Tag Archive: racing


Det var vad jag påstod i den skrattkavalkad som uppstod någon gång efter midnatt vid det nya årets början. Över tio dagar sedan. Så lång tid tar det att skriva ett inlägg tydligen.

Nåväl.

Anledningarna till uttalandet var hur som helst många, men pricken över i måste ändå ha varit då vi tog in vår bil för lagning och ommålning och där får bevittna vad som kunde varit hämtat från ett sketchprogram från femtiotalet. Inte för att jag vet något om sketchprogram från femtiotalet, men det är så jag föreställer mig dem. Uppskruvade och med farsartad musik i bakgrunden. Spelets bästa skämt. Bra på riktigt. Till skillnad från de tre andra. Först ut är givetvis grafiken. Det kunde ni såklart räkna ut i förhand. Efter att vi sett introsekvensen med sitt piano och allt det där, kliat våra huvuden och frågat både en och två gånger om det är grafik eller foto, får vi se spelet i rörelse i ännu en video. Det ser bra ut, vi blir inte imponerade men påstår inget annat än att spelet är ganska snyggt.

Sedan börjar vi spela. Desto längre vi sitter där desto fler detaljer finner vi att anmärka på. Gräset är bara en platt matta. Träden är lågupplösta med blad gjorda av fyrkanter. Stenarna vet jag inte hur jag ska beskriva. Som damm kanske. Gamla kanelbullar med ett dammlager på.

Men det är okej antar jag, så länge spelet ifråga inte sägs ha just den bästa grafiken.

Jag undrar vem utvecklarna försökte lura; där satt vi och stirrade på skärmen, som utan problem kan måla upp i fina 1080p och undrade vart löftet tog vägen. I efterhand visade det sig att det är premiumbilarna som, på rätt plats vid rätt tillfälle, kan få spelet att se – nästan – fotorealistiskt ut. Vi spelade inte tillräckligt länge för att kunna se efter själva. Ljudet är nästa stora – låt oss kalla det skämt eftersom misslyckande låter alltför hårt. Varje gång en ny bil införskaffades eller erhölls var jag tvungen att skrika ut hur mycket jag avskydde den metalsträvande trudelutt som ska visa på bedriften. Den är så uppskruvad, så överdriven, så hopplös i sin tro att den är häftig och hård och svängig på samma gång att jag inte visste om meningen ”så dåligt att det blir…” ens hörde hemma här.

Värst av allt är dock att jag vet att musiken som spelas i bakgrunden egentligen är bra, i alla andra sammanhang hade jag antagligen uppskattat att lyssna på den, men här är den fullkomligt malplacerad. Textbaserade låtars texter kvävs av motorljud och kvar blir bara något som ska försöka vara en slinga men faller platt. Motorljuden är i sin tur så ojämna att jag ibland tror mig vara i något som kanske kan vara en riktig bil, andra gånger sitter jag på en gräsklippare. Ljudmixen är därtill en sådan gröt att jag har svårt urskilja vilket oväsen som hör vart. Slutligen är det förstås alla dessa minispel. Dessa sattyg. Självklart är det i teorin fantastiskt att kunna bjuda på stor variation i gameplayet men någon glömde visst bort att alla små inlägg bör putsas lite också. Här skiner grafiken som om PS2:an vore dagsgammal, styrningen är fladdrig och framförandet samt upplägget på det ena efter det andra känns förhastat och ogenomtänkt på ett sätt som får oss att sätta kontrollerna i halsen.

Svårighetsgraden är något jag kan anmärka på, men den är inget skämt. Kräver vad som närmast kan jämföras med grinding, med allt vad det innebär, men har du lika mycket tålamod som en önskan att komma vidare kommer du säkert klara dig. Inga garantier dock.

Med allt detta i åtanke må ni – och vi! – finna det underligt att vi faktiskt satt kvar och spelade. Men det är egentligen enkelt, det är helt enkelt inget dåligt spel.

Jag gillar bandesignen. De har lyckats utforma banor i miljöer som balanserar på gränsen till det instängda, där majoriteten av alla bilspel i dessa dagar går bet hos mig.

Jag gillar körkänslan. Den är tillräckligt frånkopplad verkligheten för att jag ska kunna styra fordonet. Visst finns det ingen stark fartkänsla i det, men det känns ändå tillräckligt.

Jag gillar att fixa med bilarna. Jag antar att det är lite som att spela Pokémon, även om matcherna där är snäppet roligare. Det är en samlingssimulator. Jag vill levla och leka. Det räckte gott och väl i några timmar. Sen har vi det här med att ett gott skratt förlänger livet. Det gäller förstås också när skrattet kommer som en reflex på dålighet och svärande soffkompisar.

Gamex: Twang!

