Tag Archive: drama


På stolskanten

Jag måste berätta om pjäsen, precis som rollerna i den var tvungna att berätta om sina öden, precis som de måste få liv i pjäsen måste de få finnas även här. Denna kväll såg jag Luigi Pirandellos Sex roller söker en författare i regi av Alexander Mørk-Eidem.

Vid dess slutskeden sitter jag på stolskanten, inte som ett trött ordspråk utan bokstavligen, framåtlutad, inne i det drama som försiggår, skrämd, gripen, inser efter dess slut att jag nästan svettas. Upptakten, användandet av musiken, ljuset, pendlandet mellan det humoristiska i allt meta med det allvarligt filosofiska och den oundvikliga tragedin – inte konstigt det första jag säger är Riktigt jävla bra. Trodde inte jag skulle känna sådant engagemang för en pjäs som en bit in i det allvarliga, då skratten lagt sig, fick mig tänka att här är jag nu tvungen att sitta i två timmar till. Men det var också enda gången jag tänkte så. Om första akten var bra frånsett det något tråkiga i att bryta fjärde väggen när allt annat är sådan fin meta var andra rent av fantastisk.

Det bästa är att en pjäs som jobbar på detta vis med flera dimensioner aldrig skapar två av ett och ett utan tre, för där sitter jag och hänförs. Det är precis som rollkaraktären fadern själv säger, en person är aldrig en. Till skådespelarnas glädje, rollernas förfäran och publikens hänförelse.

I väntan på Godot²

I väntan på Godot behöver knappast någon vidare presentation för många därute men det kan ändå vara relevant att berätta om den och vad den gör när jag trots allt ställer pjäsen i förhållande till spelet, som släpptes förra året.

Fem roller. En väntan. Kort summering: Estragon som glömmer och hela tiden vill gå men aldrig gör det; Vladimir som börjar tvivla eftersom han är den enda som verkar minnas; Pozzo och Lucky – de mest absurda av inslag – denne rike man med sin slav, som helt plötsligt är förändrade och sedan pojken som är likadan men hävdar sig vara en annan.

Samuel Becketts drama om väntan och hur overklig den blir i förhållandet mellan människor där uppfattningen av inte bara tiden alltid varit något subjektivt är inte bara väldigt underhållande utan lika fascinerande nu som då. Upplägget är skickligt konstruerat som så att det upprepar med viss förändring samma sak två gånger – inte tre, två eftersom det föder den tredje i tanken, byggda på så sätt att den första lika gärna kunnat vara den tjugonde; detta är sannerligen in medias res och allra snyggast blir det i förhållande till slutet på pjäsen; att återgå till den för ytterligare läsningar är mer än välkomnande.

Pjäsen är innehållsrik, men den kommer knappast någonstans. Den bara fortsätter vänta och vi med den, på Godot som aldrig kommer. Spelet har inget innehåll att tala om men spelar du och förväntar dig ett möte med Pozzo och Lucky kanske du var fel ute från början. Om inte – och detta är det som talar för att spelet lyckas på egna premisser göra vad pjäsen gjorde – för att du väntar dig något alls. Det intressanta är nämligen att dramat fyller ut med innehåll som inte har någon större betydelse i det långa loppet – hela tiden tar de upp Godot och du inser att du faktiskt också väntar. I spelet händer samma sak, men det är förenklat ned till grunden där endast det vi alltid verkar vilja ha: action, bossar och utmaning, inte existerar.

Läs mer

Klichén säger att stor konst skapas ur lidande, men Crazy Heart visar på något annat. I en diskussion mellan tittare lyftes kärleken fram; det är genom den Bad Blake åter börjar skriva, och när han sedan åter var ensam, snarare än går ner sig igen, reser han sig i självinsikt och med klar blick. Det behövs flera vingar för att lyfta, enbart lidande räcker inte alltid till.

