Archive for september, 2009


Forgotten Wings

Det här blir den första dikten jag lägger upp på sidan. Anledningen till detta är faktiskt att den är skapad med spelmusik av Yoko Shimomura i bakgrunden, eller snarare lite som en stomme. Därför glider jag inte alltför långt ifrån ämnet spel, även om det inte längre spelar någon roll. För det blev ju ett recept alldeles nyligen. Och vem vet vad framtiden har att bjuda på, kanske blir det lite vad som helst. Nåväl, dikten läses med fördel tillsammans med denna i bakgrunden eller originalet, som är min favorit då den är klart kraftfullare. Men den passar i gengäld inte lika bra ihop med dikten. Nåväl, slutpladdrat, nu är det upp till er att bilda en uppfattning.

Bortglömda vingar; genom detta fallen till jorden. Till snön.

Kyrkklockorna ringde
slog in ännu en dag
från ett rum uppe på vinden
som stod dränkt i damm och stoft
satt en man och spela sorgset
mellan träets bjälkar dansa ljud
han reste sig, såg snabbt på klockan
och spela sen tills väggar sjöng
tills växter och blommor,
slog ut och växte upp
men då han rörde vid dess sista stycke
stod någon utanför och knacka på

han flydde huset och pianot stod kvar
mot världens ände förföljdes han
över fält i oändliga antal och vidder
de sträckte sig åt alla håll
mot himlen växte blommor högt
och han orkade inte springa mer
men nådde fram till fallet,
och föll så ned mot djupet
mot moln och åter moln,
och spred så sina vingar
svävade fram genom luftens rum
lät vinden ta honom dit den ville
för att bland alla förlorade löv,
och frisläppta fåglar från fjärran
höra melodin han kände väl
den som skapats i hans drömmar

Annonser

Middagstips – raggmunkar

Raggmunken är en förr väldigt vanlig rätt i husmanskosten som delvis glömts bort och i dessa dagar bespottas av den yngre generationen. Synd på en sådan bra rätt, säger jag, men inte många håller med. Anledningen är ofta skolmatens raggmunkar som är gansak tråkiga och tafatta i smaken. Steker du dem däremot hemma efter eget recept blir resultatet helt annorlunda. Därför tänkte jag tipsa om ett eget recept på raggmunk, som både är gott och enkelt att göra. Ett lite matigare alternativ än pannkakor, och perfekt för dem som inte vill äta grönsaker på sidan om. Jag bäddar helt enkelt in dem i smeten, och lägger man sedan till lite sojamjöl i den får man i sig det mesta man behöver.

NuYus RAGGMUNKAR                                                                 4 PORT

Vetemjöl                                                                                    2 dl
Ägg                                                                                            1 st
Mjölk                                                                                          5 dl
Salt                                                                                            1 tsk
Potatis                                                                                       3-4 mellanstora
Morötter                                                                                     2 mellanstora

STEKNING

Rapsolja/margarin                                                                     3 msk

  • Börja med att vispa samman vetemjöl, ägg, salt och hälften av mjölken till en jämn smet. Tillsätt därefter resten av mjölken. Skala potatisen och morötterna och riv ned direkt i smeten eller bland ihop allt med matberedare.
  • Stek raggmunkarna som pannkakor, men helst lite tjockare, tills de blivit alldeles gyllengula på båda sidor.
  • Servera med äppelmos eller lingonsylt, helst hemmagjord då man verkligen får till den genuina och naturliga smaken, och så passar det ju mycket bättre utan den söndersockrade köpversionen.

TIPS!

  • Det går även bra att göra på vatten istället för mjölk om man så vill. Ha då i ett extra ägg och lite mer vetemjöl så smeten inte blir alltför rinnig. Med vatten blir den heller inte lika fet vilket kan vara en fördel. Kom bara ihåg att inte kompensera fettet med socker!
  • Ha i lite gullök tillsammans med potatisarna och morötterna – hackade eller rivna – för ytterligare smak.
  • Sojamjöl kan med fördel användas om man vill ha med lite protein i maten. Dricker du ett glas med juice till och dessutom använder vatten istället för mjölk får du även i dig ordentligt med C-vitamin. Ett litet tips från en nyttig spelnörd till en annan.

