons. Detta därför att spelet använder sig av ljuspistoler som man alltså siktar med på skärmen och skjuter. Duck Hunt, också en ljuspistolsskjutareFörstapersonsperspektivet är således idealiskt då en vinkel ur tredjeperson lätt skulle kunna krångla till det och förstås tar avstånd från spelaren då man ser karaktären. Det känns mer som om man själv skjuter, snarare än beordrar någon annan att göra det. Några kända exempel på ljuspistolsskjutare som rör sig efter en räls (och stannar upp på små stationer) är House of the Dead, Virtua Cop och Time Crisis. På senare år har vi nu med Nintedo Wiis rörelsekänsliga kontroll sett spel som Resident Evil: The Umbrella Chronicles och det kommande Dead Space: Extraction. Till de ljuspitolsskjutare som är fixerade vid en skärm återfinns t ex. det klassiska Duck Hunt.

Shooting gallery:

NAM-1975, en gallery shooterEn i dessa dagar inte speciellt vanlig genre där spelaren – som till en början betraktade allt ur förstpersonsperspektiv men sedan även kunde se utifrån tredjepersonsperspektiv – rör sig i sidled till höger, mellan så att säga gallerier av fiender, som kommer inifrån eller från sidan av skärmen, i så kallade vågor. Inte speciellt vanlig genre alltså, men några exempel på spel i den är NAM-1975 och Operation Wolf.

Shoot ’em up (shmup):

Shoot ’em ups är allt som oftast spel där du styr ett skepp eller liknande, åt ett specifikt håll eller fullkomligt stillastående. Nedan följer exempel på olika sorters shmup.Space Invaders, en fixed shooter

  • Fixed shooters:

Spel där skärmen är låst och allt får plats på samma skärm. Du kan röra dig i sidled och fienderna kommer åkandes emot dig uppifrån och ned eller så står de enbart stilla och skjuter. Galaga och Space Invaders är tydliga exempel på fixed shooters, även kallade gallery shooters.

  • Scrolling shooters:

Ett shmup som antagligen rör sig vertikalt eller horisontalt, ibland även i kombination mellan dem båda. Spelaren R-Type, en horisontell scrolling shooterkan röra sig fritt över skärmen men den är i princip alltid fixerad, dvs. du kan inte åka utanför den. Det finns dock scrolling shooters som istället för att ha kameran på sidan som i t ex. R-Type eller ovanför som i Star Soldier har ett isometriskt perspektiv, såsom Zaxxon. Därtill har vi multi-directional shooters där man alltså kan röra sig åt alla håll och det dessutom finns mer att skjuta även utanför skärmen. Ett bra exempel på en sådan shmup är Geometry Wars.

  • Tube shooters:

Helt enkelt en shmup där spelaren färdas genom ett rör, eller tub. Ofta abstrakt och med kameran placerad snett bakom och ovanför figuren. Torus Trooper är ett av dessa.

  • Cute ’em up:

Oftast en scrolling shooter men med de utmärkande dragen att spelet är väldigt färggrant och gulligt. Det är heller inte ovanligt i senare, japanska cute ’em ups att det förekommer kopplingar till sex. Ofta bär kvinnorna i spelet så kallad bunnyutstyrsel. Star Parodier är ett exempel på cute ’em up, dock fritt från sexuella antydningar. Perfect Cherry BlossomSå vitt jag vet.

  • Bullet hell:

En form av scrolling shooter där näst intill hela skärmen är fylld av skott och fiender. Perfect Cherry Blossom och DonPachi är några exempel.

Run ’n’ Gun:

Liknar shmups då man rör sig likt en scrolling shooter vertikalt eller horisontalt, och sedan självklart skjuter en hel del. Dock spelar man här som en människa eller robot (eller hund eller vad fan som helst) som springer längs marken och kan avlossa skott i olika riktningar, Contra III: The Alien Wars, en run 'n' guntill skillnad från de flesta shmups där man enbart kan skjuta framåt eller åt andra fixerade håll. Det finns också ofta inslag i spelen där man tar sig fram på annat sätt än att springa och hoppa, såsom att åka snålskjuts på flygande missiler. Spelen kan innehålla en del plattformliknande partier liksom pussel, men ofta ligger skjutandet i fokus. En run ’n’ gun-serie är Contra som även bjuder på multi-directional shooting (se scrolling shooters ovan) som i Contra III: The Alien Wars/Super Probotector: Alien Rebels och inåt-skärmen-gående partier som i det första Contra. En annan run ’n’ gun-serie är Metal Slug.

