Tag Archive: humor


Bara så ni vet

… därför försöker jag skaffa skägg.

Annonser

På stolskanten

Jag måste berätta om pjäsen, precis som rollerna i den var tvungna att berätta om sina öden, precis som de måste få liv i pjäsen måste de få finnas även här. Denna kväll såg jag Luigi Pirandellos Sex roller söker en författare i regi av Alexander Mørk-Eidem.

Vid dess slutskeden sitter jag på stolskanten, inte som ett trött ordspråk utan bokstavligen, framåtlutad, inne i det drama som försiggår, skrämd, gripen, inser efter dess slut att jag nästan svettas. Upptakten, användandet av musiken, ljuset, pendlandet mellan det humoristiska i allt meta med det allvarligt filosofiska och den oundvikliga tragedin – inte konstigt det första jag säger är Riktigt jävla bra. Trodde inte jag skulle känna sådant engagemang för en pjäs som en bit in i det allvarliga, då skratten lagt sig, fick mig tänka att här är jag nu tvungen att sitta i två timmar till. Men det var också enda gången jag tänkte så. Om första akten var bra frånsett det något tråkiga i att bryta fjärde väggen när allt annat är sådan fin meta var andra rent av fantastisk.

Det bästa är att en pjäs som jobbar på detta vis med flera dimensioner aldrig skapar två av ett och ett utan tre, för där sitter jag och hänförs. Det är precis som rollkaraktären fadern själv säger, en person är aldrig en. Till skådespelarnas glädje, rollernas förfäran och publikens hänförelse.

I väntan på Godot²

I väntan på Godot behöver knappast någon vidare presentation för många därute men det kan ändå vara relevant att berätta om den och vad den gör när jag trots allt ställer pjäsen i förhållande till spelet, som släpptes förra året.

Fem roller. En väntan. Kort summering: Estragon som glömmer och hela tiden vill gå men aldrig gör det; Vladimir som börjar tvivla eftersom han är den enda som verkar minnas; Pozzo och Lucky – de mest absurda av inslag – denne rike man med sin slav, som helt plötsligt är förändrade och sedan pojken som är likadan men hävdar sig vara en annan.

Samuel Becketts drama om väntan och hur overklig den blir i förhållandet mellan människor där uppfattningen av inte bara tiden alltid varit något subjektivt är inte bara väldigt underhållande utan lika fascinerande nu som då. Upplägget är skickligt konstruerat som så att det upprepar med viss förändring samma sak två gånger – inte tre, två eftersom det föder den tredje i tanken, byggda på så sätt att den första lika gärna kunnat vara den tjugonde; detta är sannerligen in medias res och allra snyggast blir det i förhållande till slutet på pjäsen; att återgå till den för ytterligare läsningar är mer än välkomnande.

Pjäsen är innehållsrik, men den kommer knappast någonstans. Den bara fortsätter vänta och vi med den, på Godot som aldrig kommer. Spelet har inget innehåll att tala om men spelar du och förväntar dig ett möte med Pozzo och Lucky kanske du var fel ute från början. Om inte – och detta är det som talar för att spelet lyckas på egna premisser göra vad pjäsen gjorde – för att du väntar dig något alls. Det intressanta är nämligen att dramat fyller ut med innehåll som inte har någon större betydelse i det långa loppet – hela tiden tar de upp Godot och du inser att du faktiskt också väntar. I spelet händer samma sak, men det är förenklat ned till grunden där endast det vi alltid verkar vilja ha: action, bossar och utmaning, inte existerar.

Läs mer

P.S.

Den enda anledningen
till att jag lägger upp det här

is beacuase
jag inte riktigt kan sluta skratta.

Visst vill jag spela Game Dev Story men i brist på spel som handlar om att utveckla spel kan jag väl skriva om spel eller ännu hellre spela spel om att skriva om spel och sedan skriva om det och i samma veva känna mig manad av spelet i fråga att göra det exakt på mitt eget sätt utan att behöva bry mig om att följa mallar eller ens sådan där interpunktion och självklart får jag vara meta och spelet mig att skratta och skratta och skratta och skratta gång på gång men när jag inte skrattar är det smart på annat sätt än på humoristiska grunder och hela tiden är det så fint mänskligt på det där sättet man inte får kalla det då man nämligen är alldeles för abstrakt i så fall men Games Journo Story bryr sig inte utan är uppskruvat och träffsäkert och underhållande och handlar lite om att skryta om sina musikkunskaper med massa låtar det använder utan riktigt tillstånd och sedan all denna ironi och satir och för att jag också vill gå på toa och höra hur några dansar riverdance utanför men även för att jag vill stå där på bussen och skrika ut att jag fan inte tänker ge mig utan vara säker på vad jag vill, och göra det på det sätt jag vill. Sedan skratta igen.

När det växer

När jag för några veckor sedan för första gången spelade igenom Portal var min största undran om låten Still Alive som jag då redan hört och inte helt förstått storheten med skulle ge något mer efter avslutad spelomgång. Nu har ytterligare veckor gått och jag hör låten igen – första gången sedan jag klarade det. Och i alla dessa textrader, små återkopplingar och anspelningar och i den ironiska humorn uppkommer snabbt inre bilder – spelets alla avgörande stunder, de minnesvärda ögonblicken. Still Alive är inte bara en låt som efter avslutad spelomgång sätter pricken över i – if you’ll pardon the cliché – utan i efterhand inrymmer stråk av fin nostalgi. Expanderande spelmusik fungerar sällan så här bra.

Ljudet av oljud

Men tystnad var vad den tondöve polisen eftersträvade.

Eftersom Sound of Noise aldrig någonsin är tyst var tystnaden givetvis något som skulle ske som en reaktion hos oss tittare. Och det var längesedan en film lyckades överraska mig på sättet den gjorde.

Som en naturlig fortsättning på deras egen kortfilm Music for one apartment and six drummers har Simonssons och Stjärne Nilssons dragit allt till ytterligare gränser: möt världens kanske sex första musikterrorister, med det ena häpnadsväckande arrangemanget efter det andra på spellistan, och den tondöve polisen Amadeus Warnebring, i en historia som är nästan medvetet tunn men också mer än medvetet genialisk sett ur en musikalisk synpunkt.

Förvisso mer nyanserad i sin framställning av annat än musik än den först verkar är det enbart till dess fördel att så pass mycket tid läggs på framförandena, för hur det än är med det runtom är den mest en ursäkt att få uppvisa ett otroligt musikskapande. Jag sitter visningen igenom och trampar i takt med musiken och under de stunder då jag inte trampar tänker jag på att jag kanske inte ska trampa. Trots att vi bara är fem i salongen.

Tråkigt nog detta sistnämnda, Sound of Noise är visserligen ingen skrattfest men underhållande och påhittig, och förtjänar självklart minst sex besökare. Alla lika förtjusta i att stämma in i rytmen och det bisarra den har att bjuda på.