Tag Archive: komedi


April, april

April, april, din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill. Idag tänkte jag förstöra hela stämningen genom att förbereda er alla inför vad som komma skall: hela jävla internet tänker lura er. Det kan därför vara bra att vara beredd så att man inte blir besviken då den där häftiga Zelda-trailern bara var på låtsas, Wii trots allt inte kommer kunna visa HD-grafik och det inte kommer något spel om Kina där man får med Maos lilla röda. Se därför denna kortfilm med mig och RJ, men kom ihåg att den gjordes för ett tag sedan, så jag ser inte lika stilig ut längre. April, april.

Annonser

00-talets essentiella filmer

Jag har ingen möjlighet att se alla filmer som släppts under 00-talet. Jag har däremot en möjlighet att se en hel drös med filmer, och sedan tycka precis vad jag vill om dessa, och dessutom lista alla de bästa eller på något sätt essentiella filmerna för att jag tycker det är så jävla essentiellt. Därför presenterar jag här nedan mina tjugo essentiella filmer från det gångna årtiondet.

Filmerna är listade i alfabetisk ordning.


Bionicle: Ljusets Mask

Det finns ingen bättre introduktion till denna lista än Bionicle. Detta, därför att de flesta som läser det här kommer avfärda mig som en idiot enbart för att ta med den. Och det kanske jag även är. Filmen ligger precis över femsnäppet på imdb, men jag hävdar bestämt att det är de svenska rösterna man ska se den med. För många av dessa är nämligen riktigt bra. Bionicle är en film som kombinerar klyschor med överraskningar, härliga karaktärer, repliker och en stämning som får en nörd som mig att skina. Och Makuta är en av få superskurkar som har tillåtelse att vara – och låta – riktigt genomond. Fast kanske är jag bara ett litet fan.

Broken Flowers

Lågmäld tragikomedi i likhet med den mästerliga Lost in Translation. Bill Murrey i toppform, skådespelarmässigt. Som karaktär mår han inget vidare. Den långsamma odyssé han ger sig ut på efter svar är något man verkligen inte bör missa.

Casino Royale

Daniel Craigs första Bond-film är kanske också den bästa. Den är spännande, fartfylld, avvaktande, kaxig, mänsklig och snygg. Och den avslutas med den legendariska replik som för första gången på åratal sägs med värdighet.

The Departed

Det här är bara extremt. Det är svordomar överallt, vändningar vid varje hörn och våld så att det räcker… men definitivt inte blir över. För jag suger i mig allt, och älskar det. Mark Wahlberg har aldrig varit bättre.

Fighter in the Wind

Det gripande porträttet av Choi Bae-dal, koreanen som blev Japans starkaste man. Träningsscenen i bergen är att dö för.


Läs mer

Recension: JCVD

”Han klippte av sig hästsvansen”, suckar Jean-Claude ”The Muscles from Brussels” Van Damme och syftar på Steven Seagal som precis snott åt sig hans senaste roll genom denna hemska akt av närmast självplågeri.

Jean-Claude i strålkastarljuset

Utan jobb och skuldsatt efter en skilsmässa där han förlorade vårdnaden över sin dotter far han hem till Belgien för att försöka börja om. Börja om. Och för oss – tittarna – lämnar han den scen han alltid bebott, präglad av en B-stämpel, men för vad? För att börja om, för upprättelse, för att bevisa något, eller vill han enbart att vi ska se – se en liten del av den verklighet vi missat genom B-film på B-film?

Van Damme fastnar i ett gisslandrama, på ett postkontor i sitt hemland, och blir utnyttjad – igen. Igen, frågar ni. Ja, svarar jag och Jean-Claude i kör. Utnyttjad. Det kanske man inte kan tro. Inte heller faktumet att detta inte är mycket till actionfilm, utan bör gå under kategorin drama-komedi-thriller-hybrid. En satir faktiskt, som både roar och berör. Och inte genom en hoppspark i ansiktet.

Jag introduceras till filmen genom en enda lång tagning där kameran ofta är felplacerad, bomberna smäller på helt andra ställen än det är tänkt och Van Damme slår slag mot ansiktet och missar med flit. Det hela är ytterst välgjort så till följd att de små detaljerna uppmärksammas något enorm och istället för att uppvisa den seriösa krigsfilm den önskar vara, blir en rolig och utmärkt inledning till vad som komma skall. För kulissen faller och där står han igen, i ännu en B-rulle. Van Damme försöker övertyga regissören om hur fel allting blir, han kämpar och kämpar men ingen hör honom, och inom kort befinner vi oss i en rättssal där hans frus advokat rabblar upp alla sätt Van Damme dödat på i sina filmer. Därefter åker vi till Belgien, där den största delen av berättelsen utspelar sig. Omslaget man bara måste älskaMen vi återvänder emellanåt.

I JCVD upprepas vissa av händelserna, men ur andra synvinklar. Skillnaden mellan denna film och Vantage Point som helt bygger på detta sätt och därför mynnar ut i att enbart bli långtråkigt är dock att här visste man hur mycket som behövdes för att det skulle fungera utmärkt och istället för att dra ut på berättelsen tillför man något viktigt. De mindre hoppen mellan tidigare händelser och återgångarna till dessa ger filmen ett jämnt tempo som alltid intresserar genom att ta upp nya saker i det förgångna liksom i nuet. Det är dessutom ytterst rogivande mellan varven då Van Damme både driver med sig själv och andra, något han för övrigt gör med utmärkta skådespelarinsatser.

På baksidan av fodralet står det: Stoppa pressarna: Van Damme kan agera! Jag håller inte med recensenten. Van Damme agerar inte, han är. Är sig själv, och det är på riktigt. För trots att filmen är väldigt rolig emellanåt, är den på andra ställen ytterst allvarlig. Kameravinklarna är begränsade, fokuserade och lever i ett oerhört välgjort samspel med skådespelarna. Här är det inte snabba klipp med massor av specialeffekter, utan precisa och långa tagningar där aktörerna får den exakta tiden på sig att leva livet, för därefter är det plötsligt slut och kameran är någon annans. Kanske missar vi något, men det är medvetet. Vi blir istället överraskade i nästa återblick, och i nästa. Men vi blir aldrig stressade utan känner oss alltid övervägda och placerade på rätt ställe, trots att det kan vara fel. För det är så verkligheten är.

Van Damme visar det även själv; att det är så verkligheten är. Genom en flera minuter lång monolog omvandlar han den satir han tidigare vandrat i till något större, en del av hans biografi. Kameran enbart på honom, och han talar om hur hans liv varit, hur folk uppfattar honom. Om karaten, drogerna, kärleken. Hon ser oss i ögonen, och i detta ser jag en av årets bästa scener, med en skådespelare som ingen trodde kunde agera. Han agerar inte heller, han är. Det är på riktigt, och han ger oss så mycket för detta. Han delar med sig av drömmar, av önskningar och därefter av den brutala verkligheten. Det alla vill ska hända händer, men inte på sättet vi tänkt oss. Sådan är verkligheten. Se JCVD. Omedelbart.

Betyg, JVCD