En digital kärlekshistoria

Den del av mig som vill tro på och finna kärleken på nätet tar inte jättelång tid på sig för att komma in i Digital: A Love Story. Det är kanhända inte konstigt; gränssnittet och dialogerna skapar en autentisk känsla, men lika mycket som det handlar om att färdas tillbaka till sena åttiotalet är det här något vi kan relatera till även idag.

Här finns de som snackar skit och de som bara vill väl och här finns de som tycker jag är världens ballaste och de som tycker jag borde dra någon annanstans.

För den del av mig som vill utforska, som tvekar först men sen inser att det behövs brytas några lagar för att komma vidare, sen fortsätta för att nyfikenheten och känslan av att komma in i ett nätverk får det hela att bli lite mer spännande; för att jag vet att det är helt okej och jag ändå känner mig som en badass med riktiga hackerskills men med hjärta för den där *Emilia som jag kanske till och med bryr mig om.

Visst är det lite krångligt och långsamt till en början men sedan drar fantasin igång; när jag kommit in på den lokala BBSen och börjat besvara mejl där det hela bara är ett knapptryck; jag kan inte se vad jag skriver och blir därför desto mer nyfiken på vad svaret kan bli eftersom det avslöjar något om det jag själv sagt.

*Emilia säger att hon kanske känner något. Vad händer om jag svarar?

Jag tillbringade hela kvällen med Digital. Gör det du också.

Tävling: Vinn Osmos!

Jag har en hel del kärlek till Osmos och blir ständigt smått stum av förundran över dess medsvepande atmosfär och insiktsfulla inställning till universums uppbyggnad men jag vill kunna dela med mig av upplevelsen på något sätt. Nu kan jag det på bästa möjliga sätt.

Jag har fått ett exemplar av spelet som jag tänkte låta er läsare få tävla om detta här på bloggen; extra positivt för alla er att versionen vinnaren får kan vara vilken som helst av de tillgängliga, alltså PC, Mac OS X och Linux. Så alla kan tävla. Det finns dock bara ett exemplar, men versionen bestäms av vinnarens önskning. Ni kanske bör börja med att ladda ned demot så att ni vet om det funkar och för att förbereda er inför ert tävlingsbidrag, ett riktigt klurigt sådant, om jag får säga det själv.

Tävlingen går ut på att ni ska skicka en bild till mig – målad för hand, i paint eller photoshop – det spelar ingen roll, allt är tillåtet – utom direkta screenshots såklart. Den enda kravet är att bilden ska ha något med Osmos att göra. Och Osmos handlar som de flesta av oss vet om små och stora energikulor som åker runt och äter andra små och stora energikulor. Så det är bara att hugga pennorna, musen eller vad ni nu finner mest passande, och måla något som fångar Osmos på det snyggaste, roligaste, mest intressanta eller kanske mest skruvade sättet. Också det är upp till er. Vinner gör det bidrag jag helt enkelt tycker bäst om. Mer subjektivt än såhär blir det inte.

Tävlingsbidraget skall skickas i ett mejl till mig på seed.of.reconstruction[at]gmail.com senast fredagen den 28 maj vid midnatt och i mejlet ska ni även skriva om det går bra att jag publicerar er teckning här på boggen samt förstås vilken version ni vill ha. Det är inte svårare än så.Vill ni läsa mer om spelet går ni in på den officiella sidan men glömmer förstås inte att i förbifarten läsa min recension också.

Recension: Osmos

Osmos är tidsresenären vars egenskaper vi alla drömt om att äga själva. Spelet är också en fysikers våta dröm och de testosteronstinna actionfanatikernas stora mardröm. Det är dessutom ett underbart spel.

Jag skulle kunna stanna vid detta, men att hålla mig borta från förklaringarna till varför mina åsikter pekar tummen upp snarare än ned då Hemisphere Games indiepärla kommer på tal, skulle göra mig till något annat än en amatörrecensent med smak för skapliga beskrivningar av filosofiska moment från spel helt utan handling. Vilket förstås inte är möjligt.

Osmos går emellertid ut på något; det klingar stillsamt med elektroniska strofer om en förändring, eviga rörelser genom ett kosmos av fastställda lagar. Det är så enkelt att du kort och gott är en energikula som ska suga i dig andra energikulor. Problemet är att enbart de mindre går att äta, så att säga; kommer du åt en större blir du uppäten. Fysikens lagar säger dessutom att en rörelse måste vara lika stor åt båda hållen – för att förflytta dig måste du därför skjuta ut materia från din egen kropp, sålunda blir du också mindre, medan de andra är av konstant storlek. Nåväl, nu finns det förstås andra energikulor än de som enbart flyttar sig om du tvingar de att göra så, men att avslöja mycket mer är att förstöra nöjet för dig.

