Tag Archive: party


Gamex: Twang!

Mitt bland storspelssorlet fann vi en liten ny utvecklare som kallar sig That Game Studio. Hos dem fastnade vi i timmar. Det visade sig nämligen att de gjort en av mässans mest underhållande partytitlar.

Twang! är ett spel som lånat färgpalettens klaraste nyanser och förenklat men på samma gång vidareutvecklat konceptet Bionic Commando skapade. That Game Studios partysvingare är nedskrapat till själva grunden i sitt upplägg, och därifrån uppbyggt på nytt med endast det essentiella för att forma ett underhållande spel som trots endast två banor i sitt nuvarande stadium aldrig blir tråkigt, då fler nyanser i gameplayet framträder och varje omgång leder till en ny.

För det första finns ett racingläge där det gäller att svinga sig fram längs en bana och helt enkelt ligga långt framför alla andra hela tiden. Det andra spelläget kallas Fart ‘em up och handlar om att svinga sig runt bland några plattformar medan man plockar vapen för att få ut motståndarna. Förslagsvis med en grön fis.

Spelet är planerat att släppas till Xbox Live Indiegames, men det är ännu inte klart när.

Annonser

Fem spel som ökar julstämningen

Tokstollen Krille på speltokig, som begåvat med samma smeknamn som jag, har fått plötslig listfeber – att skriva två listor på lika många veckor kan inte tyda på något annat.

Han manar oss att lista våra bästa minnen som har med julen att göra, eller kanske rent av ökar julstämningen. Ett utmärkt initiativ, om du frågar mig, för det är inte alla som känner någon julstämning alls, nu när snön känns avlägsen, släkten flyttat åt alla håll, jobb kallar och paketen samt knäcken inte längre lockar som förr. Här kommer därför min lista, med lite luriga motiveringar:

New Super Mario Bros. Music – World 5 – The Snow Plains

Vilka är era bästa minne med jultema? Gör gärna era egna listor och publicera dem bland kommentarerna nedan, eller på era egna bloggar! Fast först tar ni och kikar in Krilles lista, det var trots allt han som kom på idén.

Kaosteorin: små förändringar i ett system resulterar i till synes oförutsägbara och kaotiska händelser.

Super Smash Bros. Brawl-teorin: ständiga förändringar i ett fullkomligt deterministiskt system resulterar i till synes oförutsägbara och kaotiska händelser. Information, Super Smash Bros. Brawl

Resultatet: är det inte ganska tydligt?

Det har nu gått ett bra tag sedan ett av Nintendos mest hypade spel någonsin släppts, en lång och tradig tidsrymd som innefattats av prisanden från alla håll, utmärkelser och inte minst otaliga matcher, online såväl som offline, i soffan såväl som fåtöljen. Alla tycks älska spelet. Men är det något jag sagt som aldrig verkar dö är det detta: bara för att många gillar något betyder det inte att det är bra. Det betyder inte heller att det är dåligt. Inte för just dig. Det kan lika gärna betyda att det är både och. Mittemellan. Mediokert. Fast så negativ ska jag ändå inte vara.

Det Masahiro Sakurai ville skapa var något storslaget, något alldeles speciellt, trots att det skulle vara mer eller mindre likadant som föregångarna till Nintendo 64 och GameCube. Och vill man något tillräckligt mycket kan man lyckas. Eller så vill man bara för mycket. Ännu en gång, här talar jag om både och.

Enspelarläget var ingen höjdare i någon av föregångarna, men det skulle bli en ändring denna gång. Så man slängde in så mycket man bara kunde. Nintendo hade en fråga på sin officiella svenska hemsida angående The Subspace Emissary och vad folk tyckte om detta ”äventyrsläge”. Resultatet var skrämmande. En enorm majoritet älskade det, och jag ville inte tro mina ögon. The Subspace Emissary är ett blekt, tråkigt och totalt meningslöst tillägg som enbart tycks vara där som en ursäkt för att fortsätta spela och samla troféer. Det hela är ett plattformsäventyr där det enda positiva är bossarna och videosekvenserna. Bandesignen är pinsamt dålig, fienderna upprepas i multum och ser ut som dåligt designade sci-fimonster, enformighetsfaktorn är enorm och upplägget känns så ryckigt att jag tvingas lägga ifrån mig kontrollen långt innan slutet för att inte drabbas av depression. Jag väljer istället att spela mot, och inte med, mina bröder.

Och tur är väl det att spelet fortfarande är ämnat för flera spelare. Det förekommer inställningar i massor, många banor och karaktärer i stora mängder, med allt från Nintendos klassiska spel såsom Super Mario och Link till SEGAs Sonic och Konamis Snake. Kontrollmetoder finns det hela fyra av (en till varje kontroll) och det hela är mycket simpelt till styrningen, dock inte på något sätt dåligt. Det enkla kompenseras istället av att det finns en hel del djup i spelsystemet, med combos, specialattacker, kast och kontringar liksom rena förflyttningsmetoder. En nybörjare kan lätt komma in i det samtidigt som en lite mer hardcoreinriktad spelare både har mycket att utveckla samt experimentera med. Problemet är bara det att man ska hinna se vad man gör innan någon kör över en med motorcykel eller tjolar svärd i ens skalle. Vilket inte alltid är så lätt, för som sagt, det är byggt på kaos.

Donkey Kong körde fast och Samus slår sönder måltavlor; tänka sig vilka grejer de kommer på!

