Archive for augusti, 2009


A winner is me

I’m a NuYu, naambaru waan!

Blog ‘em up anordnade för exakt två veckor sedan en tävling där första priset var spelet ‘Splosion Man till Xbox Live Arcade. Inte helt fel, och girig som man är deltog man förstås. Och vann. Av någon jävla mirakulös anledning lyckades jag vinna tävlingen (vilket jag förstås inte händer ofta) och jag har redan tankat hem spelet. Till kvällen blir det spela av, förhoppningsvis innan jag fastnar framför alla program som börjar och håller på just ikväll av alla kvällar. Tur att man inte har något jobb och därmed ingen inkomst.

    Seinfeld ikväll, först och främst, och från början. På 6:an. Kl. 19.00.

    Vetenskapsmagasinet sedan; nu ska de gräva lite i det här med fri vilja. Jag säger nej till dess existens, vad säger ni? Kl. 20.00 på SVT 2.

    Stamcellsforskning. Inte minns jag vad programmet heter, men det börjar direkt efter Vetenskapsmagasinet, på samma kanal. Intressant det där med stamceller, om du frågar mig.

Läs intervjun med mig på Blog ‘em up och fortsätt sedan läsa deras andra inlägg. De som därefter är sugna på något bra spel och läst min lovsjungande recension av Galactic Attack, gå in på Tradera och köp omedelbart. Inte ofta spelet dyker upp; så du gör dig en tjänst om du köper det. En jävligt stor tjänst. Tillräckligt stor för att explodera.

Kaosteorin: små förändringar i ett system resulterar i till synes oförutsägbara och kaotiska händelser.

Super Smash Bros. Brawl-teorin: ständiga förändringar i ett fullkomligt deterministiskt system resulterar i till synes oförutsägbara och kaotiska händelser. Information, Super Smash Bros. Brawl

Resultatet: är det inte ganska tydligt?

Det har nu gått ett bra tag sedan ett av Nintendos mest hypade spel någonsin släppts, en lång och tradig tidsrymd som innefattats av prisanden från alla håll, utmärkelser och inte minst otaliga matcher, online såväl som offline, i soffan såväl som fåtöljen. Alla tycks älska spelet. Men är det något jag sagt som aldrig verkar dö är det detta: bara för att många gillar något betyder det inte att det är bra. Det betyder inte heller att det är dåligt. Inte för just dig. Det kan lika gärna betyda att det är både och. Mittemellan. Mediokert. Fast så negativ ska jag ändå inte vara.

Det Masahiro Sakurai ville skapa var något storslaget, något alldeles speciellt, trots att det skulle vara mer eller mindre likadant som föregångarna till Nintendo 64 och GameCube. Och vill man något tillräckligt mycket kan man lyckas. Eller så vill man bara för mycket. Ännu en gång, här talar jag om både och.

Enspelarläget var ingen höjdare i någon av föregångarna, men det skulle bli en ändring denna gång. Så man slängde in så mycket man bara kunde. Nintendo hade en fråga på sin officiella svenska hemsida angående The Subspace Emissary och vad folk tyckte om detta ”äventyrsläge”. Resultatet var skrämmande. En enorm majoritet älskade det, och jag ville inte tro mina ögon. The Subspace Emissary är ett blekt, tråkigt och totalt meningslöst tillägg som enbart tycks vara där som en ursäkt för att fortsätta spela och samla troféer. Det hela är ett plattformsäventyr där det enda positiva är bossarna och videosekvenserna. Bandesignen är pinsamt dålig, fienderna upprepas i multum och ser ut som dåligt designade sci-fimonster, enformighetsfaktorn är enorm och upplägget känns så ryckigt att jag tvingas lägga ifrån mig kontrollen långt innan slutet för att inte drabbas av depression. Jag väljer istället att spela mot, och inte med, mina bröder.

Och tur är väl det att spelet fortfarande är ämnat för flera spelare. Det förekommer inställningar i massor, många banor och karaktärer i stora mängder, med allt från Nintendos klassiska spel såsom Super Mario och Link till SEGAs Sonic och Konamis Snake. Kontrollmetoder finns det hela fyra av (en till varje kontroll) och det hela är mycket simpelt till styrningen, dock inte på något sätt dåligt. Det enkla kompenseras istället av att det finns en hel del djup i spelsystemet, med combos, specialattacker, kast och kontringar liksom rena förflyttningsmetoder. En nybörjare kan lätt komma in i det samtidigt som en lite mer hardcoreinriktad spelare både har mycket att utveckla samt experimentera med. Problemet är bara det att man ska hinna se vad man gör innan någon kör över en med motorcykel eller tjolar svärd i ens skalle. Vilket inte alltid är så lätt, för som sagt, det är byggt på kaos.