Sådär, då fick jag nog med det mesta. Jag hoppas nu att begreppen är utredda och att jag fortsättningsvis kan sova gott om natten då folk vet skillnaderna. Om inte annat får ni väl dra några fler exempel nedan.

Topp 5 Mörkerstunder

Jag satt och såg på High Fidelity häromdagen, något som i sin genialitet genom dess underbara sinne för humor samt desperata handlingsförmåga gjorde att jag drabbades av plötslig topp 5 frossa. Dock är jag inte på något sätt tillräckligt insnöad i ämnet musik för att sätta upp någon sådan lista ens bland mina favoritartister, men då det kommer till spel kan jag en del. Möjligtvis inte tillräckligt för en lista av rang genial, men åtminstone en lista.

Hela listkonceptet är jag dock lite skeptisk emot då dessa ofta förändras lika fort som timvisaren på klockan rör sig och listorna förstås alltid är anpassad efter de egna känslorna samt tillfällena de skapas i. Det hindrar mig trots allt inte från att slänga ihop en i ren desperation och för att jag fick en sådan lust, men i bakhuvudet vet jag med mig att de flesta av stunderna som pryder den egentligen är lika bra eller åtminstone nästan.

Jag presenterar härmed topp 5 Mörkerstunder i dataspel, påhittad i den mörka bilen med brorsan bredvid, under hemresan från Hasseluddens Yasuragi i vår kära huvudstad:

4. Det är tyst i planetens djup, och mörkt…
Metroid Prime

Jag var i och för sig passiv och betraktade bara hur lillbrorsan guidade Samus genom Tallon IV’s djup, trots detta var mörkret aningen skrämmande. Något brodern uppfattade allra starkast då han inte vågade sig igenom dessa partier då det begav sig, utan fick återkomma senare, när han blivit lite mer hårdhudad.

Mörkret i sig är här inte speciellt farligt, som i fallet Metroid Prime 2: Echoes, utan det är faktumet att fienderna inte syns över huvud taget till följd av det; således enbart synliga genom Thermal Visor. Dessutom hade musiken och med det tempot för vana att dra igång från ingenstans då dessa Space Pirates – som dessutom var brutalt svåra till följd av de trånga gångarna – dök upp och attackerade likt det inte fanns någon morgondag. Vilket förstås var vad de önskade att Samus inte skulle ha.

Thermal Visor

3. Strandsatt gubbe med sinne för humor
Gears of War

Epic’s actionrökare är mer eller mindre dränkt i den mörka sörjan, eller snarare atmosfären, för jag snackar inte om blod här. Även om det är en hel del sådant också. När man därför enbart minuterna innan ser hur himlen fylls av dessa köttsugare till fladdermöss – Kryll – och springer för glatta livet mellan lyktstolparnas ljusstänk blir man extra glad då man kommer in i ett hus.

Dessvärre hade denna boning sett bättre dagar; taket var fullt av stora hål. Inte en speciellt positiv egenskap på ett hus i hungerns näste, även om det under dagarna säkerligen kunde vara trevligt att sitta och sola i det egna vardagsrummet, i den där stora röda soffan som köptes på loppis. Inte varje dag man kan njuta av sådan lyx hemma.

Men tacka vet jag lampor, fullkomligt briljanta små lysande saker som enkelt håller Kryllen på avstånd. Tills den där strandade gubben släcker fanskapet och det blir helt mörkt. Jag kastar mig ut ur rummet och pulsen slår över till max, men redan då har ljuset kommit igång igen och gubbskrället utbrister – på ett sådant där sätt som endast sadistiska gubbar med sinne för både humor och att reta gallfeber på soldater som uppenbarligen alltid gör fel:
”Lights still on? Ah, I’m just playing with ya.”

Kryll

2. Vem släckte lampan?
BioShock

Rapture’s invånare är läskiga som de är. Det behövs inget mörker för att övertyga mig här inte. Det ständiga pratet med inbillade personer, de slitna och nedblodade kläderna och de plötsliga raseriutbrotten med tillhörande vansinnesattacker talar klart och tydligt och skriver i blod: de här människorna är inte riktigt friska. Inte friska på något vis.

