Recension: Shutter Island

En mardrömslik skugga vilar över Shutter Island. Inte enbart ön i sig, utan även filmen, där DiCaprios tyngda karaktär Teddy kämpar för att finna den försvunna patienten Rachel; för vissa scener formligen osar av en stämning så kraftfull att man kan sträcka ut handen och ta på den. Mycket till följd av den absoluta musiken, men också effekterna, övergångarna, tankarna och drömmarnas floreranden; ut ur duken genom scener som bygger och bygger, för att slutligen mynna ut i en ström. Det är väldigt skickligt gjort, kusligt nästan, men aldrig så att jag behöver hålla i mer än min egen näsa, då jag trots allt är förkyld. Låt dig inte luras av trailern; det är ingen skräckfilm jag talar om här. Det är bara spänning som sätter krokben för sig själv.

Tyvärr, ska jag redan nu säga. Men det är så det är. Det mardrömslika höljet som ligger och ruvar under flera av filmens scener – där ytterst fina prestationer polar runt med musiken och allt det andra ovan nämnda – bygger upp en stämning, en förväntan likaså, och i slutändan vill inte filmen införliva denna förväntan, förstärka denna stämning. Istället slår den undan sina egna fötter och vips så låg det bland så mycket annat och var plötsligt inte lika intressant längre. Dessutom gör filmen misstaget att falla in i stereotypiska, psykologiska tankemönster, detta uteslutande under den tredje och sista akten.

Tidigare under resan gör den trots allt det mesta rätt. Långt ifrån allt, men detta tänker jag inte mycket på när det dundrar i salongen eller en drömsekvens smidigt avlöser den störda verkligheten med något ännu mer stört. Inte för att filmen någonsin blir extrem, men den lyckas åtminstone vara obehaglig. Och efter det tror den sig vara smartare än den är. Men vi vet bättre, frågan är bara varför inte Scorsese gjorde det. Ska du se den gör du det hellre hemma, trots att effekterna inte blir desamma. På bio finns det andra, mer helhetsmässigt tilltalande upplevelser att finna.

Recension: Flickan som lekte med elden

Det är fortfarande nästan slutsålt varenda kväll, varenda föreställning, till filmatiseringen av Stieg Larssons andra deckare, trots att filmen varit uppe i flera veckor nu. Folk går till biograferna med förhoppningar höga, efter att ha läst de storsäljande böckerna och fått mersmak av den ytterst välgjorda första delen i trilogin. Men hoppas de för mycket denna gång eller är den trots allt lika bra – eller till och med bättre – än föregångaren?

Med facit i hand tänkte jag vara otroligt rak på sak för en gångs skull: den första filmen är både intressantare, snyggare, sexigare, brutalare och mer spännande än uppföljaren. Dessutom har den första något av en röd tråd, vilket även den andra begåvats med men här istället för att följa den valt att klippa av den och sticka lite varstans. Manuset är luddigt, filmen drar ut på tiden väl mycket och ibland undrar man vad det egentligen är det handlar om. Någonting i stil med att Lisbeth Salander anklagas för mord hon inte begått medan Millennium-snubbarna med Mikael Blomkvist i spetsen håller på att avslöja en stor prostitutionshärva med toppersoner och öststatsflickor i smeten. Det låter bekant, är ofta dessvärre inte särskilt intressant och allteftersom klyschorna och ett par oförutsedda ögonblick dyker upp hinner man skratta sig fördärvad till följd av skådespeleriet. Min biokompis tillika bloggkollega var snabb med att påpeka att Paolo Roberto tycktes berätta en saga under en av scenerna. Han fungerade bra till en början, men ju längre det gick blev det alltmer krystat.

Roberto lyckades dock med nästan hälften rätt, vilket man inte kan säga om majoriteten av filmens skådespelare. Lena Endre över- och underspelar precis hela tiden och skurkarna är lika tråkigt becksvarta och oengagerat agerande som en sotig vägg. Noomi Rapace lyckas emellertid än en gång hålla fanan högt och hon följs av en vekare men trots allt klar Nykvist-låga.

Vore det inte för dessa två och för att filmen under korta stunder lyckas vara ganska spännande hade filmen kravlat runt i bottenskrapet. Nu råder jag dig istället att skippa de långa köerna till biosalongen och om du är ett riktigt fan av svenska deckare hyra hem den istället. Eller än bättre, läs boken i väntan på den tredje delen. Förhoppningsvis kommer den i alla fall i närheten av den första.

