Archive for november, 2009


Varje torsdag är unik, men det finns en detalj däri som ständigt är densamma. Då mörkret sedan länge lagt sig över trakten såväl som i mitt eget rum, med detta förandes med ett lugn men framförallt stora mängder musik och slutligen skrivande, sitter jag och klickar, uppdaterar och hoppar mellan sidor likt en stressad man i väntan på det tåg han inte vet när det avgår. Samma sak lär hända ikväll.

Släpps inte Cave Story till WiiWare imorgon går världen självklart under. Samtidigt har det varit såhär ett bra tag nu. Spelet skulle egentligen komma ut i september, men detta sköts upp till oktober, för att under denna månad, i sista sekunden, övergå till TBA. Nintendo, som ska ha spelet sedan veckor tillbaka, säger ingenting. Nicalis, utvecklarna, lovade uppdateringar för ett bra tag sedan, men dessa har ännu inte dykt upp. De är alla lika tysta som genmanipulerade möss med just oförmågan att låta som främsta egenskap. Inte såsom andra utvecklare som åtminstone meddelar att spelet faktiskt är uppskjutet.

Med nästan fullkomlig säkerhet dyker spelet inte upp imorgon heller, och mitt sökande efter nyheter om det denna kväll kommer vara förgäves. Antagligen dyker det inte upp förrän nästa år, men frågan är om inte de som suttit och väntat sedan i somras tröttnat vid det laget. Trots allt släpper de Mass Effect 2 och Bayonetta precis i början av året, vilket åtminstone lär ta min uppmärksamhet från spelet.

Men det är åtminstone ingen Alan Wake det är på tal om. Det är värre. Alan Wake lär trots allt inte ha en chans mot Cave Story.

Annonser

Recension: The Darkness

I tunnelbanan talar man om död, i gränden skapar man den. Telefonsvararna går varma då de maler på om hur vi ska tala in meddelandet efter pipet, då de i själva verket vill säga är att de inte bryr sig. I Jackie Estacados hjärna ljuder en röst som inte är hans egen. Den säger honom en enkel sak: Darkness will fall.

New York är höljt i mörker; beskyddat av natten från solen som skulle kunna avslöja människornas hemligheter. Tunnelbanestationen är den enda som egentligen alltid är ljus, således den enda platsen man kan känna sig någorlunda säker på – ironiskt egentligen – men alla där nere vet att det är betoning på någorlunda och inte på säker.

I den vardag som är Jackie Estacados är det dock den enda riktiga fristad han har, efter att hans ”farbror” Paulie bestämt sig för att göra sig av med honom och han dessutom besitter en demon inom sig, som lever av skuggor på alla dess vis. Det är dessutom den plats som sätter stämningen för hela spelet, och som inte enbart skyddar honom, utan hela världen från mörkret som lurar utanför.

Tågen kommer och går där nere, och liksom varje destination kräver avstånd från sin nästa berör även The Darkness ämnet. Avstånd i tid och rum, mellan olika människor och deras minnen, men i synnerhet, mellan Jackie och Jenny. Det som till en början är en lös relation, och trots faktumet att Jenny som person inte är med mer än i ett fåtal scener, utvecklas till följd av gapet mellan dem båda från att ursprungligen vara en liten blomknopp till att fullkomligt blomma ut. Jackie själv är heller inte sen med att göra detta. Genom ett användande av monologer mellan varje betydande händelse – inklämt i de laddningssekvenser som finns – bygger spelet upp en av de mest komplexa, intressanta och framförallt trovärdiga karaktärerna i ett förstapersonsspel någonsin. Dessa monologer är lika mycket Jackies ventilation av de tankar som maler i hans huvud som det är en berättelse om honom själv, för att inte tala om hans bekännelser inför Jenny och hela den värld som sakta men säkert tycks falla samman. Jackie kokar – han smälter sönder, och han vet det lika väl som oss andra.

Han talar om kontroll. Kontrollen som han börjar förlora, som han börjar få, kontrollen som alla eftersträvar, och som genom denna besatthet pressar såväl människa som demon mot randen mellan galenskap och förstånd. De talar om den allihop: om fruktan inför odjuret, mörkret inombords. De talar om den i telefonen, på tunnelbanestationen, i mötet med varandra och sig själva, för framförallt: de talar om den i sina egna huvuden.

Det kretsar kring detta och kampen för frihet. Vad är frihet, och hur uppnår man den? Genom kontroll, eller brist på den? Genom närvaro, eller avsaknaden av den? The Darkness försöker aldrig vara fritt, det tar endast upp problemställningarna och möjliga svar, men dessa alltid framförda genom begränsningar eftersom det är det enda tänkbara. Varje gata, varje stadsdel, varje tanke. Varje valmöjlighet du har i ögonblicket då det enda som betyder något är din egen fortsatta existens och kontroll över denna. Varje skott du avfyrar, varje fiende du med mörkrets krafter dödar. Valmöjligheter, men hämmade, för mörkret kan inte tillåta din frihet. Liksom mörkret själv inte kan vara fritt.

Den stora frågan blir trots allt tillslut: vad väljer du då de fåtal alternativ du har på ett eller annat sätt rinner ut i lidande? Väljer du att färdas under lampornas sken trots att detta gör dig svagare, eller låter du världen slukas av natten och med detta beröva dig en del av synen? Kraften ligger i svagheten, så att säga; oavsett vad du väljer blir det på något sätt fel. Hämnden må kännas som rättvis, men dess följder kommer du samtidigt tvingas ta. Jackie har möjligheten att släcka eller tända ljuset; han har fingret på strömbrytaren, men vi vet lika väl som han vad han kommer välja. Allting väntar ett klick bort: frihet, kontroll, upprättelse – men kanske enbart som en illusion. Embrace the Darkness.

Återuppväckt

Jag uppväcker härmed bloggonoid åter, slår från underläge och krossar förväntningarna på intet med min näve av ord, faller sedan mot marken, landar med ansiktet i leran; framför mig reser sig en enkel, gul och mot döden väntande maskros, som övergår i vitt och sprider sina spår med vinden innan den slutligen sjunker livlös ned till marken. Själv kommer jag inte långt i leran, men försöker förgäves få mina ord att nå Babylon, som sträcker sig mot himlen framför mig. Det jag istället ser, är hur den vänder mig ryggen.

Många lär människorna inte vara som saknat bloggen, men jag förväntar mig heller inget på den punkten. Inte längre. Det är som det alltid varit, men jag fortsätter, trots att få alls ser.

Härnäst dyker en The Darkness-recension upp från skuggorna, följt av något som ännu ej tagit form. Fortsättningsvis blir det inga nyhetsinlägg, utan endast åsikter, åsikter och mer åsikter. Tills jag tröttnat eller Babylon inte orkar mer och kapar linan. Det blir förhoppningsvis en mindre bergochdalbana dit.