Min bild av dem förändras inte heller till det bättre då jag stiger in i ett rum och lamporna utan vidare slocknar, varvid jag självklart hör de skrika från alla håll. Snart har jag förbrukat det mesta av mina krafter på random-eldklot åt diverse håll alltmedan galningarna fortsätter att slänga sig över mig med skiftnycklar i hand. Kaoset är ett faktum och jag ler lite extra då ljuset slutligen går igång och jag ser hur deras kroppar pryder det nedsölade golvet.

Hade ni vid det här laget tänkt anmäla mig för oroväckande beteende hänvisar jag till spelets slut där jag tydligen inte gjort alltför bra ifrån mig utan faktiskt kan hävda att leendet är helt och hållet normalt. Om detta i sin tur beror på någon störning eller annat, låter jag dock vara osagt.

Dark room

1. In i mörkret där bomberna springer fritt…
Gears of War 2

Det är tydligen så att överraskningsscener av mörkare sättning passar bäst i shooters. Vilket kanske inte är så konstigt, för det skulle antagligen inte vara alltför populärt om det i en runda valfritt strategispel plötsligt blev mörkt så till den graden att man inte ens såg vart man skulle sända trupperna. Eller tänk dig ett fotbollsspel där arenan utan vidare blev svart och alla spelarna sprang in i varandra. Varför inte ett turbaserat rollspel i en grotta där facklan slocknade under striden och man inte har en aning om vilket kommando man skall ge eller ens vilken karaktär som skall attackera härnäst? Nej, överraskningsmoment av mörkare sättning passar bäst i shooters, för även om det finns en hel del scener som utspelar sig i mörker och fungerar alldeles utmärkt, blir dessa aldrig på samma sätt speciella då de flyter in i spelet och blir en del av variationen snarare än en ögonbryns- och kort stämningshöjare. Och kanske bäst av alla dessa korta stunder där mörkret varit närgånget, utspelar sig i Gears of War 2.

En av de bästa nyheterna med tvåan i Epic’s motorsågande trilogi (till att börja med…) var enligt mig Tickers. Dessa små självmordsbombare till insektsklumpar sprang rakt på, stannade upp och skakade likt en gammal tvättmaskin, för att därefter flyga i luften och hoppas att någon följde med de till den ”andra sidan”, eller kanske snarare ”ingen sidan”. Roligast av allt var det förstås att man kunde drämma till dem då de kom nära, vid vilket tillfälle de flög genom luftrummet och till spelarens stora förtjusning ibland även sprängdes i det. Detta förstås då man var ute i den friska luften och kunde se omgivningarna. Sedan kom det en tunnel.

Det enda man hör i tunneln – inte ser då den är fullkomligt becksvart – är först det trippande ljudet av små ben, sedan tickandet och därefter uppfattar man ett plötsligt vagt, brinnande ljus. Efter detta en explosion och ännu mer trippande från det i sekunden upplysta mörkret. Salvorna fyller den tunga luften och i några korta ögonblick finns bara jag, några självmordsbenägna insekter och mina trevliga kamrater i hela världen. Sedan var det visst bara jag och mina kamrater kvar. Nåväl.

Tickers

5. Heminredningen slutar med plötslig natt!
Animal Crossing: Wild World

Alla vet hur beroendeframkallande det kan vara att möblera om i hemmet. Inte minst omorganisera alla dataspel med tillhörande plastfigurer samt mer därtill. Fast tydligen platsar denna ommöblering bäst på bildskärmen; må det vara Ernst Kirchsteiger som är i barfotafarten eller jag själv i fablernas värld som fyller rutan. För The Sims, det klarar vi oss alldeles utmärkt utan.

Jag lade inte märke till det då, men solen var i vissa avseenden redan på väg ned då jag gick in i den purpurfärgade stugan jag själv beställt målningen av under gårdagen, för en längre stunds barfotamys med massor av fåtölj- och byråförflyttande, dock med skorna på; dessa kunde jag dessvärre inte ta av. Ommöbleringen fortlöpte och jag bestämde mig även att byta ut både golv och tapeter ett antal gånger, och med lamporna ständigt lysande visste jag ingenting om vad som utanför skedde.

