Category: Tillbakablickar och framtidssyn


En finurlig avslutning på en temavecka få brytt sig om, var det som sades. Vilket det också ska bli.

Hourglasscastle fullMänniskan är sig lik, kan först av allt påpekas. Rädd för förändringen, hårt hållandes om det hon håller kärt och känner väl, tills den dagen hon dör i gamla minnen. Demens är en intressant sjukdom då den drabbade ofta kan komma ihåg det som hänt för länge sedan, medan det nyligen upplevda försvinner likt döende blyertsteckningar. Lika intressant är det att vi alla till stor del är våra minnen; dessa byggstenar är mycket av det som bygger oss, inte enbart genom att de finns, utan för att en händelse ägt rum och påverkat oss ändå in i detta nu. Ända in i framtiden, och för evigt. Inte för att någon av oss kommer uppleva detta, men sker gör det likväl.

Vad är då framtiden? Framtiden som vi vill ha den är våra önskningar och förväntningar skapade i detta nu genom det som hänt då. Den är därmed en produkt av det som varit. Och det som varit, är det enda som är säkert. Eller?

Inte riktigt. Minnen är enbart tolkningar, inte sanningar. De må vara dina sanningar, men inte din nästas. Och minnen är enbart associationer. Exakt vad som hände förr minns vi ej, enbart vissa detaljer, eller den större helheten. Helt enkelt det som var av värde för oss då och som vi kunde associera till, på ett eller annat sätt. Kanske var det så annorlunda att vi blev lamslagna då det skedde, eller så vara det något välkänt men för det egna jaget ytterst speciellt och meningsfullt som skedde. Oavsett är det enbart en tolkning. Inte fakta. Hur minnet funkar vet jag ej. Inte forskare heller för den delen. Minns gör vi emellertid, tills vi ej kan minnas mer. Till följd av sjukdom eller död. Men minnen har betydelse, och det ser vi varje dag. Det ser vi enbart genom att leva. För vi är det vi upplevt och det som byggt oss i dåtiden. För såvitt vi vet föds vi inte i detta nu. Och allt det som byggt oss är det vi är, åtminstone så länge vi ser inom vårt eget jag. Lämnar vi detta ser vi att allt enbart handlar om just associationer och vår förmåga att relatera till saker. Egentligen är vi inte detta heller. Men det må vara lite överkurs.blahaj

Vi vet åtminstone att mycket är sig likt. Jag sitter här, och trots att mycket förändras stannar ändå mycket kvar i gamla spår. Vi kan helt enkelt inte lämna det förflutna, hur mycket vi än försöker. Men vi kan i alla fall försöka att minnas det som är värt att minnas, och spara det som är värt att spara. Det är dock inte speciellt enkelt. Vad är värt att spara för dig? Vad är värt att minnas tills den dagen du dör? Och vad är värt att slänga bort? Vad är värt att glömma tills världen svartnar?

Jag står för att alla minnen ska få vara kvar, och att all information skall finnas tillgänglig. Det är trots allt vårt förflutna. Utan detta har vi ingen framtid. Visst kan det förstås vara så att vi inte har någon framtid ändå, men utan allt det som byggt denna värld är vi helt enkelt ingenting. Ingenting – men ting däremot, vissa av dessa kan vi slänga bort. Skulle allt sparas för evigt vore kretsloppet avslutat, vilket självfallet inte är möjligt. Med ting kan vi också tala om statsskick, religioner, ideologier och annat. Men glömma dessa och försöka gömma dem är det inte tal om, enbart att vi kanske borde släppa på föråldrade idéer och urverk till förmån för nya och mer fungerande sådana.

Om vi återgår till minnen finns det emellertid vissa vi vill lyfta fram lite extra. Har du något sådant? Jag minns till exempel då jag för första gången – som ung grabb – lyckades komma ända fram till sjunde banan i Super Mario Bros. men dog i lavan innan jag nådde fram till bossen. Då jag tänker lite extra på det kan det till och med ha varit åttonde banan. Jag minns åtminstone hur banan ser ut, mer eller mindre exakt. Men så är det med minnen, man kan inte komma ihåg alla detaljerna. Det var helt enkelt inte speciellt intressant vilket nummer banan hade då jag väl nådde den, det som var viktigt var att jag aldrig nått lika långt förut. Och det var en underbar känsla, det minns jag väl. Lavan var dock förjävlig.

