Tag Archive: GameCube


Topp 5 Mörkerstunder

Jag satt och såg på High Fidelity häromdagen, något som i sin genialitet genom dess underbara sinne för humor samt desperata handlingsförmåga gjorde att jag drabbades av plötslig topp 5 frossa. Dock är jag inte på något sätt tillräckligt insnöad i ämnet musik för att sätta upp någon sådan lista ens bland mina favoritartister, men då det kommer till spel kan jag en del. Möjligtvis inte tillräckligt för en lista av rang genial, men åtminstone en lista.

Hela listkonceptet är jag dock lite skeptisk emot då dessa ofta förändras lika fort som timvisaren på klockan rör sig och listorna förstås alltid är anpassad efter de egna känslorna samt tillfällena de skapas i. Det hindrar mig trots allt inte från att slänga ihop en i ren desperation och för att jag fick en sådan lust, men i bakhuvudet vet jag med mig att de flesta av stunderna som pryder den egentligen är lika bra eller åtminstone nästan.

Jag presenterar härmed topp 5 Mörkerstunder i dataspel, påhittad i den mörka bilen med brorsan bredvid, under hemresan från Hasseluddens Yasuragi i vår kära huvudstad:

4. Det är tyst i planetens djup, och mörkt…
Metroid Prime

Jag var i och för sig passiv och betraktade bara hur lillbrorsan guidade Samus genom Tallon IV’s djup, trots detta var mörkret aningen skrämmande. Något brodern uppfattade allra starkast då han inte vågade sig igenom dessa partier då det begav sig, utan fick återkomma senare, när han blivit lite mer hårdhudad.

Mörkret i sig är här inte speciellt farligt, som i fallet Metroid Prime 2: Echoes, utan det är faktumet att fienderna inte syns över huvud taget till följd av det; således enbart synliga genom Thermal Visor. Dessutom hade musiken och med det tempot för vana att dra igång från ingenstans då dessa Space Pirates – som dessutom var brutalt svåra till följd av de trånga gångarna – dök upp och attackerade likt det inte fanns någon morgondag. Vilket förstås var vad de önskade att Samus inte skulle ha.

Thermal Visor

3. Strandsatt gubbe med sinne för humor
Gears of War

Epic’s actionrökare är mer eller mindre dränkt i den mörka sörjan, eller snarare atmosfären, för jag snackar inte om blod här. Även om det är en hel del sådant också. När man därför enbart minuterna innan ser hur himlen fylls av dessa köttsugare till fladdermöss – Kryll – och springer för glatta livet mellan lyktstolparnas ljusstänk blir man extra glad då man kommer in i ett hus.

Dessvärre hade denna boning sett bättre dagar; taket var fullt av stora hål. Inte en speciellt positiv egenskap på ett hus i hungerns näste, även om det under dagarna säkerligen kunde vara trevligt att sitta och sola i det egna vardagsrummet, i den där stora röda soffan som köptes på loppis. Inte varje dag man kan njuta av sådan lyx hemma.

Men tacka vet jag lampor, fullkomligt briljanta små lysande saker som enkelt håller Kryllen på avstånd. Tills den där strandade gubben släcker fanskapet och det blir helt mörkt. Jag kastar mig ut ur rummet och pulsen slår över till max, men redan då har ljuset kommit igång igen och gubbskrället utbrister – på ett sådant där sätt som endast sadistiska gubbar med sinne för både humor och att reta gallfeber på soldater som uppenbarligen alltid gör fel:
”Lights still on? Ah, I’m just playing with ya.”

Kryll

2. Vem släckte lampan?
BioShock

Rapture’s invånare är läskiga som de är. Det behövs inget mörker för att övertyga mig här inte. Det ständiga pratet med inbillade personer, de slitna och nedblodade kläderna och de plötsliga raseriutbrotten med tillhörande vansinnesattacker talar klart och tydligt och skriver i blod: de här människorna är inte riktigt friska. Inte friska på något vis.

Min bild av dem förändras inte heller till det bättre då jag stiger in i ett rum och lamporna utan vidare slocknar, varvid jag självklart hör de skrika från alla håll. Snart har jag förbrukat det mesta av mina krafter på random-eldklot åt diverse håll alltmedan galningarna fortsätter att slänga sig över mig med skiftnycklar i hand. Kaoset är ett faktum och jag ler lite extra då ljuset slutligen går igång och jag ser hur deras kroppar pryder det nedsölade golvet.

Hade ni vid det här laget tänkt anmäla mig för oroväckande beteende hänvisar jag till spelets slut där jag tydligen inte gjort alltför bra ifrån mig utan faktiskt kan hävda att leendet är helt och hållet normalt. Om detta i sin tur beror på någon störning eller annat, låter jag dock vara osagt.