Efter ett antal timmar inredande med lika mycket Go K.K. Rider! knarkande var jag någorlunda nöjd och bestämde mig för att ta en kort titt i Nookington‘s innan det var dags för den dagliga fisketuren vid ån, men så fort jag lämnade huset insåg jag mitt misstag. JAG HADE HELT GLÖMT ATT FLERA TIMMAR PASSERAT, FÖR SOLEN HADE PLÖTSLIGT GÅTT NED! DET VAR HELT BÄCKSVART UTE! Tänk vad tokigt det kan bli!

Animal Crossing: Wild World... okej då, det är GC versionen...

Jag har under några dagar suttit och betraktat min lista över världens bästa spel, som ligger där med skarpa, skärande ögon, likt en sovande bok som önskar att läsas, i min dator. Faktum är att jag sedan en tid funnit den både missvisande och onödigt utstakat efter ett system jag nu börjar fundera på att förkasta. Systemet är detsamma som de använder på Gamerankings, utan alla decimaler. Hela procent, och då jag gett en hel del samma procent i betyg måste de således vara lika bra. Men så är dessvärre inte fallet. Många av spelen som givits samma procentenheter kan skilja enormt i hur jag ser på dem. Vad är då problemet?

Antagligen mitt system, som i vissa fall kan vara föråldrat då min syn på en del spel ändras med tiden, men jag tror snarare på att systemet är alltför stelt och inte tillåter det som avgör om spelet är bättre än sin nästa, oavsett om de har lika procentantal, nämligen känsla.

Jag satt till exempel vid ett tidigare tillfälle en åtta på Devil May Cry 4, men i recensionen jag skrev klagade jag nästan hela texten igenom, trots att jag tyckte bra om spelet. Det tog inte lång tid förrän jag insåg att poängen var helt felaktig annat än då jag redan spelat igenom spelet och fick välja vilken bana jag ville spela. En sjua var mer i sin rätt. Bra, ibland kanske riktigt bra, men för det mesta inte mycket mer än så.

Samma sak med BioShock. Faktum är att jag såhär i efterhand ser hela spelet som ytterst överskattat, även om det trots allt är ett riktigt bra spel, fram till de sista usla timmarna. Där undrar man vad de tänkte, och helhetsbetyget sjönk i sjön. Som sig bör. Det är inte mer än rätt, när man behandlar något annars väldigt vackert, men ack så frihetsbefriat, som ren dynga. Ett mästerverk är det nämligen inte i närheten av.

Dessutom är det, med sidor som Gamerankings och liknande som ”förebild”, svårt att sätta betyg med alla andras i bakhuvudet hela tiden. Jag medger alltså här att jag är ytterst påverkad av hur andra sätter sina betyg; en form av rädsla att man själv och de egna åsikterna inte skall respekteras, och därför ändras de för att passa mängdens. Vilket självfallet är allt annat än rätt, något som fått mig att vilja göra om alltihop, och placera de jag verkligen tycker om, högst upp.

Topplaceringarna ändrades knappast märkbart då jag plockade bort alla procentenheter och slängde upp alla spel efter mina egna känslor för dem, därunder blev det dock något helt annat. Listan är dock över åttio spel lång, och det känns som om det på vissa ställen ligger en massa skit, trots att detta inte är sant.

Det är dock sant att jag slängt in alla bra spel jag kommit på för att försöka mig på en topp 100, men då jag inte har spelat tillräckligt många topptitlar för att lyckas med en sådan bedrift (jag har faktiskt inte spelat dataspel seriöst mer än några år – även om intresset funnits närmast hela livet) funderar jag på att göra min lista lite mer kompakt och mer trogen mig själv.

För det är trots allt min lista, och ingen annans. Så att göra den på alla andra sätt än efter mina egna känslor, vore detsamma som att inte acceptera mig själv för den jag är. Och det kan jag ju inte göra, med alla tankar på jämställdhet, lika värde och acceptans för allas mer eller mindre unika åsikter och smak i bakhuvudet. Jag tror Panzer Dragoon Orta kniper förstaplatsen. Tillsammans med fem andra.

Förebild eller hjärntvättare? För mig är båda sakerna ytterst lika, men på olika plan.

Förebild eller hjärntvättare? För mig är båda sakerna ytterst lika, men på olika plan.

Skönt att jag inte blev lika svettig idag. Vilket förstås beror på en hel del saker. Först och främst är det inte så varmt idag, det regnar närmare bestämt. Dessutom hamnade jag på en annan plats i huset, och där var det minsann lite luftigare. Den sista orsaken till varför jag inte svettades ut alla kroppsvätskor genom huden istället för alla andra ställen beror förstås på att Nintendo’s konferens var väldigt ojämn. Med detta sagt inte dålig, bara långtråkig. Här följer lite grann om det jag gillade, och sådan skit.

