Category: Ord om spel


Bara så ni vet

… därför försöker jag skaffa skägg.

Annonser

VS-MODE

Många tycker tydligen Soukyugurentai är bättre än Galactic Attack. Något som får min hjärna att skapa försvarstal, som av ren princip. Galactic Attack är nämligen ett möte mellan det beprövade och traditionella och det nyskapande, det är fortfarande idag före sin tid med ett narrativ som helt och hållet vågar vara resulterat av spelarens egna rörelser, till följd av detta har det inte bara ett unikt berättande för att vara en shoot ‘em up utan sker också i ett svep; aldrig någonsin tvingas jag förhindras av irriterande skärmar som talar om poäng eller egentligen vad som helst.

Galactic Attack gör nästan alla rätt men på någon punkt gör just Soukyugurentai det bättre. Det är därför viktigt att inte glömma bort det spelet när försvarstalet är över. Här handlar det trots allt om en shmup som tillåter spelaren många sätt att närma sig det på, därav följer ett omspelnings- värde och helt annat välkomnande, vilket – let’s face it – var vad Galactic Attack till viss del saknade. Jag kan i princip göra spelandet enormt komplicerat (och nu sneglar vi alla åt Radiant Silvergun) men också nästan skrämmande avskalat.

Spelens vidare kvaliteter kan givetvis jämföras och diskuteras i en smärre evighet: Soukyugurentai har ett bättre fungerande lock-on-system, snyggare grafik och 3D-effekter men har inte lika bra bossar och eftersom lock-on fungerar på alla plan försvinner en del av det djup som fanns i att Galactic Attack alltid krävde mer av ett förhållande till allt runtomkring där Soukyugurentai ibland kommer undan med att enbart ösa skott överallt. Men då har det i sin tur fler vapen-möjligheter och Galactic Attack hävdar till sitt försvar att det utan bomber krävde mer av spelaren, kunde vara fokuserat och enkelt utan att för den delen tumma på svårighetsgraden.

I slutändan kommer jag dock emellan och säger att om jag fick välja en vore svaret självklart men nu behöver jag inte välja och det är både jag och de glada för.

I väntan på Godot²

I väntan på Godot behöver knappast någon vidare presentation för många därute men det kan ändå vara relevant att berätta om den och vad den gör när jag trots allt ställer pjäsen i förhållande till spelet, som släpptes förra året.

Fem roller. En väntan. Kort summering: Estragon som glömmer och hela tiden vill gå men aldrig gör det; Vladimir som börjar tvivla eftersom han är den enda som verkar minnas; Pozzo och Lucky – de mest absurda av inslag – denne rike man med sin slav, som helt plötsligt är förändrade och sedan pojken som är likadan men hävdar sig vara en annan.

Samuel Becketts drama om väntan och hur overklig den blir i förhållandet mellan människor där uppfattningen av inte bara tiden alltid varit något subjektivt är inte bara väldigt underhållande utan lika fascinerande nu som då. Upplägget är skickligt konstruerat som så att det upprepar med viss förändring samma sak två gånger – inte tre, två eftersom det föder den tredje i tanken, byggda på så sätt att den första lika gärna kunnat vara den tjugonde; detta är sannerligen in medias res och allra snyggast blir det i förhållande till slutet på pjäsen; att återgå till den för ytterligare läsningar är mer än välkomnande.

Pjäsen är innehållsrik, men den kommer knappast någonstans. Den bara fortsätter vänta och vi med den, på Godot som aldrig kommer. Spelet har inget innehåll att tala om men spelar du och förväntar dig ett möte med Pozzo och Lucky kanske du var fel ute från början. Om inte – och detta är det som talar för att spelet lyckas på egna premisser göra vad pjäsen gjorde – för att du väntar dig något alls. Det intressanta är nämligen att dramat fyller ut med innehåll som inte har någon större betydelse i det långa loppet – hela tiden tar de upp Godot och du inser att du faktiskt också väntar. I spelet händer samma sak, men det är förenklat ned till grunden där endast det vi alltid verkar vilja ha: action, bossar och utmaning, inte existerar.

Läs mer

En digital kärlekshistoria

Den del av mig som vill tro på och finna kärleken på nätet tar inte jättelång tid på sig för att komma in i Digital: A Love Story. Det är kanhända inte konstigt; gränssnittet och dialogerna skapar en autentisk känsla, men lika mycket som det handlar om att färdas tillbaka till sena åttiotalet är det här något vi kan relatera till även idag.