En annan sak jag minns är då jag i somras för första gången träffade en gammal internetkompis. Vi hade varit vänner i denna andra värld i många år, men det var först nu vi kunde träffas. För de flesta är detta kanske ingen stor sak, men för en något tillbakadragen och blyg gamer som jag och han var den av avsevärda proportioner. Det kan han säkert intyga, om han läser detta och önskar kommentera. Och som du vet tar jag tillbaka det där jag sade om Halo 2, spelet är som bekant fortfarande skitbra.

Men nu skall jag tystna och de som önskar höras skall höras. Såvida det inte är spam eller arrogant babbel det är frågan om, förstås. Härmed avslutar jag således min temavecka: Tillbakablickar och framtidssyn, och ni som läst inläggen kan vara stolta och har kanske till och med lärt er eller insett något, eller så har ni inte lärt er ett skit och står med fötterna på länge sedan brända marker. Har ni tur var branden en bra sådan och skörden kommer även fortsättningsvis att vara fin, eller så var den djupgående och dödande och ni har där inget mer att finna. Vad tror ni? Vad vet ni? Tror ni ingenting? Vet ni ingenting? Har ni ingenting för er? Svara då gärna på frågorna som så grant markerats med den fetaste av stilar så att vi kan föra dessa frågor och svar vidare, mot framtiden.Braid, ett spel som behandlar minnen på ett intressant sätt

Papercutz HydraxonJag har, sedan jag kom i kontakt med fenomenet för en herrans massa år sedan, varit fullkomligt förälskad i Bionicle. Det började förstås med Legofigurerna, men tätt i dess spår följde kortspelet, filmerna och spelen. Eller snarare, ett av spelen. Det senaste har jag varit lite sugen på, men aldrig köpt. Spelet jag har, kort och gått kallat Bionicle, kan jag dock inte kalla bra; det är faktiskt underkänt. Trots det har spelet en del roliga delar, som faktiskt är spelbara och värda din tid. Eller i alla fall nästan.

Kortspelet är dock en höjdare. Det är intressant då man samlar masker som ger en styrka men kanske främst är illustrationerna och animationerna på dem rätt snygga och då det begav sig säkert den största anledningen till att jag samlade.

Legofigurerna vet vi alla att de är riktigt häftiga. Vissa delar av kroppen kan röra sig, de har vapen av allehanda art men deras största tillgång är deras urläckra masker. Bionicle vore ingenting utan maskerna. Vissa av dem är så coola att ord inte räcker till, för de bjuder på hård, mekanisk och alltifrån kall till känslomässig design. Att det dessutom finns otroligt många av dem gör inte saken sämre. Det blir lite som Pokémons slagord: Gotta catch ’em all!

Sist men inte minst har vi filmerna. Då jag för ett par år sedan satt upp en lista över de bästa animerade filmerna och placerade ”Bionicle – Ljusets Mask” på andra plats, var det många som rynkade på pannan. Jag har talat för filmen och hävdat att den är nära på ett mästerverk, men de flesta bara skakar på huvudet eller fnyser lite överlägset. Frågan är om det är de som är trångsynta eller jag som är fast i gamla tider och hyllar den av blind nostalgi.

För då jag talar om dessa Bionicle-produkter är det förstås baserat på vad jag tyckte förr, eller? Faktum är att de äldre Toas fortfarande fascinerar mig och då det faller mig in kan jag mycket väl sätta mig och bygga lite. Korten spelar jag dock inte längre då dataspel känns snäppet roligare, och dessutom har jag ingen att spela med. När jag säger att spelet är underkänt är det också byggt på vad jag tycker nu, inte då jag första gången spelade det. Det vara faktiskt underkänt då också, även om jag kan ha funnit lite mer intresse för det på yngre dagar. Filmerna däremot, de är fortfarande lika bra. Åtminstone den första. De andra är klart sevärda om man gillar Bionicle och är lite yngre, annars kan man gott skippa dem. Men dåliga är de inte, bara sämre än den första. Att jag ser oerhört mycket fram emot den nya filmen, som släpps den 23:e denna månad: ”Bionicle – The Legend Reborn”, är kanske inte så konstigt.