Crazy Heart är inte heller den skapat i lidande, utan av entusiaster. En av de största kärlekarna? Här lyser den till musiken igenom allra tydligast. Var jag ingen country-lyssnare förut är jag det nu.

Det är en film om att växa som människa, men den är mänsklig, inte förskönande, inte tyngd av en övertro på henne – realistisk, om jag nu ska falla in i klyschiga uttryck. Och återigen, musiken, som en röd tråd genom öknen.

Läs mer

Recension: Mass Effect 2

Någon har sagt att den största resan är den inom oss. Mass Effect 2 säger att tusen ljusår alltid är längre. Men längd och storlek är två olika saker. Vad säger det då om BioWares rymdopera?

Eftersmaken var alltid skjutdonens värme, ett fordon på hjul, dialog utan ände och ett avslut av episka proportioner, trots att taktikens sötma alltid vilat i botten. Uppföljaren tog tillvara på ett flertal av dessa ingredienser, men lämnade några därhän. Att det var Mass Effects actionmoment som gjorde det unikt och till en sådan flytande upplevelse är ingen hemlighet, och att tvåan flyter bättre kan jag nämna redan här i andra stycket. Information gör sig trots allt som bäst då den är koncentrerad; det är också därför det går så smidigt. Med ett mer koncentrerat utrustnings- och stridssystem tappar uppföljaren aldrig fart, men blir heller aldrig stressigt.

I Mass Effect 2 handlar det om att bygga på och på igen, snarare än byta ut och välja. Det är en röd tråd som genomlöper en stor del av spelets uppbyggnad, men ibland dyker annorlunda fläckar upp. Växlandet mellan vapen givetvis, men lyckligtvis även specialammunitionen. Det spelet skurit ned på det ena stället har det byggt upp större på det andra. Detta visar det tydligast genom sitt utforskande, både genom dialog samt interaktion med galaxens alla världar. Båda dessa grenar har vuxit i möjligheter och variation, ibland enbart ytligt sett, andra gånger djupgående. Att spelet har ett enormt genomarbetat universum, som växer sig större desto längre jag tittar, får mig att ständigt önska söka mig till nya platser. Och nya platser finns det trots allt gott om.

BioWares önskan att framställa Mass Effect 2 som så stort som möjligt leder dock till att det stundvis hindrar upplevelsen från att blomma ut. Med storlek syftar det till alla dessa otaliga världar av olika omfattningar, alla tight uppbyggda och strikt fokuserade i sin önskan att få fram det de har att säga. Det leder dessvärre till att jag emellanåt får känslan av att Shepard och hans eller hennes gäng är ett par stela individer som springer från rum till rum i ett ytligt välvårdat sjukhus och hjälper eller stjälper andra individer på löpande band. Att spelet är så miljömässigt varierat tyngs lite smått ironiskt ned av att samma fiender om och om igen dyker upp, samt självfallet att uppdragen bär liknande upplägg. Men så var det även i föregångaren. Spelets strömlinjeformade design bryts sedan av att det alltid är upp till mig vart jag vill åka härnäst, och vägs upp av att striderna ständigt känns underhållande.

Valfrihet i spel är emellertid det kanske mest problemfyllda konceptet av alla. Stundtals lyckas Mass Effect 2 inte engagera då karaktärerna säger en sak, designen en annan och jag själv en tredje – andra gånger kommer spelet in på bara benen, då jag står handfallen inför beslut som känns viktigare än allting annat. Möjligheterna blir också en form av grinding; då sökandet efter nya besättningsmedlemmar i slutändan känns lika stelt som vilket monsterhackande som helst, trots uppdragens underhållningsfaktor.

Allt klagande till trots är dialogerna och berättandet – hur stelbenta de än må vara – otroligt väl genomförda, och ger mig insikt om en värld som alltid känns fascinerande, och stundtals även meningsfull. Resten av tiden njuter jag av att springa runt, se mig omkring, skjuta och lyssna. Av sådant får man möjligtvis inget mästerverk, men med tillräckligt många skott har vi åtminstone en sjuhelvetes färd. Det räcker en bra bit. Kanske rentav tusen ljusår.

