Ljudet av oljud

Men tystnad var vad den tondöve polisen eftersträvade.

Eftersom Sound of Noise aldrig någonsin är tyst var tystnaden givetvis något som skulle ske som en reaktion hos oss tittare. Och det var längesedan en film lyckades överraska mig på sättet den gjorde.

Som en naturlig fortsättning på deras egen kortfilm Music for one apartment and six drummers har Simonssons och Stjärne Nilssons dragit allt till ytterligare gränser: möt världens kanske sex första musikterrorister, med det ena häpnadsväckande arrangemanget efter det andra på spellistan, och den tondöve polisen Amadeus Warnebring, i en historia som är nästan medvetet tunn men också mer än medvetet genialisk sett ur en musikalisk synpunkt.

Förvisso mer nyanserad i sin framställning av annat än musik än den först verkar är det enbart till dess fördel att så pass mycket tid läggs på framförandena, för hur det än är med det runtom är den mest en ursäkt att få uppvisa ett otroligt musikskapande. Jag sitter visningen igenom och trampar i takt med musiken och under de stunder då jag inte trampar tänker jag på att jag kanske inte ska trampa. Trots att vi bara är fem i salongen.

Tråkigt nog detta sistnämnda, Sound of Noise är visserligen ingen skrattfest men underhållande och påhittig, och förtjänar självklart minst sex besökare. Alla lika förtjusta i att stämma in i rytmen och det bisarra den har att bjuda på.

Kärleken till musiken och människorna

Klichén säger att stor konst skapas ur lidande, men Crazy Heart visar på något annat. I en diskussion mellan tittare lyftes kärleken fram; det är genom den Bad Blake åter börjar skriva, och när han sedan åter var ensam, snarare än går ner sig igen, reser han sig i självinsikt och med klar blick. Det behövs flera vingar för att lyfta, enbart lidande räcker inte alltid till.

Crazy Heart är inte heller den skapat i lidande, utan av entusiaster. En av de största kärlekarna? Här lyser den till musiken igenom allra tydligast. Var jag ingen country-lyssnare förut är jag det nu.

Det är en film om att växa som människa, men den är mänsklig, inte förskönande, inte tyngd av en övertro på henne – realistisk, om jag nu ska falla in i klyschiga uttryck. Och återigen, musiken, som en röd tråd genom öknen.

Bioglädje

Jag har aldrig varit i en biosalong lika fylld av lyrisk förtjusning som när jag i lördags såg The Expendables. Ni vet, den där actionrökaren med en rollista lika explosiv som själva explosionerna i den. Den hade lika gärna kunnat vara en spelversion av Team America, bortsett från att humorn här är en helt annan. Av allt att döma den helt rätta. Aldrig har jag varit med om att hela publiken skrattat så hejdlöst som då Arnold Schwarzenegger och Sylvester Stallone munhugger i en konversation som lika gärna kunnat handla om dem själva. Eller då Jet Li förklarade att livet för en kort människa som han själv är mycket jobbigare än för långa eftersom han ju helt logiskt måste anstränga sig mer. Eller varför inte Dolph Lundgrens varningsskott, som tydligen var placerat lite väl långt ned, Bruce Willis svordomsvåg eller någon av de scener då övervåldet fick hela salongen att framstå som en samlingsplats för skadeglada sadister?

Inget knyter människors liv samman som ett gott skratt. Eller förlänger det, för den delen. Även när det gäller något de flesta skulle anse så banalt som übervåld och kroppsstorlek.

Vi drog oss inte ens från att klappa händerna när det behövdes. Tydligen är även humor bäst på bio.

Gubben i stugan

Det allra mest beundransvärda Nina Hedenius lyckas göra i sina filmer är hur hon får oss att lyssna till ett ingenting, en tomhet och stillhet lika främmande i vårt överstimulerade samhälle som den är inbjudande och naturlig, likt ett återvälkomnande till ett ursprung i absolut uppmärksamhet som vi rusat ifrån. Det är en uppslukande känsla av något så enkelt att det kommit att bli komplicerat, och många orkar inte ens stanna för att se klart, trots att det är bland det vackraste man möjligtvis kan känna i ett samhälle som detta.

Nu har de fem filmerna passerat, själv missade jag ett flertal, men Gubben i stugan går i repris på lördag vid midnatt och på söndag klockan 17.30. Gör dig själv en tjänst och se den vid något av dessa tillfällen, eller gå in på SVT Play där alla filmerna finns tillgängliga under en månad framåt. Det tänker jag göra.

April, april

April, april, din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill. Idag tänkte jag förstöra hela stämningen genom att förbereda er alla inför vad som komma skall: hela jävla internet tänker lura er. Det kan därför vara bra att vara beredd så att man inte blir besviken då den där häftiga Zelda-trailern bara var på låtsas, Wii trots allt inte kommer kunna visa HD-grafik och det inte kommer något spel om Kina där man får med Maos lilla röda. Se därför denna kortfilm med mig och RJ, men kom ihåg att den gjordes för ett tag sedan, så jag ser inte lika stilig ut längre. April, april.

