Tag Archive: Saturn


VS-MODE

Många tycker tydligen Soukyugurentai är bättre än Galactic Attack. Något som får min hjärna att skapa försvarstal, som av ren princip. Galactic Attack är nämligen ett möte mellan det beprövade och traditionella och det nyskapande, det är fortfarande idag före sin tid med ett narrativ som helt och hållet vågar vara resulterat av spelarens egna rörelser, till följd av detta har det inte bara ett unikt berättande för att vara en shoot ‘em up utan sker också i ett svep; aldrig någonsin tvingas jag förhindras av irriterande skärmar som talar om poäng eller egentligen vad som helst.

Galactic Attack gör nästan alla rätt men på någon punkt gör just Soukyugurentai det bättre. Det är därför viktigt att inte glömma bort det spelet när försvarstalet är över. Här handlar det trots allt om en shmup som tillåter spelaren många sätt att närma sig det på, därav följer ett omspelnings- värde och helt annat välkomnande, vilket – let’s face it – var vad Galactic Attack till viss del saknade. Jag kan i princip göra spelandet enormt komplicerat (och nu sneglar vi alla åt Radiant Silvergun) men också nästan skrämmande avskalat.

Spelens vidare kvaliteter kan givetvis jämföras och diskuteras i en smärre evighet: Soukyugurentai har ett bättre fungerande lock-on-system, snyggare grafik och 3D-effekter men har inte lika bra bossar och eftersom lock-on fungerar på alla plan försvinner en del av det djup som fanns i att Galactic Attack alltid krävde mer av ett förhållande till allt runtomkring där Soukyugurentai ibland kommer undan med att enbart ösa skott överallt. Men då har det i sin tur fler vapen-möjligheter och Galactic Attack hävdar till sitt försvar att det utan bomber krävde mer av spelaren, kunde vara fokuserat och enkelt utan att för den delen tumma på svårighetsgraden.

I slutändan kommer jag dock emellan och säger att om jag fick välja en vore svaret självklart men nu behöver jag inte välja och det är både jag och de glada för.

Annonser

Var vänlig och svara på frågorna nedan genom att ringa in svarsalternativet som passar er. Vid första nej hoppa över resterande frågor.

Gillar ni retrospel?

Ja / Nej

Gillar ni Sega Saturn-spel?

Ja / Nej

Har ni en eller flera Sega Saturn-konsoler i er ägo?

Ja / Nej

Spelar ni på den/dem någorlunda regelbundet?

Ja / Nej

Spelar ni japanska spel på den/dem?

Ja / Nej

Spelar ni då importerade shoot ‘em ups på den/dem?

Ja / Nej

Som ni kanske kan gissa är det inte det mest aktuella eller intressanta att skriva en ordentlig och genomgående recension av Gunbird, en shmup till Saturn från -95 som endast släpptes i Japan men fick en uppföljare till Dreamcast som nådde ända till väst. PS2-spelet Gunbird: Special Edition var det förstås ingen som spelade och troligtvis är Saturnversionen ändå överlägsen. Hur det än är låtsas jag rättfärdiga nedanstående text med faktumet att spelet är enkelt att få tag i på eBay. Oavsett om du är intresserad eller inte.

Gunbird är en relativt standardiserad shmup med vanliga skott och bomber och inte mycket mer när det kommer till skjutandet, däremot är banorna förvånansvärt korta men hyfsat många, dessutom har spelet en väldigt nybörjarvänlig utmaningsstege och av någon konstig anledning delad high score-lista som bara uppvisar det mest grundläggande.

Något som emellertid uppmärksammas vid ytterligare genomspelningar är att de fyra första nivåerna väljs slumpmässigt av totalt fem, och med på köpet är fem vitt skilda karaktärer vilket resulterar i att varje omgång blir någorlunda unik. Speciellt alla dessa slut, som ter sig väldigt absurda för mig som inte kan alltför många kanjitecken, välkomnar ännu en omspelning.