Först tar jag och gråter lite för Nintendo’s skull, sen slutar jag. Det känns ju inte riktigt som om Wii Motion Plus och det annorlunda och redan mytomspunna (… nåja) Wii Vitality Sensor kan mäta sig med Microsoft’s Natal, om denna nu fungerar som den ska. Fast kanske ändå, återkommer till det.

Motion Plus vet väl alla vid det här laget om vad den gör: preciserar remoten:s rörelser, till närmast exakthet. Ser ut att funka bra. Wii Vitality Sensor är någon form av pulsmätare, men någon information om vad man kan ha den till finns inte ännu. Dessutom visade de ju upp Wii Fit Plus, och där kommer det Natal inte kan göra in i bilden. Brädan, om man nu kan kalla den en sådan, kommer i Wii Fit Plus att kunna visa hur mycket kalorier och allt sådant roligt man förbränt under ett pass… någonting. Träning, helt enkelt, och möjligtvis en förbättring av ”föregångaren”. Alltså inget som faller mig i smaken. Som med Natal då.

Men jag föredrar Wii Motion Plus här på punkten innovativa produkter, då den med stor sannolikhet kommer bli både precisare än Natal, och det är del av en kontroll. En enkel kontroll, som kan användas på flera sätt. Bättre än ingen alls, men det återstår att se, hur de alla fungerar. Jag går faktiskt hellre över till vanliga kontroller nu, då viftandet med händer och fötter inte känns alltför hett.
_____________________

Kommer ni ihåg New Super Mario Bros. till DS? Klart ni gör, spelet var ju otroligt roligt. Ett spel som ser ut att bli lika om inte roligare, är New Super Mario Bros. Wii. Nyheterna? Multiplayer, eller snarare co-op, i ett Mariospel, för första gången någonsin. Åtminstone på detta vis. Och med fyra spelare, där man kan hoppa mellan att spela ensam och flera, hur som helst och när som helst under spelets gång. Det verkar ytterst lovande, och ser väldigt roligt ut.

Grafiken är närmast identisk med DS spelet, men då den var så pass charmig som den var tycker jag inte att det gör något att den inte blivit mycket snyggare. Istället glädjer jag mig åt de nya sakerna, såsom en propellermössa som gör det möjligt att ta sig upp till nya nivåer, både gällande galenskaper och i fråga om banor i spelet.

Jag längtar redan efter att få hoppa på brorsans skalle och knuffa ner honom för stup. Just det, det var co-op vi snackade. Eller, det var lite otydligt, eller kanske snarare så att spelet är till för tävling, lika mycket som samarbete.
_____________________

Sen kom det mindre titlar, för mig alltså. Mario & Luigi: Bowser’s Inside Story ser likadant ut som föregångarna, men tycks ha en rätt skön humor, alltså som föregångarna. Inget som egentligen intresserar mig.

Sedan visade de upp dessa små nedladdningsbara spel till Nintendo DSi, och där var det ett Wario Ware spel, där man gjorde sina egna spel, som jag fastnade mest för. Annars har vi några boklika spel, där de kör stillbilder och massor av text för att föra historien framåt. Det ser intressantare ut än det låter.
_____________________

Vad var det jag sade i början, att jag inte svettades? Nej, precis, men jag skrek som en liten flicka mer än en gång, och dessutom högre än på Microsoft’s konferens, trots Halo: Reach. Vad kan de då ha visat upp? Kanske det mest förväntade av mig sedan jag klarade av andra delen till GBA, förra året. Jag talar Golden Sun. Till DS. Golden Sun DS.

En kort teaser var allt som visades, och jag vill ha mer. Men vad var det jag såg? Snygga superattaacker i 3D, likt de i föregångarna, och allt är i 3D. Allt. Och det ser underbart ut, trots att de bara visade några sekunder. Men, i bakgrunden körde de den klassiska melodin, och med attackerna och den lilla snutten 3D-utforskande jag såg, är jag redan så hypad att ingen titel kan mäta sig med det. Inte ens det jag ska skriva om härnäst, trots att jag anser detta spels föregångare vara ett av de bästa någonsin. Vänta, som med första Golden Sun alltså.
Vodpod videos no longer available.

