Archive for juni, 2009


Det mycket lovande Fragile: Farewell Ruins of the Moon, som jag nämnt en del gånger i andras bloggar och visat filmer från på min vodpod, som från början endast var tänkt att släppas i Japan, därefter utannonserades slutligen en USA-version tack vare XSeed, och nu äntligen har Rising Star Games tagit på sig rollen att föra spelet till Europa. Fragile: Farewell Ruins of the Moon kommer att släppas nästa år någon gång, och bilder finns att tillgå här nedan.

Annonser

Recension: Sin & Punishment

Sära på benen, inta skjutposition för snabbast möjliga sidledssprint och skåda hur Tokyo badar i blod. Skjut på allt som rör sig, står stilla och ser ut som ett potentiellt hot. Hoppa sedan, två gånger, och kasta dig åt vänster. Skåda sedan hur Tokyo badar i blod. Bokstavligen.
Information, Sin & Punishment

Att spela Sin & Punishment: Successor of the Earth är som att komma till en värld där alla står stelt ändock sensuellt, där hår är lika farligt som svärd till sin skärpa och höfterna är det farligaste man har. Trots pistolen i ens hand.

Det handlar trots allt oftast om rörelse. Då Sin & Punishment är en rälsskjutare i tredjeperson är förflyttningar och hopp – samt dubbelhopp – i sidled ett viktigt element för överlevnad. På samma sätt som ett avtryckarfinger som vet när svärdet ska användas – med ett extra litet klick – är minst lika viktigt.

Kontrollen är väldigt smidig om man har Classic Controller tillhands, men jag rekommenderar att man använder knapparna för sidledsförflyttning snarare än de analoga styrspakarna, då det annars blir väldigt oskönt och komplicerat. Det tar för övrigt en stund att lära sig allt, och att fullt bemästra kontrollen tar en smärre evighet, men det behöver man heller göra inte för att överleva.

Sin & Punishment är ett spel som bygger på bossfighter och hastiga fiendeintervaller, där uppmärksamhet, koordination och timing är några av ledorden. En bana kan utan några som hest problem avverka hela fem bossar, ibland till och med efter varandra.

Utsidan av spelet är även detta minst lika explosivt. Inte på det färggranna planet, utan designmässiga. Färgerna är matta och tunga, konturerna hårda och skrikiga, trots detta alltid tilltalande. Explosioner och effekter håller hög klass, även om en del är aningen stela. Detaljrikedomen är dessutom relativt hög, i likhet med den väldiga variationen bland fiender och bossar.

Musiken är emellertid inte lika explosiv. Man märker inte mycket av den alls, trots att den alltid ligger där i bakgrunden och faktiskt bidrar lite till känslan, för fokus sitter alltid vid skjutandet och karaktärens rörelser. Trots detta är det lite tråkigt att ingen större variation finns på det musikaliska planet, för musiken är allt annat än dålig, enbart lite enformig. Men typiskt arkadig.

Första banan, eller prologen som den kallas, till spelet, en minst sagt utmärkt introduktion även om jag inte har någon aning om vad det egentligen är som händer...Sin & Punishment är som en enda stor bossfight där saker som att just Tokyo badar i blod och plattformar innehar ett alldeles eget gravitationsfält, vilket tillåter uppochnedvänt slaktande, inte är direkt konstigt utan enbart häftigt. En enda stor bossfight som hinner avverka mer än man trodde var möjligt på lite under två timmar, inklusive stora mängder handsvett.

Treasure är kända för att bjuda på utmaning i sina spel, någon hävdar till och med att deras favoritdoft är just handsvett. Detta är dock inte bekräftat vad jag vet, men att Sin & Punishment bjuder på utmaning kan jag bekräfta här och nu. Dock finns Easy att tillgå, vilket i valigt tungomål betyder ungefär normalsvårt genom den största delen av resan. Sedan går det plötsligt åt helvete, och extraliven äts upp likt broccolisoppa en vardag at my place.

Andra banan, någonstans. Bombvarningar till höger, soldater framför, och du - Saki - där i mitten. Bara skjut på allt så ordnar det sig ska du se. För det mesta går det emellertid väldigt smidigt, mycket till följd av alla de checkpoints som finns utplacerade utan att jag som spelare någonsin ser dem. Jag skulle trots detta kunna hävda att efter varje boss och större samling fiender, eller rum om så finns, ligger det en checkpoint. Och med tanke på antalet bossar blir det en del av dessa, men aldrig till den graden att det blir för enkelt.

Jag har inte ens nämnt handlingen, men mycket finns här inte att nämna, kanske just för att spelet är lite luddigt då texten står på japanska och röstskådespelarna snackar engelska man inte alltid hänger med i. Sedan är spelet i allmänt något snurrigt, och jag vet ärligt talat inte om det i Virual Console-versionen finns någon introduktion till handlingen alls. Den är dock inte någon viktig komponent för att kunna njuta av spelet, fast är man bara lite uppmärksam förstår man det mesta.

Om än inte allt, det är nämligen så att spelet slutar som en introduktion till ett annat spel eller möjligtvis en hel serie; väldigt öppet och välkomnande av fortsättningen, som inte tycktes komma, förrän nu. Frågan är om man i detta kommer få reda på svaren.

Egentligen är det inte så viktigt, trots att jag är nyfiken, för det må vara så att spelet har en del brister, såsom den väldigt korta speltiden och svårighetsgraden som svänger lite väl häftigt på några få ställen. Men då man efter avklarad bana kan spela om denna hur många gånger som helst utan att behöva ge sig in i kampanjen, blir bristerna genast mindre påtagliga.

