Tag Archive: grafik


Det var vad jag påstod i den skrattkavalkad som uppstod någon gång efter midnatt vid det nya årets början. Över tio dagar sedan. Så lång tid tar det att skriva ett inlägg tydligen.

Nåväl.

Anledningarna till uttalandet var hur som helst många, men pricken över i måste ändå ha varit då vi tog in vår bil för lagning och ommålning och där får bevittna vad som kunde varit hämtat från ett sketchprogram från femtiotalet. Inte för att jag vet något om sketchprogram från femtiotalet, men det är så jag föreställer mig dem. Uppskruvade och med farsartad musik i bakgrunden. Spelets bästa skämt. Bra på riktigt. Till skillnad från de tre andra. Först ut är givetvis grafiken. Det kunde ni såklart räkna ut i förhand. Efter att vi sett introsekvensen med sitt piano och allt det där, kliat våra huvuden och frågat både en och två gånger om det är grafik eller foto, får vi se spelet i rörelse i ännu en video. Det ser bra ut, vi blir inte imponerade men påstår inget annat än att spelet är ganska snyggt.

Sedan börjar vi spela. Desto längre vi sitter där desto fler detaljer finner vi att anmärka på. Gräset är bara en platt matta. Träden är lågupplösta med blad gjorda av fyrkanter. Stenarna vet jag inte hur jag ska beskriva. Som damm kanske. Gamla kanelbullar med ett dammlager på.

Men det är okej antar jag, så länge spelet ifråga inte sägs ha just den bästa grafiken.

Jag undrar vem utvecklarna försökte lura; där satt vi och stirrade på skärmen, som utan problem kan måla upp i fina 1080p och undrade vart löftet tog vägen. I efterhand visade det sig att det är premiumbilarna som, på rätt plats vid rätt tillfälle, kan få spelet att se – nästan – fotorealistiskt ut. Vi spelade inte tillräckligt länge för att kunna se efter själva. Ljudet är nästa stora – låt oss kalla det skämt eftersom misslyckande låter alltför hårt. Varje gång en ny bil införskaffades eller erhölls var jag tvungen att skrika ut hur mycket jag avskydde den metalsträvande trudelutt som ska visa på bedriften. Den är så uppskruvad, så överdriven, så hopplös i sin tro att den är häftig och hård och svängig på samma gång att jag inte visste om meningen ”så dåligt att det blir…” ens hörde hemma här.

Värst av allt är dock att jag vet att musiken som spelas i bakgrunden egentligen är bra, i alla andra sammanhang hade jag antagligen uppskattat att lyssna på den, men här är den fullkomligt malplacerad. Textbaserade låtars texter kvävs av motorljud och kvar blir bara något som ska försöka vara en slinga men faller platt. Motorljuden är i sin tur så ojämna att jag ibland tror mig vara i något som kanske kan vara en riktig bil, andra gånger sitter jag på en gräsklippare. Ljudmixen är därtill en sådan gröt att jag har svårt urskilja vilket oväsen som hör vart. Slutligen är det förstås alla dessa minispel. Dessa sattyg. Självklart är det i teorin fantastiskt att kunna bjuda på stor variation i gameplayet men någon glömde visst bort att alla små inlägg bör putsas lite också. Här skiner grafiken som om PS2:an vore dagsgammal, styrningen är fladdrig och framförandet samt upplägget på det ena efter det andra känns förhastat och ogenomtänkt på ett sätt som får oss att sätta kontrollerna i halsen.

Svårighetsgraden är något jag kan anmärka på, men den är inget skämt. Kräver vad som närmast kan jämföras med grinding, med allt vad det innebär, men har du lika mycket tålamod som en önskan att komma vidare kommer du säkert klara dig. Inga garantier dock.

Med allt detta i åtanke må ni – och vi! – finna det underligt att vi faktiskt satt kvar och spelade. Men det är egentligen enkelt, det är helt enkelt inget dåligt spel.

Jag gillar bandesignen. De har lyckats utforma banor i miljöer som balanserar på gränsen till det instängda, där majoriteten av alla bilspel i dessa dagar går bet hos mig.

Jag gillar körkänslan. Den är tillräckligt frånkopplad verkligheten för att jag ska kunna styra fordonet. Visst finns det ingen stark fartkänsla i det, men det känns ändå tillräckligt.

Jag gillar att fixa med bilarna. Jag antar att det är lite som att spela Pokémon, även om matcherna där är snäppet roligare. Det är en samlingssimulator. Jag vill levla och leka. Det räckte gott och väl i några timmar. Sen har vi det här med att ett gott skratt förlänger livet. Det gäller förstås också när skrattet kommer som en reflex på dålighet och svärande soffkompisar.

Annonser
Med detta inlägg önskar jag förtydliga mitt betygssystem samt tankarna kring detta, trots att ni inte efterfrågat något sådant. Men efter att ha läst recensionen till Art of Balance med tillhörande kommentarer fick jag lust att klargöra och genom detta också uppdatera min Recensioner-sida här högst ovan.