Visst finns det nostalgiska känslor som spelar in då jag håller kvar mitt intresse vid fenomenet, men största anledningen till att jag gör så stavas berättelsen. Bionicles berättelse, som finns att läsa på den officiella sidan, är en intressant och allt annat än förutsägbar sådan, där vändningarna byter av varandra och allting hela tiden utvecklas. Den är som en maskin som bygger sig själv, och jag fascineras ständigt över vilka grejer de kommer på. Slutet på den förra ”generationen” Bionicle var till exempel fullkomligt oberäkneligt då den onda Makuta faktiskt vann, men inte utan att lämna kvar en strimma hopp. Frågan är bara hur mycket hopp man behöver för att överkomma en ondska som numera sträcker som ända upp till himlen.
Daxia Bohrok and AvMatoran Sculpture
Bionicles berättelse är intressant och största anledningen till att jag fortsätter följa Legofigurernas resa. Fast skulle någonting vara dåligt är jag inte den som blundar för detta utan jag påpekar allt tvivelaktigt och diskuterar (med mina brorsor; hur många andra finns det att diskutera Bionicle med?). Den andra samt tredje filmen brukar vi ofta anmärka på, och det är inte sällan vi beklagar oss över de nyare maskerna och figurernas utseende. Blind lik kärleken är således inte mitt förhållande till fenomenet. För det är som jag sade i mitt förra inlägg: en sak som är bra nu, är också just det – bra nu, och det som är bra och dåligt ska man prisa respektive kritisera, så länge det är vad man tycker. Ge därför Bionicle-filmen en chans. Den första det vill säga. Gillar du den inte kan du åtminstone skryta över att inte vara lika trångsynt som din nästa.

I helgen avslutar jag detta tema med något alldeles finurligt. Återstår att se vad det kan tänkas bli.

I dessa dagar talas det ständigt om grafik och yta, oavsett om det är spel, film eller människor som är ämnet. Vi är alla dess produkter. Och vi går med på det; säger inte ifrån. Min avsky för delar av denna syn på världen är större än vad som får plats i detta inlägg, därför tänker jag avgränsa mig till spelen och låta människorna gå fria. För denna gång.

Somliga kan inte spela gamla spel. De kan däremot hylla dessa som de själva spelat en gång, och då för minnena de givit dem, men de tycks inte kunna spela andra spel som är av samma årgång. Ibland inte ens spelen de prisar. Det handlar hela tiden om att vara först och hålla på med det som är inne, och så fort något gått steget längre är det andra onödigt. Ändå fortsätter man prisa, men nu ur ett annat perspektiv. Motsägelsefullt, javisst, sådana är vi människor. Somliga kan inte spela spel som inte är nya och fräscha och snygga. De kallar gamla spel de många gånger inte vet något om för föråldrade, och ofta har de rätt. Men lika ofta har de även fel.

Kid Icarus — ett spel jag för cirka 2 år sedan köpte och spelade för första gången — och blev förälskad direkt. Det hamnade snabbt på min lista över världens bästa spel någonsin, och detta utan någon uns av nostalgi.Ett spels viktigaste pelare är spelbarheten. Hur roligt det är, och hur välgjort — inte på en teknisk nivå, utan mer designmässigt utifrån samspelet mellan spelare och spel. Är grafiken funktionell behövs inget mer. Det är inte där spelbarheten sitter.

Därför spelar jag gamla spel. Jag skulle dock aldrig hävda att det var bättre förr. Det var lika förjävligt då, om du frågar mig. Men spelets kvalité sitter inte i ytan, utan i så mycket mer. Även de enklaste av spel kan vara av värde, liksom det mest komplicerade kan vara utan. Eller mer rakt på sak: dåligt. Kolla bara på Windows Vista, det perfekta exemplet på att saker som är mer komplicerade inte nödvändigtvis behöver vara bättre.

Windows Vista — nytt och fräsht men ändå skit?När man kommer till spel och film och annan konst och kultur har det alltid funnits sådant som varit intressant och mer eller mindre tidlöst. Det producerades en jävla massa skit förr, men det skapades även en hel del bra, liksom nu.

Nästa gång du spelar, skit då fullständigt i att döma spelet för hur det ser ut, och se dess insida. Försök sedan göra detsamma med dina medmänniskor. Åldern spelar ingen roll, för en sak som är bra nu, är också just det — bra nu. Och det är det enda som räknas.

Imorgon ska jag analysera hur jag själv ser på en viss leksaks-, film- och spelserie, som inte alla i min ålder tycker om. Dessutom ska jag försöka få med lite smygreklam för en ny film som dyker upp den 23 september.