Donkey Kong körde fast och Samus slår sönder måltavlor; tänka sig vilka grejer de kommer på!

Så länge man som spelare är ute efter rent partyspelande där vinst och förlust inte spelar alltför stor roll går det hela bra, men de som kommer och påstår att detta är fighting där den skickliga vinner behöver nog stanna upp och ta ett djupt andetag. Inte ens spelats producent anser att man ska tävla i det. Det är helt enkelt inte det som är grejen. Utan någon som helst anledning kan man nämligen plötsligt snubbla. De tävlingsinriktades påståenden smulas därefter sönder alltmer då alla karaktärer faktiskt inte är lika bra och Final Smasharna är pinsamt obalanserade. Men det är så det ska vara. Final Smasharna, som alltså är spelets stora, beryktade nyhet, kan nämligen inte på något sätt ses som annat än partykaos i sin renaste form. Kirbys grytkokande kan knappast döda någon medan Marfs svärdshugg ger omedelbar KO. Detta samtidigt som Links väldigt likartade attack inte når upp i närheten av samma styrka. Sedan finns det förstås andra föremål i massor, där Pitfall från Animal Crossing-serien, som gör att man ramlar ned och fastnar i ett hål i marken, skapar många skratt.

Som sagt, jag ser spelet som renodlat party, och som partyspel fungerar det utmärkt med några polare i soffan. Fast trots fullkomligt kaotiska matcher och oberäkneliga vändningar känns det ändå som jag redan varit med om det mesta efter ett par matcher. Ett par matcher lär i och för sig betyda runt ett hundratal, men med tanke på att jag spenderat lika mycket eller möjligtvis mer tid på till exempel Halo 3 och Mario Kart: Double Dash!! och där aldrig möts av samma känsla, måste jag ändå påstå att det är lite tråkigt. Problemet är helt enkelt att det är för mycket av allting.

Något jag ogillar skarpt är att klaga på yta i spel. Däremot är det ett måste i detta fall. Grafiken må vara mer en funktionell och är faktiskt ganska snygg, detsamma gäller alla de karaktärer och föremål som finns i spelet. Allting har behållit sin charm, och ser man till detaljer är det hela mycket trevligt att titta på. Som helhet blir det dock snabbt tråkigt. Den flodvåg av intryck som väller in skapar en charmig – javisst, men i slutändan jobbig och alltför plottrig yta. Återigen, det är ren och skär kaos, i detta fall lite för mycket.

Spelet är helt enkelt så ambitiöst att det i princip väller över. Enspelarläget innefattar utöver den urtrista The Subspace Emissary allt från bossmaraton till kortare utmaningar och uppdrag, Target Smash!! där det gäller att så fort som möjligt förstöra en massa måltavlor på galet varierande banor och den klassiska Home-Run Contest där det gäller att slå en sandsäck så långt man kan med baseballträ. För allt detta kan man i sin tur få både troféer, klistermärken och nya banor liksom karaktärer, men då klistermärkena egentligen bara används i äventyrsläget känns de direkt onödiga och att få tag på alla troféer är inget de flesta spelare orkar bry sig om. För varför fortsätta spela om vinsterna inte är speciellt intressanta?

Bilden till väster uppfångad från skräphögen The Subspace Emissary. Till höger ren kärlek i form av K.K. Slider.

Det finns däremot en punkt där Sakurais ambitioner slår till ordentligt. Den punkten stavas musiken. I princip alla mina favoritkompositörer, såsom Koji Kondo, Kenji Yamamoto, Motoi Sakuraba, Nobou Uematsu, Kazumi Totaka och Yoko Shimomura, har bidragit med stycken och helhetsintrycket är slående. Ibland känns det nästan som om Dolmios: ”det du inte hittar i mitt kök, hittar du inte i min Domliosås” skulle kunna göras om till: ”det du inte hittar i spelvärlden, hittar du inte i Super Smash Bros. Brawl.” Med undantaget av ett fåtal låtar är spelets soundtrack rakt igenom fantastiskt, och en av de största anledningarna till att över huvud taget spela det. Att K.K. Slider varje lördag efter 20.00 dessutom spelar en av sina egna låtar är skäl nog att lira en stund.