Jag är en sådan som inte klarar av äldre shmuppar (och dig Hydorah!) där jag tvingas spela om sedan senaste checkpointen om jag dör, och för utmaningens skull är det inte helt och hållet positivt med oändliga continues; svåra slutbossar handlar då plötsligt bara om att ständigt återuppväckas efter några sekunders skjutande. I Gunbird är systemet däremot optimalt; här innebär slut på liv och användande av continues att banan börjar om från början, vilket gör att spelaren måste bli någorlunda skicklig och försöka behålla sina tre liv rakt igenom den spelade nivån, utan att för den delen staka upp i flytet om ett skulle gå åt.

Gunbird har dessutom animéartwork som jag som så ofta då det gäller japanska shoot ‘em up bara vill sudda bort efter ett ordentligt snack med de som bestämde att någon skulle designa karaktärerna på detta vis och därefter vända mig till de som animerade spritsen eftersom dessa här istället är helt bedårande.

Jag överdriver nästan, artworken är ibland okej men här finns en av de största och hemskaste urringningarna jag sett (kolla helst inte första bilden). Eftersom jag ändå inte förstår vad hon, som alltså är spelets stora skurk, säger när det vankas bosstriderna klickar jag snabbt bort sekvensen så jag slipper se.

Gunbirds introvideo kunde varit hämtad från valfri animé och är egentligen ganska välgjord eftersom den berättar vad spelet handlar om och i samma veva lyckas göra en sammanfattning av den rent grundläggande strukturen av varje bana. Men den är också ett hopkok av plattityder, överdrifter och stereotyper, och även om den står för det standardiserade i spelet så missar den att Gunbird gör det bra på sitt sätt och lyckas vara en rakt igenom underhållande shmup.

Spelet har för övrigt mer extramaterial än de flesta filmer. Här finns av artworksektion som avslöjar att helt fel person fick stå för den officiella stilen och inte minst hundratals bilder från fans som sträcker sig från fula till förtjusande.

Och bara så att ni vet, en av de valbara karaktärerna är en gammal vithårig gubbe som åker runt i en tramphelikopter.


Alla siffror är ungefärliga och kan komma att ändras om jag får vidare insikt över tidens förflytande.

4 – Antalet personer i vår grupp, mig inkluderat
1 – Antalet Monster Hunter Tri-frälsta göteborgare i vår grupp (vi andra har inte spelat det ännu)
8 – Antalet timmar vi satt på tåget till och från Göteborg
2 – Antalet timmar vi tvingades vänta för att över huvud taget få gå in på mässan
10 – Medelvärdet av antalet centimeter fritt utrymme – både fysiskt och psykiskt – på mässan
1 – Antalet Saturn-samlare på mässan, mig inkluderat
500 – Antalet NES, SNES och MegaDrive-samlare på mässan, bröderna Segafreak inkluderat
90 – Andel i procent i uppdelningen mellan könen bland besökarna (jag behöver nog inte specificera mig)
70 – Andel i procent i uppdelningen mellan könen bland försäljarna
50 – Andel i procent i uppdelningen mellan könen bland bra shoot ’em up-spelare
15 – Antalet minuter jag tillbringade tillsammans med Gunbird 2
22 – Antalet minuter jag ville tillbringa tillsammans med Virtual Boy
210 – Antalet minuter jag spelade Ketsui Death Label (på vandrarhemmet och tåget hem)
183 233 765 – Antalet poäng jag lyckades få som mest på Very Hard i Ketsui Death Label
50 – Antalet nya bekantskaper med spel och produkter som hör till
30 – Antalet dåliga skämt jag utdelade under helgen
20 – Antalet minuter jag var tvungen att vänta på min hamburgare
4 – Antalet minuter jag blev sagd att behöva vänta på min hamburgare
5 – Antalet gånger jag skrattade åt faktumet att vi till största delen väntade på något
0 – Antalet gånger jag grät åt ovan nämnda faktum
1 – Antalet gånger spårvagnen bestämde sig för att åka åt helt fel håll
2 – Antalet strippklubbar vi passerade
3 – Antalet personer som tyckte att väsnas och dricka klockan ett på dagen var en alldeles utmärkt sysselsättning
6,5 – Antalet timmar vi fick sova på vandrarhemmet
7 – Antalet minuter vi låg kvar, eftersom vi inte orkade gå upp (extremt ungefärligt)
13 000 – Antalet meter vi gick under helgen (extremt ungefärligt)
4 – Antalet personer som ändå var rätt nöjda med allt

Någon annan som fick vänta, trängas och ha lika trevligt som vi hade?

