Tag Archive: Bionicle


00-talets essentiella filmer

Jag har ingen möjlighet att se alla filmer som släppts under 00-talet. Jag har däremot en möjlighet att se en hel drös med filmer, och sedan tycka precis vad jag vill om dessa, och dessutom lista alla de bästa eller på något sätt essentiella filmerna för att jag tycker det är så jävla essentiellt. Därför presenterar jag här nedan mina tjugo essentiella filmer från det gångna årtiondet.

Filmerna är listade i alfabetisk ordning.


Bionicle: Ljusets Mask

Det finns ingen bättre introduktion till denna lista än Bionicle. Detta, därför att de flesta som läser det här kommer avfärda mig som en idiot enbart för att ta med den. Och det kanske jag även är. Filmen ligger precis över femsnäppet på imdb, men jag hävdar bestämt att det är de svenska rösterna man ska se den med. För många av dessa är nämligen riktigt bra. Bionicle är en film som kombinerar klyschor med överraskningar, härliga karaktärer, repliker och en stämning som får en nörd som mig att skina. Och Makuta är en av få superskurkar som har tillåtelse att vara – och låta – riktigt genomond. Fast kanske är jag bara ett litet fan.

Broken Flowers

Lågmäld tragikomedi i likhet med den mästerliga Lost in Translation. Bill Murrey i toppform, skådespelarmässigt. Som karaktär mår han inget vidare. Den långsamma odyssé han ger sig ut på efter svar är något man verkligen inte bör missa.

Casino Royale

Daniel Craigs första Bond-film är kanske också den bästa. Den är spännande, fartfylld, avvaktande, kaxig, mänsklig och snygg. Och den avslutas med den legendariska replik som för första gången på åratal sägs med värdighet.

The Departed

Det här är bara extremt. Det är svordomar överallt, vändningar vid varje hörn och våld så att det räcker… men definitivt inte blir över. För jag suger i mig allt, och älskar det. Mark Wahlberg har aldrig varit bättre.

Fighter in the Wind

Det gripande porträttet av Choi Bae-dal, koreanen som blev Japans starkaste man. Träningsscenen i bergen är att dö för.


Läs mer

Att försöka skydda och förklara den första Bionicle-filmens storhet – med svenskt tal såklart – för andra i samma ålder hör till det svåraste en människa kan göra. Det hamnar någonstans under pyramidbyggande och sökande efter odödlighet, men något snäpp över göra-en-bra-Beck-film-nivån. Frågan är nu om man ska behöva försvara även den fjärde filmen efter att ha sluppit göra det med andra och tredje. Svaret är helt enkelt att man kommer undan även den här gången.

Rätt snygga animationer emellanåt, men helhetsintrycket är inte bra.

När det första filmen, Bionicle Ljusets Mask, släpptes ställde jag mig kritisk till hur de valde att avbilda Legofigurerna. Den något klumpiga designen och animationerna verkade inte passa bilden jag skapat mig efter att ha byggt ett antal figurer. Tack vare den enhetliga upplevelsen som filmen dock bjöd på vande jag mig snabbt och när jag nu ser hur man tar steget att skapa de mer porträtterande animationerna ryggar jag tillbaka. Och jag stiger aldrig riktigt fram igen. Anledningen är, att trots en del snygga detaljer på karaktärernas rustningar så lyckas man inte med det den första filmen gjorde så bra: att skapa en enhetlig upplevelse. Bakgrunder och miljöer passar inte med figurernas utseende utan det känns hela tiden som om man tittar på två filmer. En med Bionicle-figurer som slåss i extremt utdragna och tråkiga strider mot varandra och en med miljöskildringar som hämtade ur ett filmlicensspel till Playstation 2. Att de dessutom valt att ge karaktärerna tänder är svårt att förlåta.

Filmen lider dessutom av att inte ha någon egentlig story, den tar vid efter att Makuta Teridax tagit över Mata Nuis kropp och den ”store anden” skickar iväg sin själ i form av Livets Mask till världen Bara Magna, där den får form och ger sig ut i sökandet efter vägen tillbaka till sin hemvärld. Det är väldigt löst berättat och en röd tråd är svår att finna.

Dessutom skulle filmen mått bra av en riktigt genomond och vrålhäftig superskurk á la just Makuta. Den första filmen lyckades ytterst väl med att göra en trovärdig, ond ändock hedersfull maskbärare som ledare för mörkret, och även del två och tre lyckas bra. Men i Legenden Återuppstår har man gjort det hela fullkomligt ointressant och löjligt, kanske inte minst för att det aldrig blir speciellt häftigt eller spännande. Lite mer elementärkrafter hade filmen faktiskt inte mått dåligt av.