Men det gäller som ovan nämnt att vara flera stycken. Dessutom skall man helst befinna sig i samma rum. En av nyheterna var dock att det finns ett onlineläge i spelet, men detta är endast för den desperate. Detta lider nämligen av lagg och är så konstigt uppbyggt att det är en konst att spela ens med de på vänlistan. Och värre blir det då man beger sig ut för att erövra världen.

Super Smash Bros. Brawl är ren kaos, och på många ställen rinner bägaren över. Trots det är spelet riktigt roligt i kortare stunder och med ett par polare i soffan, men även som ensam spelare funkar det, dock endast så länge man håller sig borta från äventyrs- och onlineläget. Musiken är emellertid spelets stora behållning, och till skillnad från allt slagsmål blir den aldrig enformig utan fortsätter ständigt att överraska och förhöja stämningen. Alla nyheter, oavsett om det gäller spelets karaktärer, föremål för förstörelse eller vanliga troféer samt banor, är också argument nog för många att åtminstone testa det.

Men är man ute efter absolut kaos fungerar Mario Kart: Double Dash!! bättre på de flesta punkter, och som partyspel har det redan överglänsts av det flera år gamla Mario Party 6. För som sagt, det är inget fightingspel. Det är party, och genom ständiga förändringar i detta fullkomligt deterministiska system är resultatet till synes oförutsägbara och kaotiska händelser, dränkta i en underbar ljudbild.

Betyg, Super Smash Bros. Brawl

SEGA Genesis (MegaDrive här i Europa) firas tydligen rätt skapligt från SEGAs sida. Åtminstone ser det ut som så. Först låter de Wendros göra en ny MegaDrive-konsol med inbyggda spel, både i stationärt och bärbart format, som ska kunna spela originalen alldeles utmärkt. Det sista kanske vi dock ska ta och stryka då en del personer redan börjat klaga på kvaliteten. Men jag kan förstås inte själv bekräfta påståendena då jag inte testat den.

Innan detta släppte de också en samlingsskiva under det fyndiga och ytterst originella namnet SEGA Mega Drive: Ultimate Collection, där hela 40 titlar trängs tillsammans i ljuvlig 720p upplösning. Av vad jag hört en underbar spelsamling.

Slutligen låter de oss gamers bestämma vilket spel de ska släppa härnäst på Xbox Live Arcade. Ett mycket fint initiativ även om jag själv hade sett lite andra titlar att välja på. Varför kan de till exempel aldrig släppa det nära på mästerliga Disney’s Aladdin?

Hur som helst, gå in och rösta, det är faktiskt en röst per dag och person som gäller här dessutom. Just nu leder för övrigt Earthworm Jim, men själv lägger jag min röst på Streets of Rage; bättre beat ‘em up får man leta efter.

Vilket väljer du?

Ny presentation!

För bara några dagar sedan gjorde jag om utseendet på bloggen. Nu har jag även gjort om – eller snarare uppdaterat – min presentationssida. Bort med tredjepersonssnacket och in med jag-formen. Nu blir det lite mer information och mindre bullshit. Lite mer ”det här är jag” och mindre pretentiöst svammel. Lite mer reklam för min redan bortglömda bok och lite ännu mer ”så här uttalar man faktiskt min nick”. Bara så ni vet Tobias och Angelica. 😉

Koopa Troopan står och studsar på sin plats, för att sedan i maklig takt röra sig emot dig. Du tar tillfället i akt, skuttar lite extra samtidigt som musiken plingar högt, och landar galant på dess huvud. Ett litet skal är det enda som återstår, varvid du fortsätter din färd mot målet, hoppar upp på flaggstången och hör en melodi du känner lika väl som dina egna andetag. En piruett senare och du är inuti slottet. Prinsessan ska vara där någonstans.
Information, New Super Mario Bros

Närmare introduktion till handlingen behövs knappast. Det är som vanligt, helt enkelt. Men här gäller inga ”gammal är äldst” eller ”det var bättre förr”. Det skulle vara som att påstå att Metroid Fusion är bra bara för Super Metroid var det. För trots tydliga likheter finns det saker som skiljer dem åt. Låt oss i detta fall kalla denna skillnad: melodi.