Spelet må vara simpelt då nästan allting kan kontrolleras med enbart musen, men det strävar inte efter att vara mer än det behöver, däremot uppenbaras dess verkliga storhet i introducerandet av, inte den tredje, utan fjärde dimensionen. Tiden.

Osmos visar hur flytande perceptionen av tid ändå är, hur det enda viktiga är dess ständiga framskridande; där den lilla centimetern och det enorma ljusåret framstår som lika betydelsefulla då placerade i det universella perspektivet. Det är detta flödande förhållande som genomlöper hela spelet, från tidens fortgång till din egen relation genom avståndet till energikulan: allting kan justeras in på bara millimetern, men det kan också förflyta över enorma sträckor. Givetvis kan ingenting göras ogjort, men allting kan upplevas igen. Därför lyckas det kombinera båda trial and error och strategiskt tänkande med försiktighet och initiativtagande. Ingenting lämnas åt slumpen, men du kan alltid gissa och ta chanser.

Det är ett spel som kräver mycket tid trots att det inte är alltför långt – emellertid är det förstås möjligt att du spelar varje enskild bana otaliga gånger då dess upplägg kan slumpas fram – men framförallt fordrar Osmos din fulla uppmärksamhet, att likna med intensiva bullet hell-skjutare, skillnaden i att här behövs ett övergripande lugn och tålamod, som stundtals sträcker sig ända ned till minsta spelmoment, och praktiskt taget understryks genom musik som drar in dig i ett närmast zenliknande tillstånd. Kanske kommer du slita ditt hår emot slutet, men kanske kommer du också lugnt andas ut medan hjärtat bultar stolt, efter att ha tagit dig förbi en passage du från början ansåg omöjlig.

Slutord:
Det finns saker som talar emot Osmos. Svårighetsgraden är en av dem. Tempot en annan. Det är ett spel med achivements, men där belöningen är överlevnad och lugnet den stora tillfredsställelsen. Vill du bli utmanad men skrika av glädje vid varje vinst är något shmup ett bättre alternativ. Vi som känner oss lika nöjda med att sitta och le försiktigt efter en ambient, ekosystemsliknande kamp för fortsatt existens kommer dock upptäcka en av förra årets – av svensk spelpress åtminstone – mest förbisedda pärlor.

Recension: Machinarium

Logik kontra känsla. Ett stelt maskineri mot ett pumpande hjärta. Roboten gentemot människan. Stryk allt det; skriv Machinarium istället. Samspelet. Symbiosen. Livet. Trots klädd i sotig metall.

Det är en värld byggd av skrot och olja och elektricitet och rök. Det är en plats där varje enskild varelse hålls samman av bultar och skruvar. En plats där det rationella står i centrum, men där ett hjärta placerats under plåten.

Det logiska tänkandet ligger som grund för tillvaron, pusslen, allt det jag och Josef behöver för att komma vidare, men inte för tankarna. Inte för känslorna, hans eller mina. Inte många pussel kräver mer än ettor och nollor för att lösas. Belöningen däremot, den kräver mänsklighet.

Det är egentligen helt naturligt att ett spel som bygger på samspelet mellan karaktärer, eftertanke och känsla, inte minst förmågan att se och relatera, lägger en sådan vikt vid det som Super Mario alltid behärskat utmärkt; ett belöningssystem byggt på nyfikenhet och tillfredsställelse. Handlingen är här av föga betydelse, trots det kommer du inte glömma den – eller snarare: glömma händelserna som driver den – liksom det i Marios spel alltid varit intressantare att upptäcka och uppleva än följa en intressant ramberättelse.

Här är känslan av att upptäcka det som ligger bortom nästa pussel större än alla episka sammandrabbningar – det är själva kärnan, mycket till följd av den glädje spelet ständigt delar med sig av genom klarade uppdrag samt förmågan att få mig som spelare att känna mig smart och nödvändig. När jag säger att detta är ett av få spel där jag velat lösa något enbart för att få se en robot spela musik, är jag inte långt ifrån sanningen. Inga Achievements eller high scores i världen hade gjort detta bättre.

Jag kan tala om den fullkomliga bristen på omspelningsvärde, men då varje enskild bildruta med sina animationer, sin genomsyrande följdriktighet, sin puttrande medkänsla och sina detaljer, är odödlig i sig, spelar det föga roll. Jag behöver enbart titta på en av bilderna för att återuppleva pussel och lösningar; belöningar genom något så enkelt som en dans. Samtidigt kan jag givetvis tala om spelets förmåga att irritera mig, få mig smått deprimerad över faktumet att jag tvingas ta till hjälp från spelets egen walkthrough för att komma vidare, men då måste jag i samma andetag berätta om dess förmåga att visa hur mycket själva lösningen betyder, då jag efter tiotals minuter slutligen lyckas.

Det här är en upplevelse som under sina finaste stunder förmår locka fram det allra bästa hos människan. Inga Achievements eller high scores i världen kan mäta sig med det.