Nostalgi

Nostalgi är ett närmast överanvänt ord i spelkretsar och förknippas då självfallet med retro och allt som hör därtill. Men är den som kärleken — blind, och fördunklar den då inte vår förmåga att se klart på saker och ting? Ska vi i och med detta undvika den helt och hållet, och kan samt bör vi stå oberörda inför dess känslomässiga grepp om oss, eller finns det en annan väg?

Tetris - spelet farmor ägde alla, precis alla, i. Åtminstone alla jag känner...Att se tillbaka på vår barndom (om vi nu är så pass gamla) och minnas trevliga stunder då vi satt och spelade på den fyrkaniga NES:en med den lika fyrkantiga kontrollen nedgrävd i händerna är något vi alla gör mellan varven (om vi nu är så pass gamla och har möjlighet att göra så). Jag minns själv att jag och brorsorna lånade hem farmor och farfars NES för att dagarna i ända spela Super Mario Bros. och hoppas att någon skulle komma lika långt som farmor. Vi lyckades förstås aldrig, utan hon förblev något av en spellegend ändå upp i mellanstadiet. Kanske till och med högstadiet. Faktum är att jag fortfarande beundrar hur hon kunde varva Tetris trots att hon i dessa dagar inte kan spela längre.

Åldern tar mycket ifrån oss, även minnena, något farmor möjligen vet bättre än de flesta av oss. Därför drömmer vi och påminner oss om gamla dagar, så länge vi kan och förmår, lite av en verklighetsflykt, men samtidigt för att vi kämpar mot framtiden. Genom att minnas orkar vi ta nästa steg. Det är nyttigt att drömma och minnas, men vi måste alla våga inse att det som en gång varit, inte kommer tillbaka. För hur mycket vi än hänger kvar vid det som passerat, blir det som sker i detta nu inte bättre av att enbart drömma, inte heller kommer det tillbaka. Någonstans måste vi lämna drömmen och minnena därhän och låta de vara just detta, för att istället gå vidare, eller snarare, uppskatta ögonblicket.

Lego Racers till N64 - minns att jag verkligen älskade detta spel, men när man testar det nu så... ja, jag vill inte gå in på detaljerna.För oavsett vad du tyckte då, är kanske inte ditt gamla favoritspel speciellt bra längre. Minnena spelet givit dig må vara fantastiska, och dessa bör du inte lämna bort, men samtidigt har värden gått vidare. Att hävda att något är bra av blind nostalgi är enbart trångsint. En sak kan inte vara bra för evigt. Men en bra sak kan vara bra, självfallet, och oavsett dess ålder. Nostalgi är en sak, kvalité en annan. Nostalgin kan förstås vara en del av kvalitén, liksom kvalitén kan vara en del av de nostalgiska känslorna. Det gäller dock att se klart på det hela, och inte låta sin sikt fördunklas.

Jag spelar mycket retro, men jag spelar det inte av nostalgiska skäl. Jag spelar det för att jag hört och vet att spelen är bra, och för att jag kan se förbi ytan. Det kan du läsa mer om imorgon.

Någon lär ha sagt att om man gör något en gång är det en engångsföreteelse, två gånger en upprepning och tre gånger en tradition. Frågar du mig är den där extra gången ofta bara ännu en upprepning i ledet.

En tradition såsom en högtid i stil med Midsommar måste fylla en funktion. Alla länder och kulturer har sina egna högtider och traditioner, som ursprungligen uppkommit genom någon händelse eller lag för en så pass lång tid tillbaka att den kommit att betraktas som en tradition. Det vill säga, en påminnelse om det som hänt och som är värt att komma ihåg. En del länder har haft och har ännu idag enbart högtider som har anknytning till religion, medan det finns exempel på traditioner som skapats ur något helt annat. Det finns till exempel en tradition där man släpper lös en tjur i staden som sedan jagar människorna, vilka därefter självfallet springer för sina liv. På Kinas östkust har de en högtid där de smäller enorma mängder smällare för att skrämma bort onda andar. Och här i Sverige bränner vi stora brasor och springer runt en stång av blommor. Traditioner kan se ut på otaliga vis, men den gemensamma nämnaren är att de är upprepningar och har någon form av anledning till att finnas. Eller åtminstone bör de ha det.