Men först, vi vet alla detta: Super Mario har alltid haft tydliga problem. Bland annat kan han inte hålla koll på sin rosaklädda flickvän så länge hon är vid hans sida, men han har också vissa rörelsesvårigheter. Skorna halkar mer än gärna och hoppandet är inte alltid på sin plats. Dessa dilemman är dock alltid kortvariga, alla av dem. Prinsessan räddar han trots allt tillslut och de resterande problemen gällande hans rörelser varar i runt tre banor. Sedan sitter allt – liksom så många gånger förr – som handen i handsken.

Med några av bekymren ur vägen och hela resan framför, är det med nyfikna steg jag upptäcker den värld Nintendo denna gång skapat. Kartan över världen och dess stora mängd banor, som tycks vara en hybrid mellan Super Mario Bros. 3 och Super Mario Worlds, är både inbjudande och enkel. Till en början är spelet ytterst linjärt, men med varje plockat stjärnmynt och besegrad boss kommer jag steget närmare nya världar, banor och andra hemligheter. Och det är just ordet nyfikenhet som är ett av spelets nyckelord. Det andra är lekfullhet.

Påståendet att Super Mario är barnslig med sin nya design känns allt annat än rätt, dock krävs ordet barnasinne för att fullt ut beskriva och förstå den värld han så beslutsamt springer runt i. För endast ett barnasinne med sin nyfikenhet och lekfullhet kan skapa denna dansande och sjungande tillvaro i sprakande färger. Allting har givits ett liv, en mening, och för detta tycks de tacksamma. Varje plattform, men kanske främst av allt varje karaktär och varelse i den.

Genom hela spelet dansar en trallande melodi omkring, lika färggrann och klingande som världen själv; likt ett barn på en sommaräng. Trots den något illasinnade BowserJr. med pappa tycks de flesta fiender lika självklara i denna färgpalett som trallvänliga melodier och gröna kullar. De dansar till och med i takt med musiken, studsar och håller takten. Det uppstår en oförutsägbar svängom som enbart bryts av de som faktiskt hellre ägnar sig åt sattyg än rytmik under eftermiddagarna, och föredrar de mörkare tonerna. Här blir sedan spelet ännu mer oberäkneligt, men någon vals tänker de minsann inte uppvisa.

Bandesignen är allt som oftast lika nyckfull den. En svängig bugg med väl avvägda plattformar, stora mängder variation och galna påhitt i form av svampar som studsmattor och vingliga stenblock över kokande lava. Men inte nog med det, det finns även ett antal dräkter Mario kan plocka på sig. Förutom svampen för att bli super och blomman för eldbollar finns en som gör honom gigantiskt, en annan minimal och en tredje ger honom skal. Skillnaderna fiender och vänner emellan blir därmed som utsuddade, och vore det inte för Bowser Jr. som envisas med att tvinga Mario genom bana efter bana i sökandet efter sin kära, skulle de alla med säkerhet stå och steppa på ett grönskande fält. Fast tacksamma får vi trots allt vara, för utan hans kidnappning skulle ingen plattform behöva bestigas.

Kartan, lavan, flerspelarläget; New Super Mario Bros. har det mesta.

Koopasonen kanske försöker förstöra min dans, men det enda han någonsin lyckas med är fördröja den, samt på fåtalet ställen repetera och älta mina steg och skådeplatser. Nintendos enda stora och betydelsefulla miss i detta äventyr stavas nämligen upprepning. Till skillnad från Super Mario Galaxy där den stora nyheten bidräkten aldrig överanvändes har man här inte lyckats lika väl. Snurrblocket, som är ett riktigt roligt inlägg, dyker nämligen upp fler gånger än behövligt och orsakar likartade banor, vilket i slutändan får den annars så gladlynta gången att staka upp sig. Spelets absolut bästa banor är nämligen de som inte har något motstycke någon annanstans i hela spelet.