Dark room

1. In i mörkret där bomberna springer fritt…
Gears of War 2

Det är tydligen så att överraskningsscener av mörkare sättning passar bäst i shooters. Vilket kanske inte är så konstigt, för det skulle antagligen inte vara alltför populärt om det i en runda valfritt strategispel plötsligt blev mörkt så till den graden att man inte ens såg vart man skulle sända trupperna. Eller tänk dig ett fotbollsspel där arenan utan vidare blev svart och alla spelarna sprang in i varandra. Varför inte ett turbaserat rollspel i en grotta där facklan slocknade under striden och man inte har en aning om vilket kommando man skall ge eller ens vilken karaktär som skall attackera härnäst? Nej, överraskningsmoment av mörkare sättning passar bäst i shooters, för även om det finns en hel del scener som utspelar sig i mörker och fungerar alldeles utmärkt, blir dessa aldrig på samma sätt speciella då de flyter in i spelet och blir en del av variationen snarare än en ögonbryns- och kort stämningshöjare. Och kanske bäst av alla dessa korta stunder där mörkret varit närgånget, utspelar sig i Gears of War 2.

En av de bästa nyheterna med tvåan i Epic’s motorsågande trilogi (till att börja med…) var enligt mig Tickers. Dessa små självmordsbombare till insektsklumpar sprang rakt på, stannade upp och skakade likt en gammal tvättmaskin, för att därefter flyga i luften och hoppas att någon följde med de till den ”andra sidan”, eller kanske snarare ”ingen sidan”. Roligast av allt var det förstås att man kunde drämma till dem då de kom nära, vid vilket tillfälle de flög genom luftrummet och till spelarens stora förtjusning ibland även sprängdes i det. Detta förstås då man var ute i den friska luften och kunde se omgivningarna. Sedan kom det en tunnel.

Det enda man hör i tunneln – inte ser då den är fullkomligt becksvart – är först det trippande ljudet av små ben, sedan tickandet och därefter uppfattar man ett plötsligt vagt, brinnande ljus. Efter detta en explosion och ännu mer trippande från det i sekunden upplysta mörkret. Salvorna fyller den tunga luften och i några korta ögonblick finns bara jag, några självmordsbenägna insekter och mina trevliga kamrater i hela världen. Sedan var det visst bara jag och mina kamrater kvar. Nåväl.

Tickers

5. Heminredningen slutar med plötslig natt!
Animal Crossing: Wild World

Alla vet hur beroendeframkallande det kan vara att möblera om i hemmet. Inte minst omorganisera alla dataspel med tillhörande plastfigurer samt mer därtill. Fast tydligen platsar denna ommöblering bäst på bildskärmen; må det vara Ernst Kirchsteiger som är i barfotafarten eller jag själv i fablernas värld som fyller rutan. För The Sims, det klarar vi oss alldeles utmärkt utan.

Jag lade inte märke till det då, men solen var i vissa avseenden redan på väg ned då jag gick in i den purpurfärgade stugan jag själv beställt målningen av under gårdagen, för en längre stunds barfotamys med massor av fåtölj- och byråförflyttande, dock med skorna på; dessa kunde jag dessvärre inte ta av. Ommöbleringen fortlöpte och jag bestämde mig även att byta ut både golv och tapeter ett antal gånger, och med lamporna ständigt lysande visste jag ingenting om vad som utanför skedde.

Efter ett antal timmar inredande med lika mycket Go K.K. Rider! knarkande var jag någorlunda nöjd och bestämde mig för att ta en kort titt i Nookington‘s innan det var dags för den dagliga fisketuren vid ån, men så fort jag lämnade huset insåg jag mitt misstag. JAG HADE HELT GLÖMT ATT FLERA TIMMAR PASSERAT, FÖR SOLEN HADE PLÖTSLIGT GÅTT NED! DET VAR HELT BÄCKSVART UTE! Tänk vad tokigt det kan bli!

Animal Crossing: Wild World... okej då, det är GC versionen...

Jag leker med ord, med tankarna, lite sådär. Och jag hoppas att ingen har missat att vi – fansen, spelarna – kan rösta fram 21 av de 39 låtar som ska vara med i soundtracket till Animal Crossing: Let’s Go to the City, som ska komma i höst. Ni har fram till den 15 juli på er, så gå och rösta. Eller snarare klicka och rösta.
Bilden:

Animal Crossing: Let's Go to the City: Choose your tunes!

Morgonmusik

Jag vaknade ur ingenting; var knappast medveten om själva uppvaknande, lika lite hur länge jag legat där, eller vad klockan var. Möttes snart av pappas höga stämma, och kort därpå, av brodern som gick in i rummet i hopp om att få upp mig. Någonstans där slog det ned en liten insikt i min skalle. Ingenting viktigt egentligen, men desto trevligare, kanske även intressant.

Hur jag nu kunde komma ihåg låten som vaknade till liv från min hjärnas innersta vrår vet jag självklart ännu inte, det hindrar mig emellertid inte från att leta upp den i Super Smash Bros. Brawl, i hopp om att finna dess namn. Nu sitter jag här, och lyssnar på youtube. Och nu är det er tur.

Live and Learn, av Crush 40, temalåten till Sonic Adventures 2, som jag för övrigt inte spelat ännu, vilket kanske inte är så konstigt då jag inte har spelet. Men låten är skön. Sure, den luktar lite ost, men det hastiga introt och framförallt förspelet innan refrängen är såpass bra att man glömmer andra petitesser. Dessutom; ”det svänger ju”, som Baloo skulle ha sagt.

Lyssna här nedan, eller kika in FoxyTunes om det nu känns bättre. Där hittar man ju länkar vidare, lite varstans. Om det nu känns bättre. Live and Learn.


—————-
Now playing: Crush 40 – Live & Learn
via FoxyTunes