För de som är lite mer insnöade i Bionicle-världen finns det dock en smula mystik som kan göra det hela värt mödan. Dessutom bjuder filmen på en del genuina skratt, men med långt sämre röstskådespelare än tidigare, ointressant story och splittrad design kan jag inte göra annat än avråda er från att se den. Kanske de allra minsta har någon glädje att finna, men de kan i sin tur inte förstå Bionicle-seriens och figurernas komplexitet. Är man som sagt ett riktigt fan och ordentligt insnöad i det här med robotar av Lego kan man dock hyra den, men inte utan att först få ett varningens finger. Bäst gör ni att leta upp den första filmen på någon sida eller butik som fortfarande har denna inne; bättre animerad film är svårt att finna här från väst. Kom bara ihåg att välja de svenska rösterna.

Betyg, Bionicle: Legenden Återuppstår

Papercutz HydraxonJag har, sedan jag kom i kontakt med fenomenet för en herrans massa år sedan, varit fullkomligt förälskad i Bionicle. Det började förstås med Legofigurerna, men tätt i dess spår följde kortspelet, filmerna och spelen. Eller snarare, ett av spelen. Det senaste har jag varit lite sugen på, men aldrig köpt. Spelet jag har, kort och gått kallat Bionicle, kan jag dock inte kalla bra; det är faktiskt underkänt. Trots det har spelet en del roliga delar, som faktiskt är spelbara och värda din tid. Eller i alla fall nästan.

Kortspelet är dock en höjdare. Det är intressant då man samlar masker som ger en styrka men kanske främst är illustrationerna och animationerna på dem rätt snygga och då det begav sig säkert den största anledningen till att jag samlade.

Legofigurerna vet vi alla att de är riktigt häftiga. Vissa delar av kroppen kan röra sig, de har vapen av allehanda art men deras största tillgång är deras urläckra masker. Bionicle vore ingenting utan maskerna. Vissa av dem är så coola att ord inte räcker till, för de bjuder på hård, mekanisk och alltifrån kall till känslomässig design. Att det dessutom finns otroligt många av dem gör inte saken sämre. Det blir lite som Pokémons slagord: Gotta catch ’em all!

Sist men inte minst har vi filmerna. Då jag för ett par år sedan satt upp en lista över de bästa animerade filmerna och placerade ”Bionicle – Ljusets Mask” på andra plats, var det många som rynkade på pannan. Jag har talat för filmen och hävdat att den är nära på ett mästerverk, men de flesta bara skakar på huvudet eller fnyser lite överlägset. Frågan är om det är de som är trångsynta eller jag som är fast i gamla tider och hyllar den av blind nostalgi.

För då jag talar om dessa Bionicle-produkter är det förstås baserat på vad jag tyckte förr, eller? Faktum är att de äldre Toas fortfarande fascinerar mig och då det faller mig in kan jag mycket väl sätta mig och bygga lite. Korten spelar jag dock inte längre då dataspel känns snäppet roligare, och dessutom har jag ingen att spela med. När jag säger att spelet är underkänt är det också byggt på vad jag tycker nu, inte då jag första gången spelade det. Det vara faktiskt underkänt då också, även om jag kan ha funnit lite mer intresse för det på yngre dagar. Filmerna däremot, de är fortfarande lika bra. Åtminstone den första. De andra är klart sevärda om man gillar Bionicle och är lite yngre, annars kan man gott skippa dem. Men dåliga är de inte, bara sämre än den första. Att jag ser oerhört mycket fram emot den nya filmen, som släpps den 23:e denna månad: ”Bionicle – The Legend Reborn”, är kanske inte så konstigt.

Visst finns det nostalgiska känslor som spelar in då jag håller kvar mitt intresse vid fenomenet, men största anledningen till att jag gör så stavas berättelsen. Bionicles berättelse, som finns att läsa på den officiella sidan, är en intressant och allt annat än förutsägbar sådan, där vändningarna byter av varandra och allting hela tiden utvecklas. Den är som en maskin som bygger sig själv, och jag fascineras ständigt över vilka grejer de kommer på. Slutet på den förra ”generationen” Bionicle var till exempel fullkomligt oberäkneligt då den onda Makuta faktiskt vann, men inte utan att lämna kvar en strimma hopp. Frågan är bara hur mycket hopp man behöver för att överkomma en ondska som numera sträcker som ända upp till himlen.
Daxia Bohrok and AvMatoran Sculpture
Bionicles berättelse är intressant och största anledningen till att jag fortsätter följa Legofigurernas resa. Fast skulle någonting vara dåligt är jag inte den som blundar för detta utan jag påpekar allt tvivelaktigt och diskuterar (med mina brorsor; hur många andra finns det att diskutera Bionicle med?). Den andra samt tredje filmen brukar vi ofta anmärka på, och det är inte sällan vi beklagar oss över de nyare maskerna och figurernas utseende. Blind lik kärleken är således inte mitt förhållande till fenomenet. För det är som jag sade i mitt förra inlägg: en sak som är bra nu, är också just det – bra nu, och det som är bra och dåligt ska man prisa respektive kritisera, så länge det är vad man tycker. Ge därför Bionicle-filmen en chans. Den första det vill säga. Gillar du den inte kan du åtminstone skryta över att inte vara lika trångsynt som din nästa.

I helgen avslutar jag detta tema med något alldeles finurligt. Återstår att se vad det kan tänkas bli.