Pengabrist – auktionslist

Jag nämnde tidigare att jag har brist på pengar. Något jag däremot inte har något underskott på är spel, och när jag ändå planerat att rensa lite i samlingen var det lika bra att tajma detta med faktumet att jag skulle vilja ha en mindre hög med stålar till Retrospelsmässan som slår till om exakt en vecka. Eftersom jag i sista stunden kom fram till att GameCube-samlingen inte kan röras trots att den borde göra det, hamnade enbart Saturntitlarna på dårarnas marknad. Så är du en Sega Saturn entusiast är det bara att kika in, men du kommer inte hitta mitt Panzer Dragoon Saga därinne. Det skulle ju krävas att jag hade fler än en skruv lös.

Klick-a-klick

Recension: Galactic Attack

”This is the controltower. Make a left turn, over.”
“Roger.”
Information, Galactic Attack

Galactic Attack osar av kvalitet redan då jag öppnar manualen. Två sidor av bakgrundshistoria, följt av en beskrivning av uppdraget, kontroller, uppgraderingar och en kort genomgång av varje bana. De senare kan jag förstå, det första finner jag märkligt. Detta är ändå ett shoot ’em up. Av högsta kvalitet, tydligen.

Någon gång långt i framtiden utvecklar mänskligheten ett system som kan omvandla vilket material som helst, till valfritt annat material. Med detta försvinner alla problem gällande naturresurser, och en extremt avancerad dator framställs för att kontrollera och reglera planetens väder och liknande. En dag uppstår dock problem i systemet, och inte många år senare vägrar plötsligt datorn att ta order från en människa. Sakta påbörjar den sedan sin utrotning av den mänskliga rasen, som slutligen tvingas lämna sin hemplanet.

Runt sjuttio år passerar och mänskligheten hotas nu av total utplåning, men med den nya prototypen RVA-818 X-LAY, tänker de slå tillbaka. Två av dessa skepp skall ta sig förbi fiendernas svagare linjer – möjligt till följd av avledningsmanövrer från andra håll – och söka sig in till Jordens kärna; fullkomlig förstörelse av hela planeten i sikte.

Vår hemplanet är dock inte densamma. Ytan må se likadan ut, men under denna ligger lager på lager av mekaniska fabriker och byggnader, huserandes robotar och maskiner i oändliga antal. Tur då att X-LAY utrustats med det som skiljer detta spel från resten av shmup där ute, nämligen Lock-On Lasers.

Skeppet kan inte enbart skjuta rakt fram, på alla de fiender som väller mot det, utan även nedåt, på saker under det. Lock-On Laser those mother fuckers!Detta med hjälp av ett sikte som låser sig på alla fiender i dess närhet, varvid jag med ett knapptryck skickar iväg laserskott på alla dessa ”låsta” punkter. Antalet laserskott och således även antalet fiender jag kan låsa på samtidigt är till en början fem, men desto mer laseruppgraderingar jag plockar på mig, desto fler skott, till ett maximalt av åtta. Även styrkan ökar med antalet uppgraderingar. Detsamma gäller för de vanliga, inåt-skärmen-gående-skotten. Gula föremål och jag stiger en hel level uppåt, röda och jag går upp en tredjedels.

Inte nog med att skärmen alltså fylls med fiender och laserskott, utan jag behöver också plocka uppgraderingar om jag önskar överleva, liksom skjuta allting som rör sig under mig, innan det hinner komma upp till min nivå eller varför inte skjuter ned mig från sin plats därunder. Smidigt att det då aldrig dyker upp något frågetecken. Kontrollen fungerar utmärkt, knapparna är enkla och hela systemet är så välslipat att det sitter på direkten.

Dock är det svårt, riktigt svårt till en början. Med fyra credits och tre liv på varje känner jag mig aldrig feg som tar till en liten kod, för fyra extra credits. Det behövs. Den största anledningen till att det blir så svårt är emellertid att skeppet X-LAY är för stort. Jag har full kontroll över det, men ibland märker jag av hur det faktiskt tar upp för mycket plats på skärmen.