Recension: Shutter Island

En mardrömslik skugga vilar över Shutter Island. Inte enbart ön i sig, utan även filmen, där DiCaprios tyngda karaktär Teddy kämpar för att finna den försvunna patienten Rachel; för vissa scener formligen osar av en stämning så kraftfull att man kan sträcka ut handen och ta på den. Mycket till följd av den absoluta musiken, men också effekterna, övergångarna, tankarna och drömmarnas floreranden; ut ur duken genom scener som bygger och bygger, för att slutligen mynna ut i en ström. Det är väldigt skickligt gjort, kusligt nästan, men aldrig så att jag behöver hålla i mer än min egen näsa, då jag trots allt är förkyld. Låt dig inte luras av trailern; det är ingen skräckfilm jag talar om här. Det är bara spänning som sätter krokben för sig själv.

Tyvärr, ska jag redan nu säga. Men det är så det är. Det mardrömslika höljet som ligger och ruvar under flera av filmens scener – där ytterst fina prestationer polar runt med musiken och allt det andra ovan nämnda – bygger upp en stämning, en förväntan likaså, och i slutändan vill inte filmen införliva denna förväntan, förstärka denna stämning. Istället slår den undan sina egna fötter och vips så låg det bland så mycket annat och var plötsligt inte lika intressant längre. Dessutom gör filmen misstaget att falla in i stereotypiska, psykologiska tankemönster, detta uteslutande under den tredje och sista akten.

Tidigare under resan gör den trots allt det mesta rätt. Långt ifrån allt, men detta tänker jag inte mycket på när det dundrar i salongen eller en drömsekvens smidigt avlöser den störda verkligheten med något ännu mer stört. Inte för att filmen någonsin blir extrem, men den lyckas åtminstone vara obehaglig. Och efter det tror den sig vara smartare än den är. Men vi vet bättre, frågan är bara varför inte Scorsese gjorde det. Ska du se den gör du det hellre hemma, trots att effekterna inte blir desamma. På bio finns det andra, mer helhetsmässigt tilltalande upplevelser att finna.

5 filmer att lägga stålarna på

Sedan jag publicerade min lista om det förra årtiondets bästa filmer har jag sett så många nya filmer att listan enkelt skulle kunna skrivas om, fast jag skulle förstås snart behöva skriva om den igen. Dessutom är det inte enkelt att skriva en lista. Nej, det är förjävligt. Jag blir aldrig nöjd. Jag hittar alltid nya filmer att ta med. När den ändå är klar tycker jag att den inte är komplett och att den egentligen bör skrotas. Det finns alltid så många andra filmer som bör nämnas. Ändå är jag ganska kräsen av mig. Skulle jag lista rena mästerverk blir det inte många.

Men i brist på ett sådant projekt skriver jag istället lite kort om ett par av de bra filmer jag sett den senaste tiden, så att ni vet vad ni bör se. Någon helt annans åsikt väntar längst ned. Er också, om ni väljer att skriva något. I brist på annat att göra, kanske.

5 centimeter per second/ en timme av mitt liv och det enda som egentligen behöver nämnas är det brev han förlorade, det som ramlade ur fickan och försvann ut mot ingenstans, utan att någonsin nå hennes kalla händer. Värmen fanns inombords. Glädjen fanns någon annanstans. Jag saknade den inte. Han saknade den inte. Han saknade bara henne. Och fan vad det kändes.

Requiem for a Dream/ upprepning, tagning, lekfullhet, lidande. Alltihop ren smärta i dess mest koncentrerade och vackraste form, rakt in i blodomloppet som genom en spruta. En spruta med kärlek som aldrig dör utan dödar istället, och det är lika mycket deras eget fel som alla andras. Det gör ont att se på men man gör det ändå. Likt personerna själva kan man inte undvika det.

Winter Passing/ vännens mysande blev för mig istället ett tungt lidande, som jag ändå mös utav. Det blev någon form av hatkärlek, där njutningen av betraktandet byggde på lidandet i botten. Lidandet byggde inte bara njutningen – den födde den. Det fanns trots allt ofta en gnista ljus. Kanske var denna gnista killen vars andrepilot sades vara gud själv, eller den värme som sakta byggdes upp mellan människorna. Slutet lämnade måhända en del att önska, och ibland var det lite dåligt. Fast oftast var det mest bra.

The Woodsman/ återgå till ledet och de spottar på dig. Du vill bara vara normal. Vad är normalt? Vad har du gjort? Det var ju ditt fel. De fortsätter spotta. Vi andra ser bara på.

Det finns ingen förståelse, bara en stor jävla gnagande rädsla inom alla parter, och den hotar att sluka dem alla. Har redan slukat vissa. Vi som ännu håller huvudet någonstans i mitten betraktar med tung blick och målar världen i grått. Trots att vi vet att han gjorde fel. Men så enkelt är det inte, och i slutändan är det ändå upp till dig. Precis som det är för honom.

——————————————————————————————————————————————————————-

Någon annans åsikt. Någon RJ:s åsikt.

Tvivel: De tre skådespelarna i ”Tvivel” gör alla ett toppenjobb. Dialogen är skarp i de intensiva konfrontationsscenerna och när Meryl Streeps karaktär blir arg är hon både hotfull och skör. Amy Adams karaktärs naiva och oskyldiga natur är helt betagande och när hennes stora ögon blir vattniga vill man bara hålla om henne. Philip Seymour Hoffmans karaktär är svår att tycka om och nunnornas misstankar mot honom smittar av sig. En olustig känsla ligger hela tiden och lurar och begäret efter svar är starkt.

RJ skriver om en hel del om film och allt som hör till på sin blogg, resterande tid
odlar han skägg och läser om världens mysterier.