Om jag frågar er vad Midsommar har för betydelse är det säkert inte många som kan svara korrekt. Jag vet det inte. Varför har man då en tradition ingen vet vad den står för?

Valborgsbrasa - fint och trevligt kan hända, men den ställer även till med problem, och vet ni ens varför vi bränner?

Traditioner och högtider är något de flesta håller hårt på. Jag är dock av en annan åsikt och anser att de enbart är onödiga upprepningar av tidigare utförda procedurer som nuförtiden inte har någon mening. Låt mig förklara. Som jag sade i början måste en högtid fylla en funktion, och av det jag sett av Midsommar och Valborg (för att nämna mina absoluta favoritklagoobjekt) har dessa helt förlorat sin funktion. Det handlar inte längre om något som hänt förr då vi firar dessa, utan de är endast en ursäkt för oss att träffas, festa, konsumera och i många fall även förstöra. De finns positiva saker, javisst, men de överröstas av de negativa. Och inte minns vi bättre vad som hänt förut och varför vi ens håller på med det vi gör på grund av allt festande och konsumerande. Vi löser heller inga problem, utan skapar snarare nya.

Dilemmat finns helt enkelt i dagens samhälle. Vi bryr oss mer om våra plånböcker än om vad som hänt tidigare och fokuserar på framtiden snarare än vad som händer och sker. Betydelsen av dessa högtider, av många högtider, är mer riktat mot att vi ska tjäna pengar och slösa än på att minnas något. Därmed har dess mening gått förlorad. Traditionerna är mer av en ursäkt för att konsumera, festa och utöva våra till snudd på sjuka drifter mot makt och tillfredsställelse. Och i många fall slutar det hela i onödigt lidande. Men vi lär oss självklart inte; ser ofta inte ens problemen. Det tycks nämligen som om vi behöver – kräver – högtider at se fram emot, som så fort de passerat skall följas av någon ny att vänta på. Vi lever således inte i nuet numera, utan det är som Govenor Andy säger:

Hur känns det att leva ditt liv imorrn
Där penningpungen läcker värre, än ett sår

Det intressanta i frågan blir alltså faktumet att vi håller fast vid gamla traditioner och anser de nödvändiga och bra medan vi lever i framtiden och inte i nuet. Anledningen till att vi över huvud taget håller kvar och minns är nämligen för att det känns så bra och tryggt. Våra liv är således en struktur av igenkännande, skapat förr i tiden men med riktning mot framtiden, där vi väl skyddade i gamla mönster kan fortsätta att leva efter något vi för länge sedan glömt bort och inte bryr oss om eftersom samhället bygger på att ständigt blicka framåt. Det är motsägelsefullt, men inte konstigt. Människor är trots allt, liksom alla andra djur, mästare på att skydda sig själva och sina intressen. Det är också därför vissa förändringar gjorts i traditionerna för att få de att passa in i det rådande samhället. Liksom varför de flesta högtider inte längre handlar om gamla religiösa idéer eller rena påhitt utan har klart giriga baktankar.
Anders Zorns "Midsommardans". Känns lite trevligare än den midsommar vi nu firar, på något sätt. Och då vill jag inte säga att det var bättre förr. Men någonstans tycks det trots allt ha gått fel...
Är vi med detta sagt för fega för att bryta mönster och prova något nytt eller lämna och överge sådant som är föråldrat och egentligt onödigt?
Jag ställer mig samtidigt frågan: är vår vardag så tråkig att vi måste ha något mer att se fram emot än veckoslutet med lådvin och ledighet?
Och: måste vi ha en ursäkt för att träffa varandra för den gemenskap traditionerna gjuter istället för att ta oss tid under de helger och ledigheter som faktiskt finns?
Samt: är vi helt enkelt så stressade att vi måste ha en ursäkt för att träffa och vara trevliga mot våra medmänniskor?
Slutligen: om problemet med traditioner är att vi helt glömt deras betydelse, varför gör vi då inget för att återinföra deras innebörd?

Maktbehov och tillfredsställelse ligger till grunden för mycket av ovan nämnda, och med dessa och känslomässiga minnen i fokus går jag över till den tredje delen i denna bloggserie. Det inlägget kan du läsa imorgon.

