Efter att under gårdagen ha lagt upp en recension om konserten var det nu dags för ytterligare tankar – och recensioner – ifrån nämnda. Eftersom jag är en sucker för listor blev det därför en sådan, men med betyg:

Asiatisk buffé:

Jag minns inte vad restaurangen vi åt på hette, men den ligger på Sveavägen, längre nedåt, förbi Webhallen, en korvmoj, något kebabställe jag heller inte minns namnet på och i runda svängar tre korsningar, samt kan tilläggas att den är belägen precis bredvid en annan asiatisk restaurang som inte är fullt lika mysig men bjuder på bra mat – bara inte lika bra. 119 kronor och man blir mätt på köpet, eftersom man äter så mycket att man storknar. Här finns ett litet rum att gömma sig i för den som gillar avskiljt (och tycker om att se ut genom fönstret på människor som kämpar att behålla balansen), två toaletter, och sushi som ordnas i realtid. Sen finns det köttbullar i någon stark sås, fast den vågade jag inte smaka, av ren princip. Allt det andra slank dock ned utan några som helst problem.

Ljuseffekterna:

Den ljusansvarige tyckte om att rikta strålkastarna överallt utom där de borde varit. Ett fåtal undantag, men oftast visste han inte vart han skulle. Av någon anledning fanns det även en lampa längst upp i vartdera hörnet på körläktaren, som helt random snurrade runt sig själv. Dessutom ändrade strålkastarljuset färg i tid och otid. Någon gång var det trevligt rött. Resten av tiden var det mest något helt annat.

”Dracula”:

David Westerlund var inte bara en hejare på att spela piano, han var även Dracula för kvällen, liksom värd, och en riktigt bra sådan. Med härligt hackig engelska toppat med en svensk touch, och inte sen med att bjuda på sig själv, lyckades han höja stämningen om och om igen.

Curse of the 8-bit:

När David tidigt under konserten talade om att keyboardet hade en förbannelse, för att i slutet av nästföljande låt slänga in en kort snutt som hämtat ur ett av NES-spelen, trodde jag bara att det var ett kort gästspel. Istället dök 8-bitarstonerna upp flera gånger till, ackompanjerat med ”vanliga” instrument, i vad som skapade en blandning mellan gammalt och nytt. Otroligt välgjort och medryckande.

Klassisk dialog:

Erik Eklund: Die, monster! You don’t belong in this world!

David Westerlund: It was not by my hand that I am once again given flesh! I was called here by humans, who wish to pay me tribute!

Erik: Tribute? You steal men’s souls, and make them your slaves!

David: I suppose the same could be said of all religions…

Erik: Your words are as empty as your soul! Mankind ill needs a savior such as you!

David: What is a man? A miserable little pile of secrets! But enough talk… Have at you!

Så mycket liknar Segafreak-tvillingarna varandra:

De är enäggstvillingar, men om ni trodde att de ser exakt likadana ut för det har ni fel. Trodde ni inte det? Fan.