Tag Archive: PC


En digital kärlekshistoria

Den del av mig som vill tro på och finna kärleken på nätet tar inte jättelång tid på sig för att komma in i Digital: A Love Story. Det är kanhända inte konstigt; gränssnittet och dialogerna skapar en autentisk känsla, men lika mycket som det handlar om att färdas tillbaka till sena åttiotalet är det här något vi kan relatera till även idag.

Här finns de som snackar skit och de som bara vill väl och här finns de som tycker jag är världens ballaste och de som tycker jag borde dra någon annanstans.

För den del av mig som vill utforska, som tvekar först men sen inser att det behövs brytas några lagar för att komma vidare, sen fortsätta för att nyfikenheten och känslan av att komma in i ett nätverk får det hela att bli lite mer spännande; för att jag vet att det är helt okej och jag ändå känner mig som en badass med riktiga hackerskills men med hjärta för den där *Emilia som jag kanske till och med bryr mig om.

Visst är det lite krångligt och långsamt till en början men sedan drar fantasin igång; när jag kommit in på den lokala BBSen och börjat besvara mejl där det hela bara är ett knapptryck; jag kan inte se vad jag skriver och blir därför desto mer nyfiken på vad svaret kan bli eftersom det avslöjar något om det jag själv sagt.

*Emilia säger att hon kanske känner något. Vad händer om jag svarar?

Jag tillbringade hela kvällen med Digital. Gör det du också.

Haikuhjälte

Haiku Hero är
ett spel där du bara gör
haikus, inget mer

Inledningsvis är
det inte bara roligt
men frigörande

Vissa av oss kan
kanske använda det mot
prestationsångest

Enkelt att hålla
reda på stavelserna
gör det så smidigt

Jag kan visa er
ett exempel med många
”H” och ett ”cellar” i

in the cellar there
is a whore and a horse with
some serious hate

Tyvärr blir det en
hel del utfyllande ord
och krystat som nu

Trots uppenbara
problem finner jag ändå
det svårt att sluta

Förresten måste
jag säga en liten sak
om blogginlägget

Det här är inte
unikt för fem öre ens
Rock, Paper, Shotgun
har redan gjort det här, men
utan tanka i slutet

Kort sagt:

Phantasmagoria of Flower View – PoFV – Plottriga omgångar Förtjusande Vansinne

 

– så snabbt det kan gå att beskriva sitt gillande.

Efter mötet med Touhou

Det sjätte spelet i serien och enligt Benjamin också en bra utgångspunkt för den oinvigde handlar om dimma och att utvecklaren ZUN på musikmenyn har vissa blygsamma problem med att genrebenämna sina stycken samt mer än en gång påstår de vara annat än shmup-musik. Men mest av allt handlar det om välgjorda kulmönster och omisskännlig balans mellan det maniskt påfrestande och den utstuderade slalomdansen.

Visuellt sett är det precis så intetsägande som det har tillåtelse att vara utan att kännas platt medan ljudbilden – lyssna inte på ZUN – är en ursäkt i sig att omedelbart spela om från början när continueskärmen dyker med sin ja- eller nejfråga.

Det är inte smart på det sätt Caves spel är med sina combosystem men på ett plan som är lättare att ta till sig, det är inte heller spretigt mångfacetterat utan fokuserat och utan några felsteg åt ena eller andra hållet. En fin kärlekshistoria har tagit sin början.

Innan mötet med Touhou

I ett sexton rader långt encyklopediinlägg utforskade jag och en vän shmupparnas mest maniska krokar och fann namnet som kommit att bli något av det viktigaste då det talas om kulhelveten: Team Shanghai Alice. För den som inte är bekant med studion består den av blott en endaste man under pseudonymen ZUN, vars Touhou Project i augusti förra året var inne på sin 12.8e del. Då ingen av oss spelat nämnvärda mängder eller i mitt fall inget alls av den uppsjö titlar studion gjort kände jag att inga ursäkter längre var acceptabla. Något behövde göras åt vår bristande erfarenhet. Jag kontaktade därför Benjamin som har koll på det här med kulhelveten. Vilket bör bli mitt första Touhou-spel?
– Börja med del 6, d.v.s. The Embodiment of Scarlet Devil, som är det första av Windows-spelen. De fem första delarna släpptes till en gammal japansk speldator (pc98) och kan kännas ganska föråldrade i jämförelse. Sedan fick serien en reboot i och med del 6.

Finns det något annat jag borde tänka på?
– Med tanke på alla superhektiska, maniska, arkadsvåra Cave-spel (och annat) som du har spelat tror jag att Touhou kan verka rätt… slött, i jämförelse. Det är inte så där omedelbart ”titta på mig, jag är hardcore!” som t.ex. Treasures eller Caves spel, utan utmaningen kommer lite mer gradvis. Tror det är bra att vara lite beredd på det. Över huvud taget tar det en del tid innan man kan uppskatta serien på allvar, även om jag gillade det i början också.

