Tag Archive: NES



Alla siffror är ungefärliga och kan komma att ändras om jag får vidare insikt över tidens förflytande.

4 – Antalet personer i vår grupp, mig inkluderat
1 – Antalet Monster Hunter Tri-frälsta göteborgare i vår grupp (vi andra har inte spelat det ännu)
8 – Antalet timmar vi satt på tåget till och från Göteborg
2 – Antalet timmar vi tvingades vänta för att över huvud taget få gå in på mässan
10 – Medelvärdet av antalet centimeter fritt utrymme – både fysiskt och psykiskt – på mässan
1 – Antalet Saturn-samlare på mässan, mig inkluderat
500 – Antalet NES, SNES och MegaDrive-samlare på mässan, bröderna Segafreak inkluderat
90 – Andel i procent i uppdelningen mellan könen bland besökarna (jag behöver nog inte specificera mig)
70 – Andel i procent i uppdelningen mellan könen bland försäljarna
50 – Andel i procent i uppdelningen mellan könen bland bra shoot ’em up-spelare
15 – Antalet minuter jag tillbringade tillsammans med Gunbird 2
22 – Antalet minuter jag ville tillbringa tillsammans med Virtual Boy
210 – Antalet minuter jag spelade Ketsui Death Label (på vandrarhemmet och tåget hem)
183 233 765 – Antalet poäng jag lyckades få som mest på Very Hard i Ketsui Death Label
50 – Antalet nya bekantskaper med spel och produkter som hör till
30 – Antalet dåliga skämt jag utdelade under helgen
20 – Antalet minuter jag var tvungen att vänta på min hamburgare
4 – Antalet minuter jag blev sagd att behöva vänta på min hamburgare
5 – Antalet gånger jag skrattade åt faktumet att vi till största delen väntade på något
0 – Antalet gånger jag grät åt ovan nämnda faktum
1 – Antalet gånger spårvagnen bestämde sig för att åka åt helt fel håll
2 – Antalet strippklubbar vi passerade
3 – Antalet personer som tyckte att väsnas och dricka klockan ett på dagen var en alldeles utmärkt sysselsättning
6,5 – Antalet timmar vi fick sova på vandrarhemmet
7 – Antalet minuter vi låg kvar, eftersom vi inte orkade gå upp (extremt ungefärligt)
13 000 – Antalet meter vi gick under helgen (extremt ungefärligt)
4 – Antalet personer som ändå var rätt nöjda med allt

Någon annan som fick vänta, trängas och ha lika trevligt som vi hade?

Annonser

Efter att under gårdagen ha lagt upp en recension om konserten var det nu dags för ytterligare tankar – och recensioner – ifrån nämnda. Eftersom jag är en sucker för listor blev det därför en sådan, men med betyg:

Asiatisk buffé:

Jag minns inte vad restaurangen vi åt på hette, men den ligger på Sveavägen, längre nedåt, förbi Webhallen, en korvmoj, något kebabställe jag heller inte minns namnet på och i runda svängar tre korsningar, samt kan tilläggas att den är belägen precis bredvid en annan asiatisk restaurang som inte är fullt lika mysig men bjuder på bra mat – bara inte lika bra. 119 kronor och man blir mätt på köpet, eftersom man äter så mycket att man storknar. Här finns ett litet rum att gömma sig i för den som gillar avskiljt (och tycker om att se ut genom fönstret på människor som kämpar att behålla balansen), två toaletter, och sushi som ordnas i realtid. Sen finns det köttbullar i någon stark sås, fast den vågade jag inte smaka, av ren princip. Allt det andra slank dock ned utan några som helst problem.

Ljuseffekterna:

Den ljusansvarige tyckte om att rikta strålkastarna överallt utom där de borde varit. Ett fåtal undantag, men oftast visste han inte vart han skulle. Av någon anledning fanns det även en lampa längst upp i vartdera hörnet på körläktaren, som helt random snurrade runt sig själv. Dessutom ändrade strålkastarljuset färg i tid och otid. Någon gång var det trevligt rött. Resten av tiden var det mest något helt annat.

”Dracula”:

David Westerlund var inte bara en hejare på att spela piano, han var även Dracula för kvällen, liksom värd, och en riktigt bra sådan. Med härligt hackig engelska toppat med en svensk touch, och inte sen med att bjuda på sig själv, lyckades han höja stämningen om och om igen.

Curse of the 8-bit:

När David tidigt under konserten talade om att keyboardet hade en förbannelse, för att i slutet av nästföljande låt slänga in en kort snutt som hämtat ur ett av NES-spelen, trodde jag bara att det var ett kort gästspel. Istället dök 8-bitarstonerna upp flera gånger till, ackompanjerat med ”vanliga” instrument, i vad som skapade en blandning mellan gammalt och nytt. Otroligt välgjort och medryckande.

Klassisk dialog:

Erik Eklund: Die, monster! You don’t belong in this world!

David Westerlund: It was not by my hand that I am once again given flesh! I was called here by humans, who wish to pay me tribute!

Erik: Tribute? You steal men’s souls, and make them your slaves!

David: I suppose the same could be said of all religions…

Erik: Your words are as empty as your soul! Mankind ill needs a savior such as you!

David: What is a man? A miserable little pile of secrets! But enough talk… Have at you!

Så mycket liknar Segafreak-tvillingarna varandra:

De är enäggstvillingar, men om ni trodde att de ser exakt likadana ut för det har ni fel. Trodde ni inte det? Fan.

I dessa dagar talas det ständigt om grafik och yta, oavsett om det är spel, film eller människor som är ämnet. Vi är alla dess produkter. Och vi går med på det; säger inte ifrån. Min avsky för delar av denna syn på världen är större än vad som får plats i detta inlägg, därför tänker jag avgränsa mig till spelen och låta människorna gå fria. För denna gång.