Mitt bland storspelssorlet fann vi en liten ny utvecklare som kallar sig That Game Studio. Hos dem fastnade vi i timmar. Det visade sig nämligen att de gjort en av mässans mest underhållande partytitlar.

Twang! är ett spel som lånat färgpalettens klaraste nyanser och förenklat men på samma gång vidareutvecklat konceptet Bionic Commando skapade. That Game Studios partysvingare är nedskrapat till själva grunden i sitt upplägg, och därifrån uppbyggt på nytt med endast det essentiella för att forma ett underhållande spel som trots endast två banor i sitt nuvarande stadium aldrig blir tråkigt, då fler nyanser i gameplayet framträder och varje omgång leder till en ny.

För det första finns ett racingläge där det gäller att svinga sig fram längs en bana och helt enkelt ligga långt framför alla andra hela tiden. Det andra spelläget kallas Fart ’em up och handlar om att svinga sig runt bland några plattformar medan man plockar vapen för att få ut motståndarna. Förslagsvis med en grön fis.

Spelet är planerat att släppas till Xbox Live Indiegames, men det är ännu inte klart när.

Skivan snurrar

runt runt i Nintendo

 

GameCuben, runt runt men det hörs inte,

 

jag tänker att kanske älskar jag den för dess

 

tystnad, men kanske har vi bara skruvat

 

upp ljudet på teven

 

Vi ligger på tredje loppet och den regnbågsskiftande, den stjärnglimmande, den plingande, har eskalerat, nu går allt snabbare; vi vill åka snabbare.

Rainbow Road: bara här har vi fallit av banan,

i svängar åt höger och vänster,

höger

vänster,

höger

vänster,

innan det

långa röret

skjuter oss

ända   till

regnbågens

höjdpunkt,

landar på en boost, störtar iväg

vi slåss om de sista metrarna, låtsas,

allt är redan avgjort

då vi åker ned genom spiralen

mot målet; det enda som står i vägen ett blått skal:

det svischar genom luften,

kan inte göra annat än träffa;

en blå explosion fyller skärmen

 

den del av skärmen Alex spelar på, en av oss tre, en liten skärm, jag alltid överst, störst, alltid orsaken till diskussion och klagomål då vinster

 

staplas

varandra

jag åker i mål,

höjer handen,

spelar en trudelutt med munnen

 

jag ser hur han överväger att slänga den lila handkontrollen i golvet, det är

som om ögonen varnar först, säger

istället:

Kan vi inte köra den där banan som bara går runt runt hela tiden?

 

I normala fall håller jag bara in L- och R-knapparna för att slumpmässigt komma fram till en bana, oftast har vi redan spelat alla, många gånger, så jag trycker igen, och igen; slumpar till rätt dyker upp. Ibland byter vi karaktärer innan, tävlar även här om att komma först. Alla vill ha Baby Mario eller Baby Luigi: alla vill ha Chain Chompen, alla vill ha den som skäller och därför kallas för hunden, alla vill mosa motståndaren med dess runda svarta kropp. Enda alternativet är Koopa Troopa eller Paratroopa, trippelskalens mästare, vi bryr oss inte alls om de gröna men de röda åtrår vi, och de kör lätta bilar med bra acceleration som enkelt knuffas undan av tyngre, men detta spelar ingen roll för varken jag eller de tycker om tyngre fordon, knappt ens de i mediumklassen; lite för långsamma när vi ska komma igång igen, efter en banan, ett rött skal, ett grönt, ett blått, ett Bowserskal, ett Yoshiägg, en eldboll, en blixt, en stjärna, en Bob-omb, en Fake Item Box, ett stup

 

Jag trycker igång banan, Baby Park, runt runt sju varv

Alex ögon lyser, som gyllene svampar då

Lakitu räknar ned:

rött…            rött…            rött…

grönt!

 

Alla trycker in A-knappen, flyger framåt, tar en Item Box – jag en dubbel, de andra enkel – sladdar med R runt hörnet, ser i den lilla rutan hur ett bananskal visar sig; jag slänger det bakom mig, hör ett slirande ljud och

Wawawawawoah!

den andra boxen visar sig innehålla

 

 

röda

skal

 

 

jag kastar och träffar och tar ledningen

De där jävla röda fittorna!

