Skivan snurrar
runt runt i Nintendo
GameCuben, runt runt men det hörs inte,
jag tänker att kanske älskar jag den för dess
tystnad, men kanske har vi bara skruvat
upp ljudet på teven
Vi ligger på tredje loppet och den regnbågsskiftande, den stjärnglimmande, den plingande, har eskalerat, nu går allt snabbare; vi vill åka snabbare.
Rainbow Road: bara här har vi fallit av banan,
i svängar åt höger och vänster,
höger
vänster,
höger
vänster,
innan det
långa röret
skjuter oss
ända till
regnbågens
höjdpunkt,
landar på en boost, störtar iväg
vi slåss om de sista metrarna, låtsas,
allt är redan avgjort
då vi åker ned genom spiralen
mot målet; det enda som står i vägen ett blått skal:
det svischar genom luften,
kan inte göra annat än träffa;
en blå explosion fyller skärmen
den del av skärmen Alex spelar på, en av oss tre, en liten skärm, jag alltid överst, störst, alltid orsaken till diskussion och klagomål då vinster
staplas
på
varandra
jag åker i mål,
höjer handen,
spelar en trudelutt med munnen
jag ser hur han överväger att slänga den lila handkontrollen i golvet, det är
som om ögonen varnar först, säger
istället:
Kan vi inte köra den där banan som bara går runt runt hela tiden?
I normala fall håller jag bara in L- och R-knapparna för att slumpmässigt komma fram till en bana, oftast har vi redan spelat alla, många gånger, så jag trycker igen, och igen; slumpar till rätt dyker upp. Ibland byter vi karaktärer innan, tävlar även här om att komma först. Alla vill ha Baby Mario eller Baby Luigi: alla vill ha Chain Chompen, alla vill ha den som skäller och därför kallas för hunden, alla vill mosa motståndaren med dess runda svarta kropp. Enda alternativet är Koopa Troopa eller Paratroopa, trippelskalens mästare, vi bryr oss inte alls om de gröna men de röda åtrår vi, och de kör lätta bilar med bra acceleration som enkelt knuffas undan av tyngre, men detta spelar ingen roll för varken jag eller de tycker om tyngre fordon, knappt ens de i mediumklassen; lite för långsamma när vi ska komma igång igen, efter en banan, ett rött skal, ett grönt, ett blått, ett Bowserskal, ett Yoshiägg, en eldboll, en blixt, en stjärna, en Bob-omb, en Fake Item Box, ett stup
Jag trycker igång banan, Baby Park, runt runt sju varv
Alex ögon lyser, som gyllene svampar då
Lakitu räknar ned:
rött… rött… rött…
grönt!
Alla trycker in A-knappen, flyger framåt, tar en Item Box – jag en dubbel, de andra enkel – sladdar med R runt hörnet, ser i den lilla rutan hur ett bananskal visar sig; jag slänger det bakom mig, hör ett slirande ljud och
Wawawawawoah!
den andra boxen visar sig innehålla
röda
skal
jag kastar och träffar och tar ledningen
De där jävla röda fittorna!
Han slår aldrig, vi slår aldrig, även om vi vill. Hade det varit för tre år sedan hade han slagit, jag hade slagit tillbaka, men inte längre. Vi döper skalen till könsord och skrattar när de vassa blickarna lugnat sig, kallar varandra för något som inte alls passar och hoppas nästa Item Box innehåller en blixt eller stjärna eller tre stycken svampar eller bara ett enkelt rött skal så att vi kanske, kanske kommer ifatt. Istället dyker den tredje spelaren upp – han vi kallar Tjockisen trots att han är lika medium som Marios Red Fire men kom på det själv, som har brunt hår som skulle hänga över ögonen om han inte dragit det bakåt under kepsen han aldrig tar av, som har kläder från Ica Maxi eftersom de går minst lika bra att använda men kostar desto mindre – det är ju bara kläder – och som alltid ser ut att snart kunna brusa upp angående den där auktionen han förlorade för någon månad sedan, men som aldrig blir arg förrän motgångarna är staplade på en enorm hög av misstag vilka skylls på handkontrollen – och han tar dubbelboxen
bananskal först
men i den andra fick han hunden och ansiktet en sadistisk min
Han
tar en stor
klunk Pepsi och
torkar händerna
mot byxorna för att
återfå greppet, fyller
allas våra glas så
kolsyran bubblar
ut i luften. Jag
dricker och
tänker säga att den
faktiskt är alldeles för
söt, att Coca-Cola är
mycket godare just nu,
men han är först och
säger att det nog trots
allt är skicklighet
som avgör
Jag trycker igång banan, Baby Park, runt runt sju varv
Alex ögon lyser, som gyllene svampar då