Archive for juni, 2010


Recension: Bit.Trip Runner

Jag har märken i tummarna. Först trodde jag det berodde på taggar eller något annat som hör sommaren till, men det visade sig att de uppstått efter att jag spelat enorma mängder på min Wii med dess hårda styrkors. Boven i dramat heter CommanderVideo och Bit.Trip Runner är spelet som får kontrollen att gnaga sig in i handen. Att lägga ned den är nämligen inget alternativ.

Bit.Trip Runner är spelet som börjar i en mörk rymd av tydliga färger och också slutar högt upp, men i det blå, som ett Mirror’s Edge; över och under hinder bland byggnader och musik, vilka med ett dovt beat talar om ett samhälle som förfallit.

Bit.Trip Runner är plattformsspelet där varje hopp leder till en ton, där varje spark är ett klingande på något piano. Det är musik som skapas som en belöning på hur duktig jag varit, och belöningen kommer på en gång. Det är action där jag lyssnar till rytmen men stirrar på skärmen.

Bit.Trip Runner är en audivisuell upplevelse som skickar mig tillbaka till början vid varje misslyckande, men som inte ger mig tillfälle att bli irriterad utan omedelbart fortsätter; ger mig därför snabbt möjligheten att memorera och överkomma hindret.

Bit.Trip Runner är utmaningen som olikt andra titlar med flyt och snyggt spelande som främsta belöning inte ger det som en möjlighet; för att komma vidare finns inget annat. Kanske inte det perfekta, men trots det ett flyt. Och det kommer alltid, såvida jag inte väljer att lägga ned kontrollen.

Bit.Trip Runner är skivan vars spår jag inte minns namnet på men som jag lyssnar igenom om och om igen. Som ibland på ett närmast refränglikt sätt låter mig ta spakarna över en musikvideo på språng.

Bit.Trip Runner är spelet som upprepar och förnyar. När jag tror att spelet inte längre kan överraska gör det just detta, tvingar mig att tänka i nya banor och att förändra tempot. Det borde inte vara varierande efter så många timmar men är det ändå; till skillnad från ‘Splosion Man känns det som om alla nivåer är olika och inte bara en synonym till den förra. Det påminner på många sätt ändå om Twisted Pixels explosionshärva men är till svårighetsgraden mycket mer ballanserat, och kanske viktigast av allt: det blir aldrig för mycket.

Det är enormt välpolerat och tillgängligt i sitt koncentrerade upplägg att varje utmaning aldrig är mer än något klick bort. Det är också en färgexplosion som ibland blir lite otydlig, som vid vissa punkter kräver lite för stora doser trial and error. Men eftersom paus-knappen känns mer otillgänglig än att försöka ytterligare en gång ger jag inte upp förrän mållinjen är passerad och guldklimparna plockade. För att där mötas av ytterligare utmaning. Årets bästa plattformsspel är ett faktum.

A good deal

IDG-förlag ringde hem till mig idag och var mycket trevligare än de borde vara, eftersom jag nyligen avslutat min prenumeration av Level. Nu var det dock så att jag tydligen kunde få en ny sådan, med en stor fin rabatt på det. Självklart kunde jag inte göra annat än le och tacka och så plötsligt var jag prenumerant igen.

Så går det när folk vaknat på rätt sida och jag själv inte kan låta bli att vara en duktig konsument. Det var en bra deal det där.

Tydligen finns det inget ordentligt svar på ovan nämnda fråga, åtminstone inte om man frågar Silke Neryn, som därför vände sig till mig. Och då är det självklart att jag ska besvara detta så gott jag kan, samt kanske även förenkla för andra som inte köpt en Wii och undrar – hur många det nu kan tänkas vara. Med experimentlusta ända upp i halsen satt jag mig därför framför teven och fattade tag om närmsta – kan tilläggas vita – plaststav.

Experimentet innefattade:

  • En 32″ tums tjockteve
  • En smal tjugoåring
  • En tumstock
  • En Wii med Remote, Nunchuk och spel

Det var enkelt: jag bara testade mig fram. Spelade Bit.Trip Beat, lekte bland de olika kanalerna på konsolen och viftade lite allmänt med handen.

Jag kom relativt snabbt fram till att Remoten helst inte skulle användas under 80 cm från skärmen eftersom rörelserna då kändes väldigt instängda. Vid 80 fungerade det dock väldigt bra och det fortsatte göra så när jag gick längre bort, men vid 2 meter börjar rörelserna åter kännas konstiga, nu stela och lite eftersläpande.

Det avstånd jag själv fann mest tillfredsställande låg runt 120 cm från skärmen, men när jag spelar på en 42″ tums teve föredrar jag att sitta lite längre bort. Även om jag inte haft möjlighet att bekräfta det borde det alltså fungera på ett liknande sätt även bakvänt; du kan alltså sitta lite närmare än 80 cm från en teve som är mindre än 32″ tum.

Det kan tilläggas att jag hade Sensor Baren ovanför skärmen men det bör inte påverka om du skulle vilja ha den nedanför istället.

Det var inte mycket mer jag hade att säga om saken. 80-200 cm ifrån TV:n helt enkelt. Klart slut.