_____________________

Något nytt som nästan kan mäta sig med Golden Sun. Inget Zelda, tyvärr. Nej, det hade ju gått förbi med hästlängder. Istället, ett nytt Mario. Ett nytt Mario – jo, ni hörde rätt. Ett nytt Super Mario Galaxy. Ett Super Mario Galaxy 2. Originell titel, jag vet. Och jag skrek som en flicka, återigen. Helt galna påhitt, fruktansvärt snygga idéer och design, underbar musik (trots at jag inte hörde denna till följd av mitt eget skrikande) och Yoshi. Rida på Yoshi, som i Super Mario Sorld. Nya fiender, planeter små som mitt rum, galna flygfärder genom rymden och samma härliga, färggranna grafik. Jag kan inte sluta le. Så… jävla… underbart…
Vodpod videos no longer available.

_____________________

Det sista jag tänkte ta upp ikväll, trots att det var en hel del annat med på konferensen, var inget annat än en rymdfarande prisjägare tillika världens kanske häftigaste kvinnliga hjälte, i ett spel som ser så spännande och varierande ut, att kroppsvätskorna hellre smyger ut än stannar. Namnet var Metroid: Other M.

Det ser fruktansvärt snyggt ut, tycks som en blandning mellan Super Metroid, Metroid Prime och Ninja Gaiden, vilket kanske inte är jättekonstigt (jo, det är just vad det är) om man tittar på dess skapare. Ett samarbete mellan Nintendo och Team Ninja, skaparna av just Ninja Gaiden i vad som kallas Project M. Grafiken och effekterna tycks även de tyda på en blandning mellan de tidigare 2S spelen, och den mer realistiska Metroid Prime serien. Dessutom är mellansekvenserna otroligt verklighetstrogna i jämförelse med mycket annat i spelet, vilket ser både intressant ut och bådar gott. Kanske det snyggaste spelet till konsolen.

Ljuseffekterna är fruktansvärt snygga, de olika stilarna och blandningen mellan first- och third person med massor av både närstrid och skjutande, med massor av gamla liksom nya fiender, får det att vattnas i munnen.

Dessutom, vad är det jag ser där i korta sekvenser? Är det inte någon av prisjägarna från hunters? Kan man hoppas på att vissa av dessa återvänder, och att spelet kanske är en fortsättning på Corruption. De säger att det ska avslöjas mer om Samus Aran’s bakgrund, så det verkar ju inte helt fel. Vi får se, här är trailern:
Vodpod videos no longer available.

_____________________

Det var allt, nu ska jag gå och hoppa studsmatta för att få ur mig alla Super Mario Galaxy, Metroid: Other M och inte minst Golden Sun känslor, som nästan kokar över. Nej vänta, jag känner mig stel som en räka.

Jag såg så fort jag skickat upp bloggen sent igår, att jag minsann missat en del. Och sedan kom ju EA’s konferens, som jag inte tittade på. Däremot har jag kikat såhär lite i efterhand på lite olika spel, och tänkte tat jag kan dela med mig av mina tankar kring dessa.

Först tar jag väl upp ett av de stora spelen jag missade i min blogg om Microsoft’s konferens, nämligen Metal Gear Solid: Rising. Teasern här nedan, och jag kan säga som så, att jag inte vet ett skit. Raiden har huvudrollen denna gång, och för övrigt är det första exklusiva (?) MGS spelet till en Xbox-konsol, men då jag faktiskt inte spelat mycket alls av de tidigare spelen i serien kan jag ju inte säga att jag sitter och hoppar. Fast det är jag det…
_______________________

The Saboteur var ett spel jag inte kollat in eller brytt mig om speciellt mycket tidigare, kanske på grund av att jag helt glömde bort spelet trots att det såg bra ut. Med denna trailer kan jag dock inte glömma det igen, det ser nämligen fantastiskt ut.