Någon irritation över detta sker dock sällan, mycket till följd av att det oftast är mitt eget fel när jag dör – då stressen får överhanden, men också för att all status och information på skärmen kan växlas av och på med L-knappen, vilket öppnar upp för en helt fri spelskärm, där det endast är jag, mina fiender och de underbara omgivningarna som ligger i fokus, snarare än alla highscores och antalet liv som återstår.

Det kan bli mycket på skärmen ibland, alltså inte som på denna bild, och då är det bra att man kan klicka bort all information. L-knappen för vinsten!Grafiken må vara enkel, men den är mycket trevlig och den simulerade 3D:n i bakgrunden fungerar väl. Det blir lite plottrigt senare i spelet, men aldrig så att spelbarheten blir alltför lidande. Dessutom finns här inga laddningssekvenser. Övergångarna mellan nivåerna går i realtid och därmed förefaller hela spelet som en enda lång bana, genom otaliga miljöer fyllda av attackerande robotskepp. Då jag tror mig kunna förutsäga hur dessa kommer attackera härnäst, eller börjar närma mig tanken på upprepning, byter spelet genast spår. Nya fiender, annorlunda rörelser och mer utmaning.

Att det är svårt har jag som sagt redan nämnt, men en av anledningarna till att jag fortsätter att spela om det igen och igen trots att jag dör där någonstans på sjunde nivån, är till följd av att varje bana är så fruktansvärt välgjord, den första i synnerhet. Bättre introduktion till spelet finns knappast, och häri ligger självklart mötet med en av dess toppar: musiken.

Tamayo Kawamoto har lekt med tanken på frihet, mänsklighetens undergång, oändlighetens massa och den i horisonten liggande avgrunden, där mörkret reser sig mot himlen och nedåt; hungrig på mer. De ljusa elektroniska stroferna möter de mörka, så lena i sin övergång och ständigt följda av rymdskepp från alla håll, skott och kortvariga explosioner.

Musiken har alltid en ledande roll, den äger sin egen personlighet men är alltid definitionen av mänsklighetens hopp och farhågor, då RVA-818 X-LAY sveper genom rymden och över de mekaniskt konstruerade vidderna.

Att spelet enbart varar i en halvtimme när jag för trettionde gången slutligen tar mig igenom det, gör ingenting. Inte då varje bana fortfarande bjuder på fantastisk action till underbart djup arkadmusik och variationen alltid ligger på topp, trots att jag spelat igenom det alla dessa gånger.

Har du en Sega Saturn är köpet självklart, om inte, är konsolen kanske inte den svåraste att få tag på, men tyvärr är spelet inte lika lätt att hitta i PAL-version. När det väl finns ute, går det dock för under hundralappen. Kanske beror detta på att de som har spelet inte vill lämna ifrån sig det, och att de som inte har det ej känner till dess kvalitet. Oavsett anledning är detta är definitivt måste för Saturnsamlaren och shoot ’em up älskaren, samt för alla oss som gillar arkadmusik med djup och känsla. Och hjärna.

Tripp till brevlådan

Häromdagen damp det ned ett paket av den större storleken i min brevlåda, innehållandes det där jag nämnde, och då enbart nämnde, i ett tidigare inlägg. Tre Saturnspel, där åtminstone två var en den häftigare och lite mer svåråtkomliga sorten.

Ni kan säkert gissa på vilket av dem som var det lite billigare, och säkerligen sämre spelet. Men för ynka femton kronor ska man inte klaga, och dessutom har jag ännu inte testat.

Se där, en fot!

Gissat färdigt ännu? Fodralet skriker mig i ansiktet varje gång jag ser på det, med endast ett ord: HÅÅÅÅRT!! Nästan så att man får kalla kårarna, designen är horribel och… ja, hård. Stenhård. Vilket också är dess charm. Man kan inte göra annat än känna ett uns med kärlek. Men enbart ett uns.

Ett av spelen kommer jag snart att recensera är det tänkt, om jag nu klarar det någon gång.

För övrigt är det nu så varmt där jag sitter, att min hud börja kännas som smältande vax. Med detta sätter jag punkt, innan alltför intima detaljer avslöjas.