Unikt är det trots allt på många ställen, liksom igenkännelsefaktorn har en stor roll. Dock aldrig på ett dåligt sätt annat än vad gäller ovan nämnda snurrblock, utan det är snarare ett trevligt återseende då musiksnuttar och korta spelmoment från tidigare delar dyker upp. Som jag nämnde tidigare är det också den sprakande färgpaletten som gör spelet så trevligt att skutta igenom. Trots att Nintendo tagit de klara färgerna ett steg längre glider jag aldrig någonsin in på Kirby och Yoshis palletfärgade domäner, utan hamnar någonstans mellan dessa och Super Mario Worlds. En stil som är som gjord för att göra mig glad.

Och glad blir jag. Glad tycks även Mario, alla Gombas han hoppar på och varenda Koopa Troopa han sparkar bort vara. Endast Bowser Jr. gnatar och gnäller då Super Mario för femte gången studsar på hans blottade rygg. Och det är just det som gör spelet så fruktansvärt bra. Den melodi som genomsyrar hela världen leker sig fram, men är tillräckligt nyfiken för att släppa in mer allvarliga toner och partier; genom detta bjussandes på en färgsprakande och varierande resa. Att spelet sedan inte varar mer än ett par timmar – som man därefter kan mångdubbla i jakten på varje gömt stjärnmynt – gör inte så mycket, för precis som en riktigt bra låt kan man spela om den gång på gång utan att tröttna. Det är nämligen det som kännetecknar en riktig bra melodi.

Betyg, New Super Mario Bros.

Häftigt – bortom 8-bitar

The Autumn Society, som jag nämnde lite kort i ett tidigare inlägg, har haft en konstutställning kallad 8-bit & beyond, men jag tänkte bara nämna det här, och istället lämna över ordet till Linus på Sugoi. Han har nämligen samlat ihop alla dem – enligt honom, och i många fall även mig – vackraste och mest intressanta verken. Bege er till hans blogg och kika in alla snygga konstverk.

Sugoi – Bortom 8-bit

Foto från utställningen 8-bit & Beyond

Jag gör som förra gången; är så slö att jag kopierar det mesta rakt av, för det är nämligen dags för ett nytt Pokémon-event. Denna gång är det Mystery Gift: Member’s Card, som ger dig tillgång ön New Moon Island där Darkrai ligger och slumrar. Nej, här sitter jag och ljuger, den sover förstås inte, utan du tvingas kämpa livet ur dig för att få ha den i ditt team.

Likt förra gången citerar jag nintendo.se rakt av:

Det här behöver du göra i spelet:

OBS! Har du redan skaffat Secret Key behöver du inte bry dig om de första fem punkterna!

1. Bege dig till Jubilife City och gå in i tv-huset som ligger längst upp i mitten av staden.

2. Gå uppför trapporna till tredje våningen och prata med den brunhårige, glasögonprydde gubben som står på den orange mattan.

3. Välj ”YES” när han frågar dig om du vill bli intervjuad. När han frågar dig om ”Opinion on TV” svarar du ”EVERYONE” genom att välja den orange rutan till vänster och sedan vilket ord som ska stå där. Därefter väljer du den orange rutan till höger och fyller i ”HAPPY” (har du svårt att hitta orden kan du sortera i bokstavsordning istället för i ordgrupper). När båda orden är ifyllda väljer du ”CONFIRM” och sedan ”Yes”.

4. Nu frågar han dig om ”feedback on TV” och då upprepar du proceduren i steg tre men fyller istället i ”WI-FI” i den vänstra rutan och ”CONNECTION” i den högra.

5. Spara ditt spel och stäng av.

6. Sätt på spelet igen och vänta tills spelets titelskärm dyker upp och gå vidare därifrån så att du hamnar på skärmen där det står ”CONTINUE”, ”NEW GAME” etc. Här väljer du ”MYSTERY GIFT” och sedan ”RECEIVE GIFT”. Efter det väljer du ”GET VIA NINTENDO WFC” och bekräftar med ”YES”. Tänk på att du måste använda samma Nintendo DS som ditt Pokémon-spel är länkat till när det gäller anslutning till Nintendo Wi-Fi Connection!

7. Nu har du fått ett nytt Wonder Card som du ska ta till närmaste Poké Mart där du får Member’s Card av figuren i grönt.

8. GLÖM INTE ATT SPARA DITT SPEL!!

Vill du ha mer information och absolut inte vill hitta till ön själv och utöver detta önskar spoila alltsammans, klicka då över till nintendos hemsida (ovan) och läs mer. Måste fånga fler! Sorry…