Speciellt då här återfinns helt galna färder där man som tidigare nämnt färdas uppochned, får vara med om smidiga byten i färdriktningar och helt otroliga bossar, framförallt den sista. Eller varför inte den hastiga jakten på en gigantisk insekt, mellan smala passager och över broar och hål i golvet. Allt röjigt skjutande, på under två timmar. Handsvett var ordet.

Blev ju en hel del att göra den senare delen av förra veckan med boken och allt, så jag fick inte tid över att berätta om mina Appleseed-figurer som plockades upp hos posten i onsdags. Det var ett tag sedan, minsann, men då få vet om mina köp är nyheten för de flesta ännu färsk.

Ska jag vara ärlig öppnades inte ens paketen förrän på torsdagen, varvid en del bilder togs och jag lät det ligga i brist på tid. Knäppte slutligen de sista fotona häromdagen, med min mobil i brist på annat. Förhoppningsvis ser ni vad det är. Förhoppningsvis.

Jag leker med ord, med tankarna, lite sådär. Och jag hoppas att ingen har missat att vi – fansen, spelarna – kan rösta fram 21 av de 39 låtar som ska vara med i soundtracket till Animal Crossing: Let’s Go to the City, som ska komma i höst. Ni har fram till den 15 juli på er, så gå och rösta. Eller snarare klicka och rösta.
Bilden:

Animal Crossing: Let's Go to the City: Choose your tunes!

Inte jag dock, utan Jim Sterling från Destructoid, en sida vars namn är lite likt mitt – vilket trevlig sammanträffande!

Jag är egentligen inte mycket för den här sexistiska vinklingen många spel idag innehar, men som tur är är Jim’s artikel långt ifrån sexistisk. Den är grov, lite äcklig men framförallt rolig. Ett varningens finger innan ni klickar er dit dock, det förekommer starka ord.

Det handlar ju faktiskt om sex, och vilken spelkaraktär Mr. Sterling skulle kunna ha sex med. Lite för att visa att han minsann också kan, och inte enbart dessa finniga ungdomar, för att generalisera det hela en aning. Jag är ju till exempel inte alltid finnig.

Finns värre bilder än nedan från allas vår spelvärld, det vet vi alla, men det är en fruktansvärt bra bild då flickan på stocken inte ens är med i artikeln. Vilka kan då vara med? Nyfiken? Då så, vad väntar du på? Alla dina fantasier finns besannade ett enkelt musklick bort.
Bilden:

flicka på stock

Häromdagen satt jag och letade runt bland lite porrbilder – nej vänta, det var spelbilder jag letade efter. Hur som helst utbrast jag under en liten tur på nintendos officiella hemsida för oss svennebananer, att Sin & Punishment‘s grafik minsann var underbart snygg. Min bror kliade sig lite i skallen och funderade nog på vad det egentligen var jag tänkte med, vilket han även uttryckte i några ord tiden svalt och vägrar spotta ut frivilligt. Grafiken ser nämligen ut såhär, exakt och precis:

Snygging där

Många skulle säkert kalla mig konstig för dessa ord, men det visade sig igår att det fanns en anledning till varför jag tycker spelet är så snyggt. Jag var nämligen på besök hos optikern, för första gången i mitt liv. Det var en upplevelse, kan man enkelt säga. Mest för att det var så fruktansvärt roligt.

Jag får sätta mig på en stol, och sedan visar de upp en tavla. Kan du läsa nedersta raden? frågar herrn. Jag rynkade på ögonbrynen och tänkte: Ska man kunna läsa den nedersta raden?

Nästa rad då. De ser ju lika stora ut, säger jag.

Nästa också, och nästa. Okej, en mindre skillnad på den övre kan jag väl bjuda på. Men annars – nej, jag ser ingenting. Kanske ett V där någonstans. Och ett Z, det blev faktiskt en jävla massa Z.

Sedan tryckte han upp ett stycke maskin framför ansiktet på mig, och det blev: Är det här bättre, eller det här? Den här, eller den här? Den här? Är den bättre?

Fast jag ska inte klaga, för bättre optiker får man leta efter. Och sen var det slut, varvid jag fick det konstaterat i mitt ansikte likt vilken paj som helst: Jag har ingen vidare syn. Fast jag får åka bil, men det är gränsfall. Brytningsfel för vinsten blev det på mig, och plånboken lär inte må bra om några veckor. Inte alla andra heller.

Jag trodde att det var svårt att få tjejer förut, men nu, nu ska jag få se på svårt. Om inte omöjligt. Kan det se hemskare ut än en organklump jag i glasögon? Tror knappast det.

Men vi vet i alla en sak, nämligen att Sin & Punshment är fruktansvärt snyggt, med eller utan glasögon. Designen, de kantiga konturerna och de matta färgerna är så läckra att kroppsvätskorna helst av allt springer vida ikring. Handsvetten, i klarspråk. Men det är en annan historia.

Sin & Punishment title

Författarbloggen igång!

Jag nämnde i ett tidigare inlägg att jag skrivit en bok, och att jag skulle starta en blogg helt fokuserad på mitt författarskap. Det har jag nu gjort, och ni finner de senaste inläggen från den bloggen nästan högst upp på denna sajt, och sen kan ni förstås klicka här.

skymningsbloggen, som den heter, kommer ni att finna nästan hela första kapitlet till min kommande bok, Grå Sol. Dessutom lite mindre information om mig, och liknande. Kika in och säg vad ni tycker.

Boken lär släppas om någon dag, på vulkan.se.