Någonstans på vägen gick det fel.

Har ni någonsin berättat en historia för någon som efter att den berättats vidare genom ett flertal personer förändrats helt och hållet? Klart ni har. Det har alla som inte är eremiter med skägg till knäna och i övrigt inte vet hur man trär på en kondom. Det är helt enkelt sådant man får lära sig i dagis. Lekis, kanske det ska vara. Hur som helst, lever ni i en familj likt min egen brukar berättelsen förändras drastiskt så fort den nått en viss persons öron. Bäst att inte nämna några namn, men personen ifråga vet vem jag talar om. Och denne lär inte bli glad för detta.

Wikipedia har instruerat om det. På engelska. De har lärt ut skillnaden. Den finns tillhands på flera ställen. Ändå har folk svårt för det. Ändå envisas folk med att säga fel. Ändå tror folk att de vet något om det de talar om då de i själva verket inte vet ett skit. För hur stor är inte skillnaden mellan House of the Dead och Lylat Wars? Den är gigantisk, enorm. Samma sak med genrerna som de tillhör. Någonstans på vägen gick det fel. Därför tänker jag reda ut begreppen om vad som är vad inom shootervärlden. En gång för alla. Och snälla, skriv upp det på Wikipedia på en gång så att vi får det överstökat. Den svenska sidan är en förolämpning mot dataspelsklimatet här i vårt avlånga land. Ta därför upp anteckningsblocket och skrev ned detta, så jag slipper säga det igen. Och så att ni slipper skämma ut er inför varenda spelentusiast som grävt tillräckligt djupr för att knappast ha något annat liv än de tusentals extra de plockat på sig i Super Mario World 2: Yoshi’s Island. Som för övrigt är ett plattformsspel. Tänkte bara så att ni tar fel då Yoshi kastar ägg och allt.

Halo: Combat Evolved, ett FPSFirst person shooter (FPS); Förstapersonsskjutare:

Helt enkelt ett spel där du genom förstapersonsperspektiv, (dvs. du ser utifrån karaktärens synvinkel; genom dennes ögon) springer runt och skjuter eller som i vissa fredliga fall pusslar med portaler. Half-Life, Halo och Doom är alla spel vi känner till och som räknas till FPS-genren.

Gears of War, en tredjepersonsskjutareThird person shooter; Tredjepersonsskjutare:

En shooter där perspektivet ligger bakom och ovanför karaktären eller på annat sätt visar upp denne snarare än dennes synsätt. Gears of War, Resident Evil och Max Payne är tredjepersonskjutare vi känner väl.

Tactical shooter:

Ofta mer realistiska shooters med mindre grupper och taktiska kommandon. Tom Clancy’s Rainbow Six och Ghost Recon är spelserier som hör hit.

Lylat Wars, en rälsskjutareRailshooters; Rälsskjutare:

Här blir det ofta problem för folk. Rälsskjutare är shooters är där man ser karaktären ur en tredjepersonsvinkel, allt som oftast med kameran placerad bakom den. Tänk så här: du ser tåget åka på rälsen. Det är helt enkelt så simpelt. Tåget åker och du styr det. Men det följer en specifik räls, det vill säga inom skärmen eller någon annan form av avgränsning. Innanför denna kan spelaren dock röra sig fritt, i sidled. Panzer Dragoon-spelen (Saga exkluderat) och Lylat Wars är tydliga exempel på rälsskjutare. Självklart räknas även Sin & Punishment och Rez hit också.

Light gun shooters; Ljuspistolsskjutare:House of the Dead, en ljuspistolsskjutare

