Category: Filmer


Recension: Vägen

Världen har gått under otaliga gånger på den vita duken, men här slipper jag i alla fall se det. Inget kan vara mer ointressant än att se jorden rämna medan huvudrollerna gång på gång klarar sig undan oskadda. Det är åtminstone den bilden jag fått efter klyschor, specialeffekter och tusen explosioner senare.

Vägen ändrar inte på min uppfattning, just eftersom allt sådant är bortplockat. Det finns inga förklaringar eller återblickar som på något sätt berättar om det som hänt, trots att människorna talar om det. De håller det dock på en detaljfri nivå; närmar sig svaren som mest genom rent symboliska beskrivningar. Faktum är att det nästan tycks handla om en värld som alltid varit; det vackra enbart en avlägsen dröm för länge sedan, som kanske aldrig ägt rum.

De farhågor jag hade efter att ha sett trailern var obefogade; filmen undviker många fallgropar, fortsätter hela tiden i sitt avskalade tempo, men övergår stundom i ren desperation, utan att för den delen tappa fattningen, annat än under ett fåtal sentimentala tillbakablickar hos fadern (Viggo Mortensen) som den hade klarat sig utan.

Men lika mycket som det här är en film om förtvivlan, undergång och framförallt rädsla, är det en om hopp, trots att något sådant sällan visar sig. Det är när huvudpersonerna samtalar med en äldre man och ställer sig frågan om sin egen och guds plats i världen, med den slutliga insikten om att han lämnat dem – eller kanske aldrig ens funnits där till en början – som den ges möjligheten att växa ordentligt. Istället för hos gud sätts hoppet till människan, och då i synnerhet till sonen.

Vägen utvecklas i och med relationen fader-son till en berättelse om uppfostran och om att växa som människa. Den är vacker, gripande och talar till oss på flera plan, men det känns som något fattas. Detta något är dock inget som bör hindra dig från att se den.

Recension: Shutter Island

En mardrömslik skugga vilar över Shutter Island. Inte enbart ön i sig, utan även filmen, där DiCaprios tyngda karaktär Teddy kämpar för att finna den försvunna patienten Rachel; för vissa scener formligen osar av en stämning så kraftfull att man kan sträcka ut handen och ta på den. Mycket till följd av den absoluta musiken, men också effekterna, övergångarna, tankarna och drömmarnas floreranden; ut ur duken genom scener som bygger och bygger, för att slutligen mynna ut i en ström. Det är väldigt skickligt gjort, kusligt nästan, men aldrig så att jag behöver hålla i mer än min egen näsa, då jag trots allt är förkyld. Låt dig inte luras av trailern; det är ingen skräckfilm jag talar om här. Det är bara spänning som sätter krokben för sig själv.

Tyvärr, ska jag redan nu säga. Men det är så det är. Det mardrömslika höljet som ligger och ruvar under flera av filmens scener – där ytterst fina prestationer polar runt med musiken och allt det andra ovan nämnda – bygger upp en stämning, en förväntan likaså, och i slutändan vill inte filmen införliva denna förväntan, förstärka denna stämning. Istället slår den undan sina egna fötter och vips så låg det bland så mycket annat och var plötsligt inte lika intressant längre. Dessutom gör filmen misstaget att falla in i stereotypiska, psykologiska tankemönster, detta uteslutande under den tredje och sista akten.

Tidigare under resan gör den trots allt det mesta rätt. Långt ifrån allt, men detta tänker jag inte mycket på när det dundrar i salongen eller en drömsekvens smidigt avlöser den störda verkligheten med något ännu mer stört. Inte för att filmen någonsin blir extrem, men den lyckas åtminstone vara obehaglig. Och efter det tror den sig vara smartare än den är. Men vi vet bättre, frågan är bara varför inte Scorsese gjorde det. Ska du se den gör du det hellre hemma, trots att effekterna inte blir desamma. På bio finns det andra, mer helhetsmässigt tilltalande upplevelser att finna.