 

Han slår aldrig, vi slår aldrig, även om vi vill. Hade det varit för tre år sedan hade han slagit, jag hade slagit tillbaka, men inte längre. Vi döper skalen till könsord och skrattar när de vassa blickarna lugnat sig, kallar varandra för något som inte alls passar och hoppas nästa Item Box innehåller en blixt eller stjärna eller tre stycken svampar eller bara ett enkelt rött skal så att vi kanske, kanske kommer ifatt. Istället dyker den tredje spelaren upp – han vi kallar Tjockisen trots att han är lika medium som Marios Red Fire men kom på det själv, som har brunt hår som skulle hänga över ögonen om han inte dragit det bakåt under kepsen han aldrig tar av, som har kläder från Ica Maxi eftersom de går minst lika bra att använda men kostar desto mindre – det är ju bara kläder – och som alltid ser ut att snart kunna brusa upp angående den där auktionen han förlorade för någon månad sedan, men som aldrig blir arg förrän motgångarna är staplade på en enorm hög av misstag vilka skylls på handkontrollen – och han tar dubbelboxen

 

bananskal först

 

men i den andra fick han hunden och ansiktet en sadistisk min

 

 

Han

tar en stor

klunk Pepsi och

torkar händerna

mot byxorna för att

återfå greppet, fyller

allas  våra  glas  så

kolsyran bubblar

ut i luften. Jag

dricker  och

tänker säga att den

faktiskt är alldeles för

söt,  att   Coca-Cola   är

mycket godare just nu,

men  han  är  först  och

säger att det nog trots

allt    är     skicklighet

som                avgör

 

Jag trycker igång banan, Baby Park, runt runt sju varv

Alex ögon lyser, som gyllene svampar då

Bilspel är verkligen ingenting för mig. Bortsett från Mario Kart – liksom alla dessa racingspel med svävare, rymdskepp och allt vad det är – är det en genre jag sällan spelar. Inte för att spelen är dåliga, utan för att jag är så otroligt dålig på dem. Dessutom klarar jag inte av realistisk racing. Jag vill trycka pedalen (eller knappen, spaken eller något annat) i botten, tuta och köra.

Lyckligtvis är inte alla som jag. Det finns en stor risk att du som läser det här inte är som jag, eller ens tycker lika på något plan. Kanske är du en sådan som gillar realistiska bilspel. I så fall tycker jag du skall bege dig över till Carrot Games, där Peter dragit igång en tävling där du kan vinna Forza Motorsport 3 till Xbox 360. Och nu när jag bestämt mig för att inte delta är det lite större chans att just du vinner. Så vad väntar du på?

Svettigt värre. Jag har nu suttit och kikat igenom hela Microsoft-konferensen live från E3, och tröjan sitter som fastklistrad mot ryggen. Dessutom har jag ont i röva, rygga och axlarna har även de fått sin beskärda del stelhetsoperering. Men det spelar inte så stor roll, för Microsoft’s konferens var bättre än jag hade hoppats på. Svetten är alltså inte enbart vädrets förtjänst.

Jag missade tio minuter i början, och skäms över detta. Mitt internet uppförde sig som en gammal gumma, och jag är irriterad på detta. Men jag missade ingenting viktigt, och jag är glad över detta.

Först och främst, Modern Warfare 2 slog ju ned för någon dag sedan med video, nu blev det ytterligare. Spelet ser absolut snyggt ut, dock har jag aldrig varit ett fan av denna vår nutids stridigheter då jag inte finner det så intressant, främst gällande design och miljöer, men också till vapen och fordon. Men, jag kan säga att det ser bra ut, trots att jag missade en liten del av spelsekvensen då mitt internet somnade.

En liten trailer, nästan som man kan kalla det teaser, till ett spel jag inte spelat, ännu. Men de flesta 360-spelarna har nog gjort det, speciellt om man var lite mer sugen på Halo 3 än andra, då det begav sig. Jag talar givetvis om Crackdown 2. Inte mycket jag vet här, annat än att det lär bli massor av galet superhjälte-liknande hopp och kross, liksom något som ser ut att vara monster av storlek större, men jag vet förstås inte om det sprang runt sådana i det första spelet. Hur som helst, endast en teaser hittills, fast vem bryr sig egentligen? Det kommer ju.

Ännu mer spel jag inte testat, en hel serie spel faktiskt. Kan ju inte undgå att se fram emot dock. Jag talar Splinter Cell: Conviction här. Ett spel som faktiskt utannonserades redan 2006, men som förändrats en hel del sedan dess. Introsekvensen, där man närmast får tortera en kille för att få information, var fruktansvärt snyggt gjord, både till upplägg, ljud och bild. Sedan, att de smält in användargränssnittet (?) och gjort det ytterst enkelt, liksom att de använder filmiska stridssekvenser, gör det hela till vad som ser ut att bli en otroligt flytande och framförallt filmliknande actionupplevelse. Stridssystemet verkar också väldigt smart, frågan är bara om det inte blir för lätt då han tycks kunna skjuta alla, på beställning, så att säga.

Wow, det här kommer bli mycket, känner jag redan nu. Valve har hur som helst utannonserat Left 4 Dead 2, liksom det ska komma Forca Motorsport 3, exklusivt till 360, med vidrigt snygg grafik på köpet. Sedan har Epic, i vad som först nästan framkallade erektion för min del då jag trodde det skulle komma trailer till Gears 3, visat upp sitt nya actionspel i 2D, kallat Shadow Complex. Spelet ska släppas redan i sommar för nedladdning, och jag som är ett fan av sid- och upp/nedscrollande actionspel är trots allt väldigt exalterad. Även Left 4 Dead 2 ser grymt ut, inte minst för att man nu kan mörda zombies med motorsåg och överdrivna mängder blod som följd. Mums, säger jag.