Recension: Vägen

Världen har gått under otaliga gånger på den vita duken, men här slipper jag i alla fall se det. Inget kan vara mer ointressant än att se jorden rämna medan huvudrollerna gång på gång klarar sig undan oskadda. Det är åtminstone den bilden jag fått efter klyschor, specialeffekter och tusen explosioner senare.

Vägen ändrar inte på min uppfattning, just eftersom allt sådant är bortplockat. Det finns inga förklaringar eller återblickar som på något sätt berättar om det som hänt, trots att människorna talar om det. De håller det dock på en detaljfri nivå; närmar sig svaren som mest genom rent symboliska beskrivningar. Faktum är att det nästan tycks handla om en värld som alltid varit; det vackra enbart en avlägsen dröm för länge sedan, som kanske aldrig ägt rum.

De farhågor jag hade efter att ha sett trailern var obefogade; filmen undviker många fallgropar, fortsätter hela tiden i sitt avskalade tempo, men övergår stundom i ren desperation, utan att för den delen tappa fattningen, annat än under ett fåtal sentimentala tillbakablickar hos fadern (Viggo Mortensen) som den hade klarat sig utan.

Men lika mycket som det här är en film om förtvivlan, undergång och framförallt rädsla, är det en om hopp, trots att något sådant sällan visar sig. Det är när huvudpersonerna samtalar med en äldre man och ställer sig frågan om sin egen och guds plats i världen, med den slutliga insikten om att han lämnat dem – eller kanske aldrig ens funnits där till en början – som den ges möjligheten att växa ordentligt. Istället för hos gud sätts hoppet till människan, och då i synnerhet till sonen.

Vägen utvecklas i och med relationen fader-son till en berättelse om uppfostran och om att växa som människa. Den är vacker, gripande och talar till oss på flera plan, men det känns som något fattas. Detta något är dock inget som bör hindra dig från att se den.

5 filmer att lägga stålarna på

Sedan jag publicerade min lista om det förra årtiondets bästa filmer har jag sett så många nya filmer att listan enkelt skulle kunna skrivas om, fast jag skulle förstås snart behöva skriva om den igen. Dessutom är det inte enkelt att skriva en lista. Nej, det är förjävligt. Jag blir aldrig nöjd. Jag hittar alltid nya filmer att ta med. När den ändå är klar tycker jag att den inte är komplett och att den egentligen bör skrotas. Det finns alltid så många andra filmer som bör nämnas. Ändå är jag ganska kräsen av mig. Skulle jag lista rena mästerverk blir det inte många.

Men i brist på ett sådant projekt skriver jag istället lite kort om ett par av de bra filmer jag sett den senaste tiden, så att ni vet vad ni bör se. Någon helt annans åsikt väntar längst ned. Er också, om ni väljer att skriva något. I brist på annat att göra, kanske.

5 centimeter per second/ en timme av mitt liv och det enda som egentligen behöver nämnas är det brev han förlorade, det som ramlade ur fickan och försvann ut mot ingenstans, utan att någonsin nå hennes kalla händer. Värmen fanns inombords. Glädjen fanns någon annanstans. Jag saknade den inte. Han saknade den inte. Han saknade bara henne. Och fan vad det kändes.

Requiem for a Dream/ upprepning, tagning, lekfullhet, lidande. Alltihop ren smärta i dess mest koncentrerade och vackraste form, rakt in i blodomloppet som genom en spruta. En spruta med kärlek som aldrig dör utan dödar istället, och det är lika mycket deras eget fel som alla andras. Det gör ont att se på men man gör det ändå. Likt personerna själva kan man inte undvika det.