Paris under andra världskriget, i svart-vit till en början. Sedan, ju längre man kommer i kampen mot nazisterna, desto mer färg fyller staden. Med ett upplägg lite likt Assassin’s Creed och med en smutt whiskey i introt, ser detta är att bli något riktigt häftigt. Kolla in:
_______________________

Singularity är ett spel som ser riktigt coolt ut. Till grafik och design påminner det lite om Bioshock, men här leker man med tiden, och inte med generna. Enligt mig lite coolare, och säkerligen inte på samma sätt utsatt för hemska felsteg som slutet i ovan nämnda spel. Ryssar och tidsmanipulation, pussel och action; det ser grymt ut.
_______________________

En liten trailer, men mitt Star Wars blod kokar redan. Sithlorden ser ju så fruktansvärt häftig ut att jag får svårt att sitta still. Ge… mig… nu…
Vodpod videos no longer available.

_______________________

Så slutligen, Alan Wake. Ljuset, animationerna, mysterierna, berättandet, miljöerna, upplägget, slow-motion… jag kan nog hålla på ett bra tag. Det enda jag i nuläget är lite skeptiskt mot är ficklampan som känns lite väl riktad, som en jävla laserstråle. Men, det är ännu ett par månader kvar. Våren 2010 ska spelet släppas, och med höjdartitlar som Mass Effect 2, Halo: Reach och alla ovan nämnda titlar, bådar 2010 gott. Men, Nintendo och Sony har förstås inte haft sina konferenser ännu, så det kommer säkerligen båda ännu godare efter dagens slut. Om man har tur.
Vodpod videos no longer available.

_______________________

Sådär, mer E3 ikväll, om jag nu inte får fnatt. Kika gärna in mina vodpod-videos här på sidan också, där står lite kortare om vad jag tycker om spelen jag hittat trailers till, och så ser ni vilka som är värda att kika in om man nu har såpass bra spelsmak som jag har.

Vad väntas då, nytt Zelda? Håller tummarna. Annars går det här också rätt bra.
cs_e3_promo

Svettigt värre. Jag har nu suttit och kikat igenom hela Microsoft-konferensen live från E3, och tröjan sitter som fastklistrad mot ryggen. Dessutom har jag ont i röva, rygga och axlarna har även de fått sin beskärda del stelhetsoperering. Men det spelar inte så stor roll, för Microsoft’s konferens var bättre än jag hade hoppats på. Svetten är alltså inte enbart vädrets förtjänst.

Jag missade tio minuter i början, och skäms över detta. Mitt internet uppförde sig som en gammal gumma, och jag är irriterad på detta. Men jag missade ingenting viktigt, och jag är glad över detta.

Först och främst, Modern Warfare 2 slog ju ned för någon dag sedan med video, nu blev det ytterligare. Spelet ser absolut snyggt ut, dock har jag aldrig varit ett fan av denna vår nutids stridigheter då jag inte finner det så intressant, främst gällande design och miljöer, men också till vapen och fordon. Men, jag kan säga att det ser bra ut, trots att jag missade en liten del av spelsekvensen då mitt internet somnade.

En liten trailer, nästan som man kan kalla det teaser, till ett spel jag inte spelat, ännu. Men de flesta 360-spelarna har nog gjort det, speciellt om man var lite mer sugen på Halo 3 än andra, då det begav sig. Jag talar givetvis om Crackdown 2. Inte mycket jag vet här, annat än att det lär bli massor av galet superhjälte-liknande hopp och kross, liksom något som ser ut att vara monster av storlek större, men jag vet förstås inte om det sprang runt sådana i det första spelet. Hur som helst, endast en teaser hittills, fast vem bryr sig egentligen? Det kommer ju.

Ännu mer spel jag inte testat, en hel serie spel faktiskt. Kan ju inte undgå att se fram emot dock. Jag talar Splinter Cell: Conviction här. Ett spel som faktiskt utannonserades redan 2006, men som förändrats en hel del sedan dess. Introsekvensen, där man närmast får tortera en kille för att få information, var fruktansvärt snyggt gjord, både till upplägg, ljud och bild. Sedan, att de smält in användargränssnittet (?) och gjort det ytterst enkelt, liksom att de använder filmiska stridssekvenser, gör det hela till vad som ser ut att bli en otroligt flytande och framförallt filmliknande actionupplevelse. Stridssystemet verkar också väldigt smart, frågan är bara om det inte blir för lätt då han tycks kunna skjuta alla, på beställning, så att säga.