Den andra genren folk har problem med. Ljuspistolsskjutare är inte detsamma som rälsskjutare. Det är en väldig skillnad. Ljuspistolsskjutare kan vara både stillastående fixed shooters (se nedan) eller så rör spelaren sig efter en räls, likt rälsskjutare (ovan). Förstås kan spelat kombinera de båda. Ljuspistolsskjutare ses ur förstapersonsperspektiv, till skillnad från rälsskjutare som utspelar sig i tredjepersons. Detta därför att spelet använder sig av ljuspistoler som man alltså siktar med på skärmen och skjuter. Duck Hunt, också en ljuspistolsskjutareFörstapersonsperspektivet är således idealiskt då en vinkel ur tredjeperson lätt skulle kunna krångla till det och förstås tar avstånd från spelaren då man ser karaktären. Det känns mer som om man själv skjuter, snarare än beordrar någon annan att göra det. Några kända exempel på ljuspistolsskjutare som rör sig efter en räls (och stannar upp på små stationer) är House of the Dead, Virtua Cop och Time Crisis. På senare år har vi nu med Nintedo Wiis rörelsekänsliga kontroll sett spel som Resident Evil: The Umbrella Chronicles och det kommande Dead Space: Extraction. Till de ljuspitolsskjutare som är fixerade vid en skärm återfinns t ex. det klassiska Duck Hunt.

Shooting gallery:

NAM-1975, en gallery shooterEn i dessa dagar inte speciellt vanlig genre där spelaren – som till en början betraktade allt ur förstpersonsperspektiv men sedan även kunde se utifrån tredjepersonsperspektiv – rör sig i sidled till höger, mellan så att säga gallerier av fiender, som kommer inifrån eller från sidan av skärmen, i så kallade vågor. Inte speciellt vanlig genre alltså, men några exempel på spel i den är NAM-1975 och Operation Wolf.

Shoot ’em up (shmup):

Shoot ’em ups är allt som oftast spel där du styr ett skepp eller liknande, åt ett specifikt håll eller fullkomligt stillastående. Nedan följer exempel på olika sorters shmup.Space Invaders, en fixed shooter

  • Fixed shooters:

Spel där skärmen är låst och allt får plats på samma skärm. Du kan röra dig i sidled och fienderna kommer åkandes emot dig uppifrån och ned eller så står de enbart stilla och skjuter. Galaga och Space Invaders är tydliga exempel på fixed shooters, även kallade gallery shooters.

  • Scrolling shooters:

Ett shmup som antagligen rör sig vertikalt eller horisontalt, ibland även i kombination mellan dem båda. Spelaren R-Type, en horisontell scrolling shooterkan röra sig fritt över skärmen men den är i princip alltid fixerad, dvs. du kan inte åka utanför den. Det finns dock scrolling shooters som istället för att ha kameran på sidan som i t ex. R-Type eller ovanför som i Star Soldier har ett isometriskt perspektiv, såsom Zaxxon. Därtill har vi multi-directional shooters där man alltså kan röra sig åt alla håll och det dessutom finns mer att skjuta även utanför skärmen. Ett bra exempel på en sådan shmup är Geometry Wars.

  • Tube shooters:

Helt enkelt en shmup där spelaren färdas genom ett rör, eller tub. Ofta abstrakt och med kameran placerad snett bakom och ovanför figuren. Torus Trooper är ett av dessa.

  • Cute ’em up:

Oftast en scrolling shooter men med de utmärkande dragen att spelet är väldigt färggrant och gulligt. Det är heller inte ovanligt i senare, japanska cute ’em ups att det förekommer kopplingar till sex. Ofta bär kvinnorna i spelet så kallad bunnyutstyrsel. Star Parodier är ett exempel på cute ’em up, dock fritt från sexuella antydningar. Perfect Cherry BlossomSå vitt jag vet.

  • Bullet hell:

En form av scrolling shooter där näst intill hela skärmen är fylld av skott och fiender. Perfect Cherry Blossom och DonPachi är några exempel.

Run ’n’ Gun:

Liknar shmups då man rör sig likt en scrolling shooter vertikalt eller horisontalt, och sedan självklart skjuter en hel del. Dock spelar man här som en människa eller robot (eller hund eller vad fan som helst) som springer längs marken och kan avlossa skott i olika riktningar, Contra III: The Alien Wars, en run 'n' guntill skillnad från de flesta shmups där man enbart kan skjuta framåt eller åt andra fixerade håll. Det finns också ofta inslag i spelen där man tar sig fram på annat sätt än att springa och hoppa, såsom att åka snålskjuts på flygande missiler. Spelen kan innehålla en del plattformliknande partier liksom pussel, men ofta ligger skjutandet i fokus. En run ’n’ gun-serie är Contra som även bjuder på multi-directional shooting (se scrolling shooters ovan) som i Contra III: The Alien Wars/Super Probotector: Alien Rebels och inåt-skärmen-gående partier som i det första Contra. En annan run ’n’ gun-serie är Metal Slug.