Winter Passing/ vännens mysande blev för mig istället ett tungt lidande, som jag ändå mös utav. Det blev någon form av hatkärlek, där njutningen av betraktandet byggde på lidandet i botten. Lidandet byggde inte bara njutningen – den födde den. Det fanns trots allt ofta en gnista ljus. Kanske var denna gnista killen vars andrepilot sades vara gud själv, eller den värme som sakta byggdes upp mellan människorna. Slutet lämnade måhända en del att önska, och ibland var det lite dåligt. Fast oftast var det mest bra.

The Woodsman/ återgå till ledet och de spottar på dig. Du vill bara vara normal. Vad är normalt? Vad har du gjort? Det var ju ditt fel. De fortsätter spotta. Vi andra ser bara på.

Det finns ingen förståelse, bara en stor jävla gnagande rädsla inom alla parter, och den hotar att sluka dem alla. Har redan slukat vissa. Vi som ännu håller huvudet någonstans i mitten betraktar med tung blick och målar världen i grått. Trots att vi vet att han gjorde fel. Men så enkelt är det inte, och i slutändan är det ändå upp till dig. Precis som det är för honom.

——————————————————————————————————————————————————————-

Någon annans åsikt. Någon RJ:s åsikt.

Tvivel: De tre skådespelarna i ”Tvivel” gör alla ett toppenjobb. Dialogen är skarp i de intensiva konfrontationsscenerna och när Meryl Streeps karaktär blir arg är hon både hotfull och skör. Amy Adams karaktärs naiva och oskyldiga natur är helt betagande och när hennes stora ögon blir vattniga vill man bara hålla om henne. Philip Seymour Hoffmans karaktär är svår att tycka om och nunnornas misstankar mot honom smittar av sig. En olustig känsla ligger hela tiden och lurar och begäret efter svar är starkt.

RJ skriver om en hel del om film och allt som hör till på sin blogg, resterande tid
odlar han skägg och läser om världens mysterier.

00-talets essentiella filmer

Jag har ingen möjlighet att se alla filmer som släppts under 00-talet. Jag har däremot en möjlighet att se en hel drös med filmer, och sedan tycka precis vad jag vill om dessa, och dessutom lista alla de bästa eller på något sätt essentiella filmerna för att jag tycker det är så jävla essentiellt. Därför presenterar jag här nedan mina tjugo essentiella filmer från det gångna årtiondet.

Filmerna är listade i alfabetisk ordning.


Bionicle: Ljusets Mask

Det finns ingen bättre introduktion till denna lista än Bionicle. Detta, därför att de flesta som läser det här kommer avfärda mig som en idiot enbart för att ta med den. Och det kanske jag även är. Filmen ligger precis över femsnäppet på imdb, men jag hävdar bestämt att det är de svenska rösterna man ska se den med. För många av dessa är nämligen riktigt bra. Bionicle är en film som kombinerar klyschor med överraskningar, härliga karaktärer, repliker och en stämning som får en nörd som mig att skina. Och Makuta är en av få superskurkar som har tillåtelse att vara – och låta – riktigt genomond. Fast kanske är jag bara ett litet fan.

Broken Flowers

Lågmäld tragikomedi i likhet med den mästerliga Lost in Translation. Bill Murrey i toppform, skådespelarmässigt. Som karaktär mår han inget vidare. Den långsamma odyssé han ger sig ut på efter svar är något man verkligen inte bör missa.

Casino Royale

Daniel Craigs första Bond-film är kanske också den bästa. Den är spännande, fartfylld, avvaktande, kaxig, mänsklig och snygg. Och den avslutas med den legendariska replik som för första gången på åratal sägs med värdighet.

The Departed

Det här är bara extremt. Det är svordomar överallt, vändningar vid varje hörn och våld så att det räcker… men definitivt inte blir över. För jag suger i mig allt, och älskar det. Mark Wahlberg har aldrig varit bättre.

Fighter in the Wind

Det gripande porträttet av Choi Bae-dal, koreanen som blev Japans starkaste man. Träningsscenen i bergen är att dö för.


Läs mer