5 filmer att lägga stålarna på

Sedan jag publicerade min lista om det förra årtiondets bästa filmer har jag sett så många nya filmer att listan enkelt skulle kunna skrivas om, fast jag skulle förstås snart behöva skriva om den igen. Dessutom är det inte enkelt att skriva en lista. Nej, det är förjävligt. Jag blir aldrig nöjd. Jag hittar alltid nya filmer att ta med. När den ändå är klar tycker jag att den inte är komplett och att den egentligen bör skrotas. Det finns alltid så många andra filmer som bör nämnas. Ändå är jag ganska kräsen av mig. Skulle jag lista rena mästerverk blir det inte många.

Men i brist på ett sådant projekt skriver jag istället lite kort om ett par av de bra filmer jag sett den senaste tiden, så att ni vet vad ni bör se. Någon helt annans åsikt väntar längst ned. Er också, om ni väljer att skriva något. I brist på annat att göra, kanske.

5 centimeter per second/ en timme av mitt liv och det enda som egentligen behöver nämnas är det brev han förlorade, det som ramlade ur fickan och försvann ut mot ingenstans, utan att någonsin nå hennes kalla händer. Värmen fanns inombords. Glädjen fanns någon annanstans. Jag saknade den inte. Han saknade den inte. Han saknade bara henne. Och fan vad det kändes.

Requiem for a Dream/ upprepning, tagning, lekfullhet, lidande. Alltihop ren smärta i dess mest koncentrerade och vackraste form, rakt in i blodomloppet som genom en spruta. En spruta med kärlek som aldrig dör utan dödar istället, och det är lika mycket deras eget fel som alla andras. Det gör ont att se på men man gör det ändå. Likt personerna själva kan man inte undvika det.

Winter Passing/ vännens mysande blev för mig istället ett tungt lidande, som jag ändå mös utav. Det blev någon form av hatkärlek, där njutningen av betraktandet byggde på lidandet i botten. Lidandet byggde inte bara njutningen – den födde den. Det fanns trots allt ofta en gnista ljus. Kanske var denna gnista killen vars andrepilot sades vara gud själv, eller den värme som sakta byggdes upp mellan människorna. Slutet lämnade måhända en del att önska, och ibland var det lite dåligt. Fast oftast var det mest bra.

The Woodsman/ återgå till ledet och de spottar på dig. Du vill bara vara normal. Vad är normalt? Vad har du gjort? Det var ju ditt fel. De fortsätter spotta. Vi andra ser bara på.

Det finns ingen förståelse, bara en stor jävla gnagande rädsla inom alla parter, och den hotar att sluka dem alla. Har redan slukat vissa. Vi som ännu håller huvudet någonstans i mitten betraktar med tung blick och målar världen i grått. Trots att vi vet att han gjorde fel. Men så enkelt är det inte, och i slutändan är det ändå upp till dig. Precis som det är för honom.

——————————————————————————————————————————————————————-

Någon annans åsikt. Någon RJ:s åsikt.

Tvivel: De tre skådespelarna i ”Tvivel” gör alla ett toppenjobb. Dialogen är skarp i de intensiva konfrontationsscenerna och när Meryl Streeps karaktär blir arg är hon både hotfull och skör. Amy Adams karaktärs naiva och oskyldiga natur är helt betagande och när hennes stora ögon blir vattniga vill man bara hålla om henne. Philip Seymour Hoffmans karaktär är svår att tycka om och nunnornas misstankar mot honom smittar av sig. En olustig känsla ligger hela tiden och lurar och begäret efter svar är starkt.

RJ skriver om en hel del om film och allt som hör till på sin blogg, resterande tid
odlar han skägg och läser om världens mysterier.

Recension: Avatar

Blåa kvinnor är något man aldrig kan få nog av. Det bevisade Mass Effect för två år sedan, och de gör säkerligen om det nästa år i och med tvåan. Innan dess dock, slår James Cameron ett slag för saken genom filmen Avatar, som är fullkomligt fullsmockad på de fagra varelserna. Men det är inte därför man ser den, om du nu trodde det.

