Tag Archive: ambient


Mirage

Jag är en sprucken spegel som sveper förbi.

Mina första rörelser i Mirage är mina. Kontrollen är inte felfri men jag flyger, jag är där, endast fysiska ting i ögonvrån talar om något annat. I stort sett fritt från allt vad gränssnitt heter drar spelets estetik in mig i dess mystiska värld, jag är glasskärvorna och allt annat min fiende.

Mirage är lite som en korsning mellan Panzer Dragoon och Flower, vilket förstås är en annan anledning till varför jag säger: jag är skapad för att spela detta. Det är en stillsam shooter vars inbjudande till utforskande ter sig lika naturligt, om inte mer, än skjutandet. Faktum är att jag nöjer mig med att bara flyga runt, mellan träd och berg, förbi främmande livsformer och genom raserade höstlandskap.

Det vilar en melankolisk frihet över spelvärlden, jag ilar framåt men vet inte vart jag är på väg, det driver mig vidare. Jag är där. Följer vindarna.Det är ett demo, finns att ladda ned här, spelas bäst med kontroll och är väl värt din tid.

Annonser

Recension: Osmos

Osmos är tidsresenären vars egenskaper vi alla drömt om att äga själva. Spelet är också en fysikers våta dröm och de testosteronstinna actionfanatikernas stora mardröm. Det är dessutom ett underbart spel.

Jag skulle kunna stanna vid detta, men att hålla mig borta från förklaringarna till varför mina åsikter pekar tummen upp snarare än ned då Hemisphere Games indiepärla kommer på tal, skulle göra mig till något annat än en amatörrecensent med smak för skapliga beskrivningar av filosofiska moment från spel helt utan handling. Vilket förstås inte är möjligt.

Osmos går emellertid ut på något; det klingar stillsamt med elektroniska strofer om en förändring, eviga rörelser genom ett kosmos av fastställda lagar. Det är så enkelt att du kort och gott är en energikula som ska suga i dig andra energikulor. Problemet är att enbart de mindre går att äta, så att säga; kommer du åt en större blir du uppäten. Fysikens lagar säger dessutom att en rörelse måste vara lika stor åt båda hållen – för att förflytta dig måste du därför skjuta ut materia från din egen kropp, sålunda blir du också mindre, medan de andra är av konstant storlek. Nåväl, nu finns det förstås andra energikulor än de som enbart flyttar sig om du tvingar de att göra så, men att avslöja mycket mer är att förstöra nöjet för dig.

Spelet må vara simpelt då nästan allting kan kontrolleras med enbart musen, men det strävar inte efter att vara mer än det behöver, däremot uppenbaras dess verkliga storhet i introducerandet av, inte den tredje, utan fjärde dimensionen. Tiden.

Osmos visar hur flytande perceptionen av tid ändå är, hur det enda viktiga är dess ständiga framskridande; där den lilla centimetern och det enorma ljusåret framstår som lika betydelsefulla då placerade i det universella perspektivet. Det är detta flödande förhållande som genomlöper hela spelet, från tidens fortgång till din egen relation genom avståndet till energikulan: allting kan justeras in på bara millimetern, men det kan också förflyta över enorma sträckor. Givetvis kan ingenting göras ogjort, men allting kan upplevas igen. Därför lyckas det kombinera båda trial and error och strategiskt tänkande med försiktighet och initiativtagande. Ingenting lämnas åt slumpen, men du kan alltid gissa och ta chanser.

Det är ett spel som kräver mycket tid trots att det inte är alltför långt – emellertid är det förstås möjligt att du spelar varje enskild bana otaliga gånger då dess upplägg kan slumpas fram – men framförallt fordrar Osmos din fulla uppmärksamhet, att likna med intensiva bullet hell-skjutare, skillnaden i att här behövs ett övergripande lugn och tålamod, som stundtals sträcker sig ända ned till minsta spelmoment, och praktiskt taget understryks genom musik som drar in dig i ett närmast zenliknande tillstånd. Kanske kommer du slita ditt hår emot slutet, men kanske kommer du också lugnt andas ut medan hjärtat bultar stolt, efter att ha tagit dig förbi en passage du från början ansåg omöjlig.

Slutord:
Det finns saker som talar emot Osmos. Svårighetsgraden är en av dem. Tempot en annan. Det är ett spel med achivements, men där belöningen är överlevnad och lugnet den stora tillfredsställelsen. Vill du bli utmanad men skrika av glädje vid varje vinst är något shmup ett bättre alternativ. Vi som känner oss lika nöjda med att sitta och le försiktigt efter en ambient, ekosystemsliknande kamp för fortsatt existens kommer dock upptäcka en av förra årets – av svensk spelpress åtminstone – mest förbisedda pärlor.

Zen

Jag hade tänkt avsluta gårdagen med råöset Ketsui Death Label, men istället råkade jag slå igång sängfösaren Osmos, och tur var väl egentligen det, även om jag tyckte annorlunda under ett flertal av de varv min energiboll snurrade runt i kosmos.

Osmos är enkelt sagt ett förjävligt svårt spel mot slutet, men något sådant finns i själva verket inte, eftersom hela spelet flyter fram likt tiden och rummet i det. Och i verkligheten. Slutligen satt jag där och finjusterade min bana genom den ovala rymden varannan minut; resten av tiden såg jag enbart på, öronen dränkta i musik lika svävande och tempomässigt skiftande som själva spelet, och ständigt med ett visst atmosfäriskt lugn över sig.

Spelets mest utmanande banor kräver alltifrån ett avvaktande, taktiskt klickande med tålamod som bör sträcka sig längre än en timme framåt, till hektiska val där allting kan vara över på bara några sekunder. Att dessutom sitta och försöka planera in möjligheter till lyckoträffar är lika naturligt som att försöka nå ett mål som enbart fordrar skicklighet, men det är främst av allt ett spel som kräver din fulla uppmärksamhet, även då enbart väntan tycks existera. Likväl är Osmos som vid liv; det är ett föränderligt system och det är du som måste ta tillvara på detta. Oavsett om det tar en timme eller tio sekunder.

Osmos är tillfredsställande på ett sätt som många spel gärna vill vara men inte är; det är närmast hypnotiskt, och dessutom så naturligt, så evigt förankrat i idéer och koncept vi lärt känna genom att se och höra och gå i skolan, att det hela betyder något. För övrigt är det väldigt svårt att stänga av.