Sådär, då fick jag nog med det mesta. Jag hoppas nu att begreppen är utredda och att jag fortsättningsvis kan sova gott om natten då folk vet skillnaderna. Om inte annat får ni väl dra några fler exempel nedan.

En finurlig avslutning på en temavecka få brytt sig om, var det som sades. Vilket det också ska bli.

Hourglasscastle fullMänniskan är sig lik, kan först av allt påpekas. Rädd för förändringen, hårt hållandes om det hon håller kärt och känner väl, tills den dagen hon dör i gamla minnen. Demens är en intressant sjukdom då den drabbade ofta kan komma ihåg det som hänt för länge sedan, medan det nyligen upplevda försvinner likt döende blyertsteckningar. Lika intressant är det att vi alla till stor del är våra minnen; dessa byggstenar är mycket av det som bygger oss, inte enbart genom att de finns, utan för att en händelse ägt rum och påverkat oss ändå in i detta nu. Ända in i framtiden, och för evigt. Inte för att någon av oss kommer uppleva detta, men sker gör det likväl.

Vad är då framtiden? Framtiden som vi vill ha den är våra önskningar och förväntningar skapade i detta nu genom det som hänt då. Den är därmed en produkt av det som varit. Och det som varit, är det enda som är säkert. Eller?

Inte riktigt. Minnen är enbart tolkningar, inte sanningar. De må vara dina sanningar, men inte din nästas. Och minnen är enbart associationer. Exakt vad som hände förr minns vi ej, enbart vissa detaljer, eller den större helheten. Helt enkelt det som var av värde för oss då och som vi kunde associera till, på ett eller annat sätt. Kanske var det så annorlunda att vi blev lamslagna då det skedde, eller så vara det något välkänt men för det egna jaget ytterst speciellt och meningsfullt som skedde. Oavsett är det enbart en tolkning. Inte fakta. Hur minnet funkar vet jag ej. Inte forskare heller för den delen. Minns gör vi emellertid, tills vi ej kan minnas mer. Till följd av sjukdom eller död. Men minnen har betydelse, och det ser vi varje dag. Det ser vi enbart genom att leva. För vi är det vi upplevt och det som byggt oss i dåtiden. För såvitt vi vet föds vi inte i detta nu. Och allt det som byggt oss är det vi är, åtminstone så länge vi ser inom vårt eget jag. Lämnar vi detta ser vi att allt enbart handlar om just associationer och vår förmåga att relatera till saker. Egentligen är vi inte detta heller. Men det må vara lite överkurs.blahaj

Vi vet åtminstone att mycket är sig likt. Jag sitter här, och trots att mycket förändras stannar ändå mycket kvar i gamla spår. Vi kan helt enkelt inte lämna det förflutna, hur mycket vi än försöker. Men vi kan i alla fall försöka att minnas det som är värt att minnas, och spara det som är värt att spara. Det är dock inte speciellt enkelt. Vad är värt att spara för dig? Vad är värt att minnas tills den dagen du dör? Och vad är värt att slänga bort? Vad är värt att glömma tills världen svartnar?

Jag står för att alla minnen ska få vara kvar, och att all information skall finnas tillgänglig. Det är trots allt vårt förflutna. Utan detta har vi ingen framtid. Visst kan det förstås vara så att vi inte har någon framtid ändå, men utan allt det som byggt denna värld är vi helt enkelt ingenting. Ingenting – men ting däremot, vissa av dessa kan vi slänga bort. Skulle allt sparas för evigt vore kretsloppet avslutat, vilket självfallet inte är möjligt. Med ting kan vi också tala om statsskick, religioner, ideologier och annat. Men glömma dessa och försöka gömma dem är det inte tal om, enbart att vi kanske borde släppa på föråldrade idéer och urverk till förmån för nya och mer fungerande sådana.