Här finns de som snackar skit och de som bara vill väl och här finns de som tycker jag är världens ballaste och de som tycker jag borde dra någon annanstans.

För den del av mig som vill utforska, som tvekar först men sen inser att det behövs brytas några lagar för att komma vidare, sen fortsätta för att nyfikenheten och känslan av att komma in i ett nätverk får det hela att bli lite mer spännande; för att jag vet att det är helt okej och jag ändå känner mig som en badass med riktiga hackerskills men med hjärta för den där *Emilia som jag kanske till och med bryr mig om.

Visst är det lite krångligt och långsamt till en början men sedan drar fantasin igång; när jag kommit in på den lokala BBSen och börjat besvara mejl där det hela bara är ett knapptryck; jag kan inte se vad jag skriver och blir därför desto mer nyfiken på vad svaret kan bli eftersom det avslöjar något om det jag själv sagt.

*Emilia säger att hon kanske känner något. Vad händer om jag svarar?

Jag tillbringade hela kvällen med Digital. Gör det du också.

Nominerad till årets spelblogg

Så visade det sig att jag gått och blivit nominerad till årets spelblogg på Level 7. Blev glatt överraskad. Väldigt glatt överraskad faktiskt. Det är en riktig ära. Tack alla ni jurymedlemmar som uppskattar min blogg tillräckligt för att lägga en röst på den. Och förstås till alla er som läser det jag skriver men inte sitter på någon större makt. Fast er uppskattar jag ju alla veckans dagar, så låt juryn ta åt sig lite extra just idag.

Alla ni som nu snubblar in här från Level 7: känn er välkomna. Stanna så länge ni vill. Jag är ganska snäll ibland.

Jag ska inte glömma röstningen nu. Den pågår till den 9 mars, så gå in här och lägg en röst på den speltidning, skribent, blogg och podcast ni gillar. Ni kan vinna saker. Det är cool.

Med förväntningar. Med förutfattade meningar. Somliga påstår att allt börjar se likadant ut och det kunde inte vara mer rätt och fel. På väldigt kort tid har indiespelen utvecklats, förändrats och börjat sudda ut gränserna, främst vad gäller spänningsuppbyggnad, klimax och avslut.

Det känns konstigt att säga men ibland vet jag inte hur jag ska ta till mig spelen. De får mig att känna mig omogen. Spelen själva vill jag kalla motsatsen; när jag spelar och tror de kommer slänga in något såsom utomjordingar eller stora vändpunkter jag eventuellt känner igen slänger de istället in… ingenting. Tyvärr lätt att sätta detta ord här: i jämförelse med en explosion av enorm art kan en subtil förändring som ofta söker mer mänskliga grunder kännas lam. Men om lam var fallet hade jag inte gått och tänkt på dem flera dagar i sträck. För att närma sig verk som exempelvis A House in California krävs något annat än det jag kommit att bli van vid.

Problemet kring förväntningar ligger nog också i att dessa även kommer från de som redan spelat. Påstår någon att slutet är något alldeles extra går jag in med den förväntningen, vilket sällan är positivt.

Nu handlar det inte längre om att folk talar om hur häftigt det nya spelet kommer bli, utan på vilken känslomässig nivå den kommer beröra. Det är farligt då förväntningar kring känslor är speciellt svåra att införliva. Får du en produkt som inte ger dig känslorna någon sagt att de fått leder det självklart till viss besvikelse. För mig är det klart tråkigare än att inte få den där karaktären, utmaningen eller ens bättre bandesignen.

Jag borde göra något kuligt indie av detta. Resultatet:

#1: Läs inga kommentarer.
#2: Försök helst redovisa varför ett spel är fantastiskt utan att avslöja alltför djupgående detaljer om hur du kände när det var som mest fantastiskt. Försök vara lika subtil som spelet självt.
#3: Förtydligande: Spoilervarna innan du berättar om hur det där spelet förändrade hela ditt liv och gjorde så att du vågade ta steget och gifta dig, skaffa barn och gå ner i vikt.
#4: Ha öppna sinnen. Bli således inte sjuk.
#5: Förvänta dig inte ett jävla skit.

Som du förstår har världen blivit en alltmer komplicerad plats, men i det hektiskt uppkopplade samhället tror jag det är precis denna typ av eftertänksamhet som behövs. Och paradoxalt nog, i den takt detta fortsätter kanske vi snart på allvar kan tala om att inte behöva förstå spelen.

P.S.

Den enda anledningen
till att jag lägger upp det här

is beacuase
jag inte riktigt kan sluta skratta.