I min recension av District 9 talade jag om hur människor håller fast vid det de gillar; hur de kämpar så hårt för att stanna kvar i en bubbla av igenkännande medan världen utanför passerar och dör. Ofta vågar vi inte ens testa något nytt, och det är inte för intet ordspråken ”det var bättre förr” samt ”borta bra men hemma bäst” existerar. Vi tror helt enkelt ofta att så är fallet, samtidigt som vi tror och vill att någonting som funnits länge, är bra och nödvändigt. Paradoxalt nog blickar vi även ständigt framåt, vilket skapar en konflikt med det förflutna, som vi sedan försöker lösa.

They say…
They say… the world… is coming to an end
I say…
FUCK THEM!
FUCK THEM!
FUCK THEM!

Orden må vara hårda, men de bakomliggande tankarna är både genomtänkta och välriktade. Bara för att folk säger någonting betyder det inte att det är sant. Bara för att en sak har funnits länge, betyder det inte att den är bra eller nödvändig. Det kan lika gärna betyda tvärtom. Detta gäller för allt.

Och med de orden drar jag igång en liten serie här på bloggonoid, kallad ”Tema: Tillbakablickar och framtidssyn”. Det kommer som namnet antyder inte enbart beröra dåtiden, utan även vår syn på framtiden, men också hur det påverkar vår vardag. Gemensamt för alla inlägg är dock att de tar upp hur vi på olika sätt skyddar det som hänt förr, via igenkännande, trångsynthet men även genom att blicka framåt. Säkerligen blir det dessutom motsägelsefullt, men egentligen inte konstigt. Inläggen är planerade att bli några stycken och dyker upp här en gång om dagen, utan någon som helst förvarning. Nedan följer de första tankarna.

Super PLAY

Jag hade inte tänkt göra det då så många redan sagt det mesta om saken och jag egentligen inte hade mycket att tillägga eller säga, men så visade det sig plötsligt att det fanns något att ta upp. Jag talar givetvis, så här i dessa spelkretsar, om Super PLAYs trista nedläggning. Jag läste inte tidningen alltför ofta och ärligt talat var den aldrig någon större favorit. Designen och upplägget föll mig inte i smaken, men de hade utan tvekan några riktigt bra skribenter till sitt förfogande (vilket enkelt kan visas upp genom att läsa den välskrivna och intressanta spelbloggen Blog ’em up där några av dess skribenter håller till).

Men trots att jag inte läste tidningen är det tråkigt att den tvingas lägga ned, mest på grund av att de anställda blir utan jobb men också för att speltidningsmarknaden förlorar lite av sin mångfald och konkurrensen på sina håll försvinner. De som gynnas av detta och hurrade då beslutet nådde ut är förstås rena egoister medan de som klagar på alla andra tidningarna och hatar tillbaka är lättstötta barnungar. Att en tidning eller företag tvingas lägga ned är alltid tråkigt såvida inte detta företag skapar massförstörelsevapen eller giftiga livsmedel som säljs till folk i U-länder. Super PLAY gjorde varken det ena eller andra utan berikade marknaden och vårt sätt att se på spelklimatet. En sak måste dock nämnas, och det är det jag sade i början: bara för att en sak har funnits länge, betyder det inte att den är bra eller nödvändig.

Jag har redan nämnt vad jag anser var tråkigt med tidningens nedläggning. Det finns dock folk som säger att det var tråkigt för att det var Sveriges äldsta tidning. Jag har inte full koll, men Super PLAY lär vara sprungen ur landets äldsta speltidning som skrev om alla konsolerna och inte enbart en specifik, nämligen Super Power. Att den var äldst gör den dock inte nödvändig, det är kvalitén som gör det. För det som gjorde tidningen bra var inte att den var gammal, och det tror jag att ni som läser och läste den vet mycket väl. Vore alla gamla saker bra och nödvändiga i all evighet skulle vi aldrig komma någonstans, vilket förstås är att gå emot naturen och universums gång, liksom människans, trots att hon ofta inte vill det.

Super PLAY var nödvändig för att den tillförde något, inte på grund av att den var äldre än Level och Gamereactor. Detta och medarbetarnas förlorade jobb är anledningarna till att jag tycker deras nedläggning är tråkig. Att göra något existensberättigat enbart till följd av ålder är trångsynt och dumt. Det är att vägra utveckla. Med detta sagt vill jag därför fortsätta på ett lite annat spår. Det inlägget kommer beröra traditioner och dyker upp imorgon.