Om vi återgår till minnen finns det emellertid vissa vi vill lyfta fram lite extra. Har du något sådant? Jag minns till exempel då jag för första gången – som ung grabb – lyckades komma ända fram till sjunde banan i Super Mario Bros. men dog i lavan innan jag nådde fram till bossen. Då jag tänker lite extra på det kan det till och med ha varit åttonde banan. Jag minns åtminstone hur banan ser ut, mer eller mindre exakt. Men så är det med minnen, man kan inte komma ihåg alla detaljerna. Det var helt enkelt inte speciellt intressant vilket nummer banan hade då jag väl nådde den, det som var viktigt var att jag aldrig nått lika långt förut. Och det var en underbar känsla, det minns jag väl. Lavan var dock förjävlig.

En annan sak jag minns är då jag i somras för första gången träffade en gammal internetkompis. Vi hade varit vänner i denna andra värld i många år, men det var först nu vi kunde träffas. För de flesta är detta kanske ingen stor sak, men för en något tillbakadragen och blyg gamer som jag och han var den av avsevärda proportioner. Det kan han säkert intyga, om han läser detta och önskar kommentera. Och som du vet tar jag tillbaka det där jag sade om Halo 2, spelet är som bekant fortfarande skitbra.

Men nu skall jag tystna och de som önskar höras skall höras. Såvida det inte är spam eller arrogant babbel det är frågan om, förstås. Härmed avslutar jag således min temavecka: Tillbakablickar och framtidssyn, och ni som läst inläggen kan vara stolta och har kanske till och med lärt er eller insett något, eller så har ni inte lärt er ett skit och står med fötterna på länge sedan brända marker. Har ni tur var branden en bra sådan och skörden kommer även fortsättningsvis att vara fin, eller så var den djupgående och dödande och ni har där inget mer att finna. Vad tror ni? Vad vet ni? Tror ni ingenting? Vet ni ingenting? Har ni ingenting för er? Svara då gärna på frågorna som så grant markerats med den fetaste av stilar så att vi kan föra dessa frågor och svar vidare, mot framtiden.Braid, ett spel som behandlar minnen på ett intressant sätt

Papercutz HydraxonJag har, sedan jag kom i kontakt med fenomenet för en herrans massa år sedan, varit fullkomligt förälskad i Bionicle. Det började förstås med Legofigurerna, men tätt i dess spår följde kortspelet, filmerna och spelen. Eller snarare, ett av spelen. Det senaste har jag varit lite sugen på, men aldrig köpt. Spelet jag har, kort och gått kallat Bionicle, kan jag dock inte kalla bra; det är faktiskt underkänt. Trots det har spelet en del roliga delar, som faktiskt är spelbara och värda din tid. Eller i alla fall nästan.

Kortspelet är dock en höjdare. Det är intressant då man samlar masker som ger en styrka men kanske främst är illustrationerna och animationerna på dem rätt snygga och då det begav sig säkert den största anledningen till att jag samlade.

Legofigurerna vet vi alla att de är riktigt häftiga. Vissa delar av kroppen kan röra sig, de har vapen av allehanda art men deras största tillgång är deras urläckra masker. Bionicle vore ingenting utan maskerna. Vissa av dem är så coola att ord inte räcker till, för de bjuder på hård, mekanisk och alltifrån kall till känslomässig design. Att det dessutom finns otroligt många av dem gör inte saken sämre. Det blir lite som Pokémons slagord: Gotta catch ’em all!

Sist men inte minst har vi filmerna. Då jag för ett par år sedan satt upp en lista över de bästa animerade filmerna och placerade ”Bionicle – Ljusets Mask” på andra plats, var det många som rynkade på pannan. Jag har talat för filmen och hävdat att den är nära på ett mästerverk, men de flesta bara skakar på huvudet eller fnyser lite överlägset. Frågan är om det är de som är trångsynta eller jag som är fast i gamla tider och hyllar den av blind nostalgi.