Siffersystemet är ett problematiskt sådant. Alla betygssystem innebär vissa problem. Det gäller att finna såväl balans som tydlighet och utrymme för ett visst svängrum. Själv har jag valt att likt många andra använda mig av skalan 0-10. Att kunna sätta ett absolut bottenbetyg innebär att femman blir den exakta mitten, där det dåliga väger jämt med det bra. Allt under bör då undvikas medan allt ovan är värt att uppleva. I grova drag. För tydligare beskrivning av alla siffrornas betydelse, se Recensioner-sidan ovan.

För att så enkelt som möjligt berätta för er hur ni ska tolka mitt betygsättande, lägger jag upp det hela som en topp 5-lista i punktform:

  • Jag sätter inte betyg på kategorier, enbart på helheten. Ibland kanske jag inte ens tar upp hur spelet ser ut eller liknande. Jag är mer intresserad av dess kärna, vad det säger mig, och vad det är som gör det till en bra/dålig upplevelse. Vill du veta om grafiken kan mäta sig med Crysis bör du kanske överväga att läsa någon annans recension.
  • Jag sätter inte betyg efter nostalgi. När jag skriver en recension, oavsett om det är ett gammalt eller nytt spel, är det efter att nyligen spelat igenom det. Jag utgår aldrig ifrån gamla minnen.
  • Jag sätter inte betyg på priset. Produktens pris kan möjligtvis nämnas, men kommer under inga omständigheter påverka produktens betyg. Är ett spel som i det hela taget ses som ett mästerverk lite väl dyrt är det inget som hindrar mig från att sätta en 10. Lika lite sätter jag ett högre betyg på ett spel enbart för att det är billigt.
  • Det siffran säger är det siffran betyder. Ett kantigt Nintendo 64-spel som tilldelats en nia är ungefär lika bra som en högupplöst Playstation 3-spel med samma betyg. Anledningen till att jag säger ungefär är för att två olika spel omöjligen kan vara exakt lika bra/dåliga.
  • En recension är en subjektiv åsikt, en sådan alla har rätt till. Håller du inte med mig? Skriv en kommentar, eller svara med en egen recension. Håller du med mig? Lämna gärna en kommentar då också så att vi kan nicka i samförstånd.

Allt detta gäller även mina filmrecensioner, men ni får vrida och vända lite på det så att det passar in. För samtliga recensioner samt hela betygslistan, se Recensioner-sidan.

Häromdagen satt jag och letade runt bland lite porrbilder – nej vänta, det var spelbilder jag letade efter. Hur som helst utbrast jag under en liten tur på nintendos officiella hemsida för oss svennebananer, att Sin & Punishment‘s grafik minsann var underbart snygg. Min bror kliade sig lite i skallen och funderade nog på vad det egentligen var jag tänkte med, vilket han även uttryckte i några ord tiden svalt och vägrar spotta ut frivilligt. Grafiken ser nämligen ut såhär, exakt och precis:

Snygging där

Många skulle säkert kalla mig konstig för dessa ord, men det visade sig igår att det fanns en anledning till varför jag tycker spelet är så snyggt. Jag var nämligen på besök hos optikern, för första gången i mitt liv. Det var en upplevelse, kan man enkelt säga. Mest för att det var så fruktansvärt roligt.

Jag får sätta mig på en stol, och sedan visar de upp en tavla. Kan du läsa nedersta raden? frågar herrn. Jag rynkade på ögonbrynen och tänkte: Ska man kunna läsa den nedersta raden?

Nästa rad då. De ser ju lika stora ut, säger jag.

Nästa också, och nästa. Okej, en mindre skillnad på den övre kan jag väl bjuda på. Men annars – nej, jag ser ingenting. Kanske ett V där någonstans. Och ett Z, det blev faktiskt en jävla massa Z.

Sedan tryckte han upp ett stycke maskin framför ansiktet på mig, och det blev: Är det här bättre, eller det här? Den här, eller den här? Den här? Är den bättre?

Fast jag ska inte klaga, för bättre optiker får man leta efter. Och sen var det slut, varvid jag fick det konstaterat i mitt ansikte likt vilken paj som helst: Jag har ingen vidare syn. Fast jag får åka bil, men det är gränsfall. Brytningsfel för vinsten blev det på mig, och plånboken lär inte må bra om några veckor. Inte alla andra heller.

Jag trodde att det var svårt att få tjejer förut, men nu, nu ska jag få se på svårt. Om inte omöjligt. Kan det se hemskare ut än en organklump jag i glasögon? Tror knappast det.

Men vi vet i alla en sak, nämligen att Sin & Punshment är fruktansvärt snyggt, med eller utan glasögon. Designen, de kantiga konturerna och de matta färgerna är så läckra att kroppsvätskorna helst av allt springer vida ikring. Handsvetten, i klarspråk. Men det är en annan historia.

Sin & Punishment title