Wow, det här kommer bli mycket, känner jag redan nu. Valve har hur som helst utannonserat Left 4 Dead 2, liksom det ska komma Forca Motorsport 3, exklusivt till 360, med vidrigt snygg grafik på köpet. Sedan har Epic, i vad som först nästan framkallade erektion för min del då jag trodde det skulle komma trailer till Gears 3, visat upp sitt nya actionspel i 2D, kallat Shadow Complex. Spelet ska släppas redan i sommar för nedladdning, och jag som är ett fan av sid- och upp/nedscrollande actionspel är trots allt väldigt exalterad. Även Left 4 Dead 2 ser grymt ut, inte minst för att man nu kan mörda zombies med motorsåg och överdrivna mängder blod som följd. Mums, säger jag.

Den största andelen svett jag släppte ut mig, var förstås då Bungie klev in på scenen, och visade upp lite från Halo 3: ODST. Förutom att det verkar vara en förbättring av ”föregångaren” på de flesta punkter, är jag dock lite tveksam inför valet av att köra korta episoder med olika soldater. Av det som visades kändes det lite väl kortfattat per episod, nästan som om de stressade fram, och upplevelsen verkade inte enhetlig. Jag hoppas jag har fel dock, eller att det var de som visade det lite kortare delarna. Fast, jag tror inte jag bryr mig så mycket. Köper jag spelet kommer jag nämligen få tag i multiplayer betan till Bungie’s nästa spel, Halo: Reach.

En teaser, det var allt. Jag skrek ändå som en liten flicka. Jag behöver inte säga mer än: Reach, innan Halo: Combat Evolved, massor av spartaner. Där gick det för mig.

Vakna upp, för Halo: Reach är inte det enda storspelet som släpps till 360 att hålla utkik för under 2010. Vilket ni vid det här laget redan vet. Nej, Alan Wake släpps äntligen. Tredjepersonsaction med en ficklampa i ena handen, massor av skumma händelser framför, och möjligtvis inom en, liksom en pistol i andra handen. Jag hoppas verkligen på något alldeles speciellt, och av bilderna att döma lär det bli just detta. Övernaturliga fenomen, konstiga skuggvarelser, otroligt snygga ljuseffekter animationer, grymma vinklar och slow-motion med filmisk action, blandat med snyggt berättande kan bli bra. Riktigt bra.

Vad har Microsoft hittat på mer för någonting? En hel del, en hel del, kan jag säga dig. Vi svenskar får till exempel slutligen tag i filmer och TV-serier i 1080p för nedladdning, och de kommer streamas direkt utan någon nedladdning först. Smidigt, men det är inte allt. Nej, Microsoft har även gjort ett samarbete med Last.fm, så att alla Guld-medlemmar får tillgång till musik, men de har även hoppat på Facebook och Twitter, som kommer fungera med Xbox 360. Alltså, blogga, lägga upp bilder, se på film, lyssna på musik, nu kan man snart allt mer allas vår helsnurr. 360 grader, ni vet.

Det kommer mer, dock. Nintendo fick i ansiktet, big time. Snacka om att Wii är daterad, på alla sätt. Nu är nämligen hela kroppen din kontroll. Okej, kodnamn Natal är grejen, en avancerad kamera, som inte enbart läser rörelser, och små sådana också (enligt Microsoft) utan även ansikten och röster. Det hela ser mycket smidigt ut, liksom dumt. Allt kontrolleras med kroppen, så man måste helt enkelt sitta och vifta med hela armarna för att flytta om i menyerna på Dashboardet. Om det funkar så väl som det ser ut, är det helt klart en häftig grej, men frågan är om alla vill ha hela träningspass bara för att spela. Jag trodde spel var avslappning för många.

Nåväl, inte ska jag klaga här. Det är en otroligt intressant produkt, som jag verkligen hoppas att den funkar som det ser ut, men något som är ännu intressantare, och som ska tas med en nypa salt, är Lionhead’s senaste projekt. Det kallas Milo, handlar om Milo, och Milo är det enda du egentligen behöver veta om skiten. Men Milo är sjuk. Sjuk i huvudet. Han är nämligen en virtuell vän. Som du kan prata med, som känner igen din röst, ditt ansikte genom Natal, och visar känslor, och hör och ser hur du känner dig, pratar med dig och… eh… typ leker med dig. Som sagt, en nypa salt. Men jävlar om det funkar lika bra som Peter Molyneux påstår. Vilket jag står otroligt skeptisk mot, just nu.

Så, det var allt jag minns och orkar ta upp, återkommer sent imorgon om Nintendo’s konferens. Frågan är bara om den kommer vara i närheten av lika intressant som Microsoft’s.