Den största andelen svett jag släppte ut mig, var förstås då Bungie klev in på scenen, och visade upp lite från Halo 3: ODST. Förutom att det verkar vara en förbättring av ”föregångaren” på de flesta punkter, är jag dock lite tveksam inför valet av att köra korta episoder med olika soldater. Av det som visades kändes det lite väl kortfattat per episod, nästan som om de stressade fram, och upplevelsen verkade inte enhetlig. Jag hoppas jag har fel dock, eller att det var de som visade det lite kortare delarna. Fast, jag tror inte jag bryr mig så mycket. Köper jag spelet kommer jag nämligen få tag i multiplayer betan till Bungie’s nästa spel, Halo: Reach.

En teaser, det var allt. Jag skrek ändå som en liten flicka. Jag behöver inte säga mer än: Reach, innan Halo: Combat Evolved, massor av spartaner. Där gick det för mig.

Vakna upp, för Halo: Reach är inte det enda storspelet som släpps till 360 att hålla utkik för under 2010. Vilket ni vid det här laget redan vet. Nej, Alan Wake släpps äntligen. Tredjepersonsaction med en ficklampa i ena handen, massor av skumma händelser framför, och möjligtvis inom en, liksom en pistol i andra handen. Jag hoppas verkligen på något alldeles speciellt, och av bilderna att döma lär det bli just detta. Övernaturliga fenomen, konstiga skuggvarelser, otroligt snygga ljuseffekter animationer, grymma vinklar och slow-motion med filmisk action, blandat med snyggt berättande kan bli bra. Riktigt bra.

Vad har Microsoft hittat på mer för någonting? En hel del, en hel del, kan jag säga dig. Vi svenskar får till exempel slutligen tag i filmer och TV-serier i 1080p för nedladdning, och de kommer streamas direkt utan någon nedladdning först. Smidigt, men det är inte allt. Nej, Microsoft har även gjort ett samarbete med Last.fm, så att alla Guld-medlemmar får tillgång till musik, men de har även hoppat på Facebook och Twitter, som kommer fungera med Xbox 360. Alltså, blogga, lägga upp bilder, se på film, lyssna på musik, nu kan man snart allt mer allas vår helsnurr. 360 grader, ni vet.

Det kommer mer, dock. Nintendo fick i ansiktet, big time. Snacka om att Wii är daterad, på alla sätt. Nu är nämligen hela kroppen din kontroll. Okej, kodnamn Natal är grejen, en avancerad kamera, som inte enbart läser rörelser, och små sådana också (enligt Microsoft) utan även ansikten och röster. Det hela ser mycket smidigt ut, liksom dumt. Allt kontrolleras med kroppen, så man måste helt enkelt sitta och vifta med hela armarna för att flytta om i menyerna på Dashboardet. Om det funkar så väl som det ser ut, är det helt klart en häftig grej, men frågan är om alla vill ha hela träningspass bara för att spela. Jag trodde spel var avslappning för många.

Nåväl, inte ska jag klaga här. Det är en otroligt intressant produkt, som jag verkligen hoppas att den funkar som det ser ut, men något som är ännu intressantare, och som ska tas med en nypa salt, är Lionhead’s senaste projekt. Det kallas Milo, handlar om Milo, och Milo är det enda du egentligen behöver veta om skiten. Men Milo är sjuk. Sjuk i huvudet. Han är nämligen en virtuell vän. Som du kan prata med, som känner igen din röst, ditt ansikte genom Natal, och visar känslor, och hör och ser hur du känner dig, pratar med dig och… eh… typ leker med dig. Som sagt, en nypa salt. Men jävlar om det funkar lika bra som Peter Molyneux påstår. Vilket jag står otroligt skeptisk mot, just nu.

Så, det var allt jag minns och orkar ta upp, återkommer sent imorgon om Nintendo’s konferens. Frågan är bara om den kommer vara i närheten av lika intressant som Microsoft’s.

Första trailern till Sega’s kommande racingspel

Sega släppte nyss sin första teaser-trailer till det kommande racingspelet Sonic & Sega All-Stars Racing. Spelet kommer till… hm, alla konsoler, under 2010. Utom PSP, som det ser ut nu. Ser dessutom både till grafiken och upplägget ut som Mario Kart Wii, men man får väl hoppas att de kommer med något nytt och inte kör rent plagiat. Vilket självklart återstår att se.

Spana in här nedan:
Vodpod videos no longer available.

more about "Gamereactor TV", posted with vodpod