Så länge man som spelare är ute efter rent partyspelande där vinst och förlust inte spelar alltför stor roll går det hela bra, men de som kommer och påstår att detta är fighting där den skickliga vinner behöver nog stanna upp och ta ett djupt andetag. Inte ens spelats producent anser att man ska tävla i det. Det är helt enkelt inte det som är grejen. Utan någon som helst anledning kan man nämligen plötsligt snubbla. De tävlingsinriktades påståenden smulas därefter sönder alltmer då alla karaktärer faktiskt inte är lika bra och Final Smasharna är pinsamt obalanserade. Men det är så det ska vara. Final Smasharna, som alltså är spelets stora, beryktade nyhet, kan nämligen inte på något sätt ses som annat än partykaos i sin renaste form. Kirbys grytkokande kan knappast döda någon medan Marfs svärdshugg ger omedelbar KO. Detta samtidigt som Links väldigt likartade attack inte når upp i närheten av samma styrka. Sedan finns det förstås andra föremål i massor, där Pitfall från Animal Crossing-serien, som gör att man ramlar ned och fastnar i ett hål i marken, skapar många skratt.

Som sagt, jag ser spelet som renodlat party, och som partyspel fungerar det utmärkt med några polare i soffan. Fast trots fullkomligt kaotiska matcher och oberäkneliga vändningar känns det ändå som jag redan varit med om det mesta efter ett par matcher. Ett par matcher lär i och för sig betyda runt ett hundratal, men med tanke på att jag spenderat lika mycket eller möjligtvis mer tid på till exempel Halo 3 och Mario Kart: Double Dash!! och där aldrig möts av samma känsla, måste jag ändå påstå att det är lite tråkigt. Problemet är helt enkelt att det är för mycket av allting.

Något jag ogillar skarpt är att klaga på yta i spel. Däremot är det ett måste i detta fall. Grafiken må vara mer en funktionell och är faktiskt ganska snygg, detsamma gäller alla de karaktärer och föremål som finns i spelet. Allting har behållit sin charm, och ser man till detaljer är det hela mycket trevligt att titta på. Som helhet blir det dock snabbt tråkigt. Den flodvåg av intryck som väller in skapar en charmig – javisst, men i slutändan jobbig och alltför plottrig yta. Återigen, det är ren och skär kaos, i detta fall lite för mycket.

Spelet är helt enkelt så ambitiöst att det i princip väller över. Enspelarläget innefattar utöver den urtrista The Subspace Emissary allt från bossmaraton till kortare utmaningar och uppdrag, Target Smash!! där det gäller att så fort som möjligt förstöra en massa måltavlor på galet varierande banor och den klassiska Home-Run Contest där det gäller att slå en sandsäck så långt man kan med baseballträ. För allt detta kan man i sin tur få både troféer, klistermärken och nya banor liksom karaktärer, men då klistermärkena egentligen bara används i äventyrsläget känns de direkt onödiga och att få tag på alla troféer är inget de flesta spelare orkar bry sig om. För varför fortsätta spela om vinsterna inte är speciellt intressanta?

Bilden till väster uppfångad från skräphögen The Subspace Emissary. Till höger ren kärlek i form av K.K. Slider.

Det finns däremot en punkt där Sakurais ambitioner slår till ordentligt. Den punkten stavas musiken. I princip alla mina favoritkompositörer, såsom Koji Kondo, Kenji Yamamoto, Motoi Sakuraba, Nobou Uematsu, Kazumi Totaka och Yoko Shimomura, har bidragit med stycken och helhetsintrycket är slående. Ibland känns det nästan som om Dolmios: ”det du inte hittar i mitt kök, hittar du inte i min Domliosås” skulle kunna göras om till: ”det du inte hittar i spelvärlden, hittar du inte i Super Smash Bros. Brawl.” Med undantaget av ett fåtal låtar är spelets soundtrack rakt igenom fantastiskt, och en av de största anledningarna till att över huvud taget spela det. Att K.K. Slider varje lördag efter 20.00 dessutom spelar en av sina egna låtar är skäl nog att lira en stund.

Men det gäller som ovan nämnt att vara flera stycken. Dessutom skall man helst befinna sig i samma rum. En av nyheterna var dock att det finns ett onlineläge i spelet, men detta är endast för den desperate. Detta lider nämligen av lagg och är så konstigt uppbyggt att det är en konst att spela ens med de på vänlistan. Och värre blir det då man beger sig ut för att erövra världen.

Super Smash Bros. Brawl är ren kaos, och på många ställen rinner bägaren över. Trots det är spelet riktigt roligt i kortare stunder och med ett par polare i soffan, men även som ensam spelare funkar det, dock endast så länge man håller sig borta från äventyrs- och onlineläget. Musiken är emellertid spelets stora behållning, och till skillnad från allt slagsmål blir den aldrig enformig utan fortsätter ständigt att överraska och förhöja stämningen. Alla nyheter, oavsett om det gäller spelets karaktärer, föremål för förstörelse eller vanliga troféer samt banor, är också argument nog för många att åtminstone testa det.

Men är man ute efter absolut kaos fungerar Mario Kart: Double Dash!! bättre på de flesta punkter, och som partyspel har det redan överglänsts av det flera år gamla Mario Party 6. För som sagt, det är inget fightingspel. Det är party, och genom ständiga förändringar i detta fullkomligt deterministiska system är resultatet till synes oförutsägbara och kaotiska händelser, dränkta i en underbar ljudbild.

Betyg, Super Smash Bros. Brawl