Somliga kan inte spela gamla spel. De kan däremot hylla dessa som de själva spelat en gång, och då för minnena de givit dem, men de tycks inte kunna spela andra spel som är av samma årgång. Ibland inte ens spelen de prisar. Det handlar hela tiden om att vara först och hålla på med det som är inne, och så fort något gått steget längre är det andra onödigt. Ändå fortsätter man prisa, men nu ur ett annat perspektiv. Motsägelsefullt, javisst, sådana är vi människor. Somliga kan inte spela spel som inte är nya och fräscha och snygga. De kallar gamla spel de många gånger inte vet något om för föråldrade, och ofta har de rätt. Men lika ofta har de även fel.

Kid Icarus — ett spel jag för cirka 2 år sedan köpte och spelade för första gången — och blev förälskad direkt. Det hamnade snabbt på min lista över världens bästa spel någonsin, och detta utan någon uns av nostalgi.Ett spels viktigaste pelare är spelbarheten. Hur roligt det är, och hur välgjort — inte på en teknisk nivå, utan mer designmässigt utifrån samspelet mellan spelare och spel. Är grafiken funktionell behövs inget mer. Det är inte där spelbarheten sitter.

Därför spelar jag gamla spel. Jag skulle dock aldrig hävda att det var bättre förr. Det var lika förjävligt då, om du frågar mig. Men spelets kvalité sitter inte i ytan, utan i så mycket mer. Även de enklaste av spel kan vara av värde, liksom det mest komplicerade kan vara utan. Eller mer rakt på sak: dåligt. Kolla bara på Windows Vista, det perfekta exemplet på att saker som är mer komplicerade inte nödvändigtvis behöver vara bättre.

Windows Vista — nytt och fräsht men ändå skit?När man kommer till spel och film och annan konst och kultur har det alltid funnits sådant som varit intressant och mer eller mindre tidlöst. Det producerades en jävla massa skit förr, men det skapades även en hel del bra, liksom nu.

Nästa gång du spelar, skit då fullständigt i att döma spelet för hur det ser ut, och se dess insida. Försök sedan göra detsamma med dina medmänniskor. Åldern spelar ingen roll, för en sak som är bra nu, är också just det — bra nu. Och det är det enda som räknas.

Imorgon ska jag analysera hur jag själv ser på en viss leksaks-, film- och spelserie, som inte alla i min ålder tycker om. Dessutom ska jag försöka få med lite smygreklam för en ny film som dyker upp den 23 september.

Nostalgi

Nostalgi är ett närmast överanvänt ord i spelkretsar och förknippas då självfallet med retro och allt som hör därtill. Men är den som kärleken — blind, och fördunklar den då inte vår förmåga att se klart på saker och ting? Ska vi i och med detta undvika den helt och hållet, och kan samt bör vi stå oberörda inför dess känslomässiga grepp om oss, eller finns det en annan väg?

Tetris - spelet farmor ägde alla, precis alla, i. Åtminstone alla jag känner...Att se tillbaka på vår barndom (om vi nu är så pass gamla) och minnas trevliga stunder då vi satt och spelade på den fyrkaniga NES:en med den lika fyrkantiga kontrollen nedgrävd i händerna är något vi alla gör mellan varven (om vi nu är så pass gamla och har möjlighet att göra så). Jag minns själv att jag och brorsorna lånade hem farmor och farfars NES för att dagarna i ända spela Super Mario Bros. och hoppas att någon skulle komma lika långt som farmor. Vi lyckades förstås aldrig, utan hon förblev något av en spellegend ändå upp i mellanstadiet. Kanske till och med högstadiet. Faktum är att jag fortfarande beundrar hur hon kunde varva Tetris trots att hon i dessa dagar inte kan spela längre.

Åldern tar mycket ifrån oss, även minnena, något farmor möjligen vet bättre än de flesta av oss. Därför drömmer vi och påminner oss om gamla dagar, så länge vi kan och förmår, lite av en verklighetsflykt, men samtidigt för att vi kämpar mot framtiden. Genom att minnas orkar vi ta nästa steg. Det är nyttigt att drömma och minnas, men vi måste alla våga inse att det som en gång varit, inte kommer tillbaka. För hur mycket vi än hänger kvar vid det som passerat, blir det som sker i detta nu inte bättre av att enbart drömma, inte heller kommer det tillbaka. Någonstans måste vi lämna drömmen och minnena därhän och låta de vara just detta, för att istället gå vidare, eller snarare, uppskatta ögonblicket.

Lego Racers till N64 - minns att jag verkligen älskade detta spel, men när man testar det nu så... ja, jag vill inte gå in på detaljerna.För oavsett vad du tyckte då, är kanske inte ditt gamla favoritspel speciellt bra längre. Minnena spelet givit dig må vara fantastiska, och dessa bör du inte lämna bort, men samtidigt har värden gått vidare. Att hävda att något är bra av blind nostalgi är enbart trångsint. En sak kan inte vara bra för evigt. Men en bra sak kan vara bra, självfallet, och oavsett dess ålder. Nostalgi är en sak, kvalité en annan. Nostalgin kan förstås vara en del av kvalitén, liksom kvalitén kan vara en del av de nostalgiska känslorna. Det gäller dock att se klart på det hela, och inte låta sin sikt fördunklas.

Jag spelar mycket retro, men jag spelar det inte av nostalgiska skäl. Jag spelar det för att jag hört och vet att spelen är bra, och för att jag kan se förbi ytan. Det kan du läsa mer om imorgon.