För då jag talar om dessa Bionicle-produkter är det förstås baserat på vad jag tyckte förr, eller? Faktum är att de äldre Toas fortfarande fascinerar mig och då det faller mig in kan jag mycket väl sätta mig och bygga lite. Korten spelar jag dock inte längre då dataspel känns snäppet roligare, och dessutom har jag ingen att spela med. När jag säger att spelet är underkänt är det också byggt på vad jag tycker nu, inte då jag första gången spelade det. Det vara faktiskt underkänt då också, även om jag kan ha funnit lite mer intresse för det på yngre dagar. Filmerna däremot, de är fortfarande lika bra. Åtminstone den första. De andra är klart sevärda om man gillar Bionicle och är lite yngre, annars kan man gott skippa dem. Men dåliga är de inte, bara sämre än den första. Att jag ser oerhört mycket fram emot den nya filmen, som släpps den 23:e denna månad: ”Bionicle – The Legend Reborn”, är kanske inte så konstigt.

Visst finns det nostalgiska känslor som spelar in då jag håller kvar mitt intresse vid fenomenet, men största anledningen till att jag gör så stavas berättelsen. Bionicles berättelse, som finns att läsa på den officiella sidan, är en intressant och allt annat än förutsägbar sådan, där vändningarna byter av varandra och allting hela tiden utvecklas. Den är som en maskin som bygger sig själv, och jag fascineras ständigt över vilka grejer de kommer på. Slutet på den förra ”generationen” Bionicle var till exempel fullkomligt oberäkneligt då den onda Makuta faktiskt vann, men inte utan att lämna kvar en strimma hopp. Frågan är bara hur mycket hopp man behöver för att överkomma en ondska som numera sträcker som ända upp till himlen.
Daxia Bohrok and AvMatoran Sculpture
Bionicles berättelse är intressant och största anledningen till att jag fortsätter följa Legofigurernas resa. Fast skulle någonting vara dåligt är jag inte den som blundar för detta utan jag påpekar allt tvivelaktigt och diskuterar (med mina brorsor; hur många andra finns det att diskutera Bionicle med?). Den andra samt tredje filmen brukar vi ofta anmärka på, och det är inte sällan vi beklagar oss över de nyare maskerna och figurernas utseende. Blind lik kärleken är således inte mitt förhållande till fenomenet. För det är som jag sade i mitt förra inlägg: en sak som är bra nu, är också just det – bra nu, och det som är bra och dåligt ska man prisa respektive kritisera, så länge det är vad man tycker. Ge därför Bionicle-filmen en chans. Den första det vill säga. Gillar du den inte kan du åtminstone skryta över att inte vara lika trångsynt som din nästa.

I helgen avslutar jag detta tema med något alldeles finurligt. Återstår att se vad det kan tänkas bli.

I dessa dagar talas det ständigt om grafik och yta, oavsett om det är spel, film eller människor som är ämnet. Vi är alla dess produkter. Och vi går med på det; säger inte ifrån. Min avsky för delar av denna syn på världen är större än vad som får plats i detta inlägg, därför tänker jag avgränsa mig till spelen och låta människorna gå fria. För denna gång.

Somliga kan inte spela gamla spel. De kan däremot hylla dessa som de själva spelat en gång, och då för minnena de givit dem, men de tycks inte kunna spela andra spel som är av samma årgång. Ibland inte ens spelen de prisar. Det handlar hela tiden om att vara först och hålla på med det som är inne, och så fort något gått steget längre är det andra onödigt. Ändå fortsätter man prisa, men nu ur ett annat perspektiv. Motsägelsefullt, javisst, sådana är vi människor. Somliga kan inte spela spel som inte är nya och fräscha och snygga. De kallar gamla spel de många gånger inte vet något om för föråldrade, och ofta har de rätt. Men lika ofta har de även fel.

Kid Icarus — ett spel jag för cirka 2 år sedan köpte och spelade för första gången — och blev förälskad direkt. Det hamnade snabbt på min lista över världens bästa spel någonsin, och detta utan någon uns av nostalgi.Ett spels viktigaste pelare är spelbarheten. Hur roligt det är, och hur välgjort — inte på en teknisk nivå, utan mer designmässigt utifrån samspelet mellan spelare och spel. Är grafiken funktionell behövs inget mer. Det är inte där spelbarheten sitter.