Recension: JCVD

”Han klippte av sig hästsvansen”, suckar Jean-Claude ”The Muscles from Brussels” Van Damme och syftar på Steven Seagal som precis snott åt sig hans senaste roll genom denna hemska akt av närmast självplågeri.

Utan jobb och skuldsatt efter en skilsmässa där han förlorade vårdnaden över sin dotter far han hem till Belgien för att försöka börja om. Börja om. Och för oss – tittarna – lämnar han den scen han alltid bebott, präglad av en B-stämpel, men för vad? För att börja om, för upprättelse, för att bevisa något, eller vill han enbart att vi ska se – se en liten del av den verklighet vi missat genom B-film på B-film?

Van Damme fastnar i ett gisslandrama, på ett postkontor i sitt hemland, och blir utnyttjad – igen. Igen, frågar ni. Ja, svarar jag och Jean-Claude i kör. Utnyttjad. Det kanske man inte kan tro. Inte heller faktumet att detta inte är mycket till actionfilm, utan bör gå under kategorin drama-komedi-thriller-hybrid. En satir faktiskt, som både roar och berör. Och inte genom en hoppspark i ansiktet.

Jag introduceras till filmen genom en enda lång tagning där kameran ofta är felplacerad, bomberna smäller på helt andra ställen än det är tänkt och Van Damme slår slag mot ansiktet och missar med flit. Det hela är ytterst välgjort så till följd att de små detaljerna uppmärksammas något enorm och istället för att uppvisa den seriösa krigsfilm den önskar vara, blir en rolig och utmärkt inledning till vad som komma skall. För kulissen faller och där står han igen, i ännu en B-rulle. Van Damme försöker övertyga regissören om hur fel allting blir, han kämpar och kämpar men ingen hör honom, och inom kort befinner vi oss i en rättssal där hans frus advokat rabblar upp alla sätt Van Damme dödat på i sina filmer. Därefter åker vi till Belgien, där den största delen av berättelsen utspelar sig. Men vi återvänder emellanåt.

I JCVD upprepas vissa av händelserna, men ur andra synvinklar. Skillnaden mellan denna film och Vantage Point som helt bygger på detta sätt och därför mynnar ut i att enbart bli långtråkigt är dock att här visste man hur mycket som behövdes för att det skulle fungera utmärkt och istället för att dra ut på berättelsen tillför man något viktigt. De mindre hoppen mellan tidigare händelser och återgångarna till dessa ger filmen ett jämnt tempo som alltid intresserar genom att ta upp nya saker i det förgångna liksom i nuet. Det är dessutom ytterst rogivande mellan varven då Van Damme både driver med sig själv och andra, något han för övrigt gör med utmärkta skådespelarinsatser.

På baksidan av fodralet står det: Stoppa pressarna: Van Damme kan agera! Jag håller inte med recensenten. Van Damme agerar inte, han är. Är sig själv, och det är på riktigt. För trots att filmen är väldigt rolig emellanåt, är den på andra ställen ytterst allvarlig. Kameravinklarna är begränsade, fokuserade och lever i ett oerhört välgjort samspel med skådespelarna. Här är det inte snabba klipp med massor av specialeffekter, utan precisa och långa tagningar där aktörerna får den exakta tiden på sig att leva livet, för därefter är det plötsligt slut och kameran är någon annans. Kanske missar vi något, men det är medvetet. Vi blir istället överraskade i nästa återblick, och i nästa. Men vi blir aldrig stressade utan känner oss alltid övervägda och placerade på rätt ställe, trots att det kan vara fel. För det är så verkligheten är.

Van Damme visar det även själv; att det är så verkligheten är. Genom en flera minuter lång monolog omvandlar han den satir han tidigare vandrat i till något större, en del av hans biografi. Kameran enbart på honom, och han talar om hur hans liv varit, hur folk uppfattar honom. Om karaten, drogerna, kärleken. Hon ser oss i ögonen, och i detta ser jag en av årets bästa scener, med en skådespelare som ingen trodde kunde agera. Han agerar inte heller, han är. Det är på riktigt, och han ger oss så mycket för detta. Han delar med sig av drömmar, av önskningar och därefter av den brutala verkligheten. Det alla vill ska hända händer, men inte på sättet vi tänkt oss. Sådan är verkligheten. Se JCVD. Omedelbart.