Hur är det med credits, jag är inte direkt den bästa shmup-spelaren därute?
– Till skillnad från arkadspel som är gjorda för att plocka så många mynt av dig som möjligt, så får du BAD ENDING om du klarar Touhou på flera credits. Borde iofs. inte vara något jättestort problem med tanke på vad du gjort tidigare, men räkna med ett par veckor av nötande i alla fall.

Det låter kanske mycket, men när det lyfts in i ekvationen skolarbete-verklighet=x blir det enkelt ett tänkbart svar. Benjamin ville ändå försäkra mig om att jag inte gett mig ut på djupt vatten utan kanske snarare hittat rätt:

– Jag försöker [inte] avråda dig nu, för det här är verkligen en av de spelserier som ligger mig allra närmast.

Hej, kära läsare och välkommen in i den månad som inte bara förväntas bli årets mysigaste enligt många, utan också innehåller den – någorlunda taget från luften – största bloggsatsningen spelvärlden skådat. Kolla bara längst ned. Det finns pepparkakor, grötris, paket och glögg, ända fram till julafton. Ta för er, vi börjar med årets besvikelse och överraskning.

Årets besvikelse: Super Mario Galaxy 2

Inte hade jag väntat mig att: 1. Det skulle släppas en uppföljare till det smått fantastiska, om än vid vissa tillfällen irriterande, Super Mario Galaxy; 2. Att uppföljaren skulle visa sig vara en lång studie i halvfärdiga spelidéer som hade räckt till hundra spel, stundtals överdesignad banstruktur och fiendeflora, välutformade plattformsvärldar som knappt hinner vara innan de ska lämna plats för nya, upprepande av gamla banor med generiska för att inte tala om fruktansvärt formgivna bossar och mönster från första galaxvandringen i spetsen, och; 3. Att spelet skulle bli årets besvikelse. Som om någon glömt lägga mandeln i gröten.

 

Detta tämligen förtjusande rispris gick nästan till Halo: Reach:

Spelet som bevisade hur Bungie inte längre har något vettigt att säga. En spelmässig triumf men fullkomligt onödig, där berättelsen saknar tyngden de första tre delarna lyckades bygga upp och alla emotionella band till de dödsdömda Spartanerna i Noble Team lyser med sin frånvaro. Precis som ODST är Halo: Reach endast väldesignad utfyllnad.

Årets överraskning: Darksiders

Det stod tio av tio på omslaget, men enda anledningen till att jag faktiskt köpte spelet var hur framsidan var designad. Jag minns inte om det fanns någon annan orsak. Broder F var först att spela det, talade sedan inte om mycket annat på flera veckor. Jag hade inget val förutom att testa det själv.

Efter hans lovord förväntade jag mig inte bara ett bra spel, utan också ett som gjorde något speciellt, något jag aldrig sett förut. Detta händer inte. Istället möts jag av helt annorlunda intryck. Jag möts av en spelstudio som snor från de bästa och inte bara gör det förvånansvärt snyggt, de för in dessa olika idéer och fler i sin spelvärld utan att någonsin få det att kännas krystat, de skapar ett helhetsintryck där allting flyter samman till en design- och strukturmässig helhet som känns mycket mer än genomtänkt, rentav naturlig.

Darksiders är ett spel som får stängda rum att kännas öppna, pussel välkomnande och där våldinslagen är visuellt slående som i en bra serietidning. Med några av årets bästa oneliners är det också ett av årets mest citerade. Det hade jag inte väntat mig. Som att knäcka pepparkakan i handen och få tre delar.

 

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där deltagande spelbloggar varje dag, fram till julafton, var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ”Årets besvikelse och överraskning”: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Gamingmama, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

Mirage

Jag är en sprucken spegel som sveper förbi.

Mina första rörelser i Mirage är mina. Kontrollen är inte felfri men jag flyger, jag är där, endast fysiska ting i ögonvrån talar om något annat. I stort sett fritt från allt vad gränssnitt heter drar spelets estetik in mig i dess mystiska värld, jag är glasskärvorna och allt annat min fiende.

Mirage är lite som en korsning mellan Panzer Dragoon och Flower, vilket förstås är en annan anledning till varför jag säger: jag är skapad för att spela detta. Det är en stillsam shooter vars inbjudande till utforskande ter sig lika naturligt, om inte mer, än skjutandet. Faktum är att jag nöjer mig med att bara flyga runt, mellan träd och berg, förbi främmande livsformer och genom raserade höstlandskap.

Det vilar en melankolisk frihet över spelvärlden, jag ilar framåt men vet inte vart jag är på väg, det driver mig vidare. Jag är där. Följer vindarna.Det är ett demo, finns att ladda ned här, spelas bäst med kontroll och är väl värt din tid.