Därför spelar jag gamla spel. Jag skulle dock aldrig hävda att det var bättre förr. Det var lika förjävligt då, om du frågar mig. Men spelets kvalité sitter inte i ytan, utan i så mycket mer. Även de enklaste av spel kan vara av värde, liksom det mest komplicerade kan vara utan. Eller mer rakt på sak: dåligt. Kolla bara på Windows Vista, det perfekta exemplet på att saker som är mer komplicerade inte nödvändigtvis behöver vara bättre.

Windows Vista — nytt och fräsht men ändå skit?När man kommer till spel och film och annan konst och kultur har det alltid funnits sådant som varit intressant och mer eller mindre tidlöst. Det producerades en jävla massa skit förr, men det skapades även en hel del bra, liksom nu.

Nästa gång du spelar, skit då fullständigt i att döma spelet för hur det ser ut, och se dess insida. Försök sedan göra detsamma med dina medmänniskor. Åldern spelar ingen roll, för en sak som är bra nu, är också just det — bra nu. Och det är det enda som räknas.

Imorgon ska jag analysera hur jag själv ser på en viss leksaks-, film- och spelserie, som inte alla i min ålder tycker om. Dessutom ska jag försöka få med lite smygreklam för en ny film som dyker upp den 23 september.

Nostalgi

Nostalgi är ett närmast överanvänt ord i spelkretsar och förknippas då självfallet med retro och allt som hör därtill. Men är den som kärleken — blind, och fördunklar den då inte vår förmåga att se klart på saker och ting? Ska vi i och med detta undvika den helt och hållet, och kan samt bör vi stå oberörda inför dess känslomässiga grepp om oss, eller finns det en annan väg?

Tetris - spelet farmor ägde alla, precis alla, i. Åtminstone alla jag känner...Att se tillbaka på vår barndom (om vi nu är så pass gamla) och minnas trevliga stunder då vi satt och spelade på den fyrkaniga NES:en med den lika fyrkantiga kontrollen nedgrävd i händerna är något vi alla gör mellan varven (om vi nu är så pass gamla och har möjlighet att göra så). Jag minns själv att jag och brorsorna lånade hem farmor och farfars NES för att dagarna i ända spela Super Mario Bros. och hoppas att någon skulle komma lika långt som farmor. Vi lyckades förstås aldrig, utan hon förblev något av en spellegend ändå upp i mellanstadiet. Kanske till och med högstadiet. Faktum är att jag fortfarande beundrar hur hon kunde varva Tetris trots att hon i dessa dagar inte kan spela längre.

Åldern tar mycket ifrån oss, även minnena, något farmor möjligen vet bättre än de flesta av oss. Därför drömmer vi och påminner oss om gamla dagar, så länge vi kan och förmår, lite av en verklighetsflykt, men samtidigt för att vi kämpar mot framtiden. Genom att minnas orkar vi ta nästa steg. Det är nyttigt att drömma och minnas, men vi måste alla våga inse att det som en gång varit, inte kommer tillbaka. För hur mycket vi än hänger kvar vid det som passerat, blir det som sker i detta nu inte bättre av att enbart drömma, inte heller kommer det tillbaka. Någonstans måste vi lämna drömmen och minnena därhän och låta de vara just detta, för att istället gå vidare, eller snarare, uppskatta ögonblicket.

Lego Racers till N64 - minns att jag verkligen älskade detta spel, men när man testar det nu så... ja, jag vill inte gå in på detaljerna.För oavsett vad du tyckte då, är kanske inte ditt gamla favoritspel speciellt bra längre. Minnena spelet givit dig må vara fantastiska, och dessa bör du inte lämna bort, men samtidigt har värden gått vidare. Att hävda att något är bra av blind nostalgi är enbart trångsint. En sak kan inte vara bra för evigt. Men en bra sak kan vara bra, självfallet, och oavsett dess ålder. Nostalgi är en sak, kvalité en annan. Nostalgin kan förstås vara en del av kvalitén, liksom kvalitén kan vara en del av de nostalgiska känslorna. Det gäller dock att se klart på det hela, och inte låta sin sikt fördunklas.

Jag spelar mycket retro, men jag spelar det inte av nostalgiska skäl. Jag spelar det för att jag hört och vet att spelen är bra, och för att jag kan se förbi ytan. Det kan du läsa mer om imorgon.