Tror du på hypen? Jag gjorde inte det. Motbevisad? Både och. Redan efter tio minuter är det svårt att inte bli arg på filmen. Jake Sully sitter i rullstol och med varje scen tycks detta alltmer tyda på att Cameron enbart försöker tvinga på oss medlidande för den som skall bli filmens stora hjälte. Ärligt talat är den första halvtimmen inte mycket att hänga i granen. Tur då att filmen består av fem halvtimmar.

Någonstans efter att Sully hamnat i den vilda marken och börjat beblanda sig med Na’vi-folket (och filmen smått övergått till att bli en dokumentär om ett påhittat universum) vänder dock denna syn på den store hjälten. Visst, man kan fortsätta fundera över varför Cameron valt att göra det så övertydligt, men det blir alltmer naturligt; varje scen passar som handen i handsken, och det känns allt mindre krystat. Kan också vara så att filmens atmosfär med dess underbara känsla för detaljer och design tar över hela hjärnverksamheten. Det är en otroligt vacker och levande värld de skapat.

Och wow, filmen undviker att leka smart också. Den tar sig inte vatten över huvudet (han har trots allt haft fyra år på sig att simma upp till ytan) likt Star Trek tidigare i år, som försökte imponera genom att rabbla information de tycktes ha fått genom att ställa ett par frågor till en fysiker under fikarasten. Frågor som sedan visade sig täcka alltför liten yta genom det absurda avslutet. Här är man istället försiktig med att leka fysiker och biolog, istället tar man det på en nivå man behärskar väl, blandar det hela med rena påhitt och lyckas skapa något som känns både troligt och magiskt.

Avatar undviker dock att lämna ramarna – såvida man inte ser den i 3D (fyndigt skämt det där; författarens anm.) – vilket betyder att man tvingas hata en del personer och älska andra, samt kan förutsäga det mesta. Det hindrar dock inte filmen från att vara en riktigt trevlig, och framförallt vacker resa, där man både drabbas av svindel och gåshud. Sen är jag trots allt lite smånöjd över att människorna för en gångs skull får bita i det sura äpplet och att man lyckats förmedla ett tydligt och bra budskap. En episk och blå jul väntar på er i biosalongerna.

Att försöka skydda och förklara den första Bionicle-filmens storhet – med svenskt tal såklart – för andra i samma ålder hör till det svåraste en människa kan göra. Det hamnar någonstans under pyramidbyggande och sökande efter odödlighet, men något snäpp över göra-en-bra-Beck-film-nivån. Frågan är nu om man ska behöva försvara även den fjärde filmen efter att ha sluppit göra det med andra och tredje. Svaret är helt enkelt att man kommer undan även den här gången.

Rätt snygga animationer emellanåt, men helhetsintrycket är inte bra.

När det första filmen, Bionicle Ljusets Mask, släpptes ställde jag mig kritisk till hur de valde att avbilda Legofigurerna. Den något klumpiga designen och animationerna verkade inte passa bilden jag skapat mig efter att ha byggt ett antal figurer. Tack vare den enhetliga upplevelsen som filmen dock bjöd på vande jag mig snabbt och när jag nu ser hur man tar steget att skapa de mer porträtterande animationerna ryggar jag tillbaka. Och jag stiger aldrig riktigt fram igen. Anledningen är, att trots en del snygga detaljer på karaktärernas rustningar så lyckas man inte med det den första filmen gjorde så bra: att skapa en enhetlig upplevelse. Bakgrunder och miljöer passar inte med figurernas utseende utan det känns hela tiden som om man tittar på två filmer. En med Bionicle-figurer som slåss i extremt utdragna och tråkiga strider mot varandra och en med miljöskildringar som hämtade ur ett filmlicensspel till Playstation 2. Att de dessutom valt att ge karaktärerna tänder är svårt att förlåta.

Filmen lider dessutom av att inte ha någon egentlig story, den tar vid efter att Makuta Teridax tagit över Mata Nuis kropp och den ”store anden” skickar iväg sin själ i form av Livets Mask till världen Bara Magna, där den får form och ger sig ut i sökandet efter vägen tillbaka till sin hemvärld. Det är väldigt löst berättat och en röd tråd är svår att finna.

Dessutom skulle filmen mått bra av en riktigt genomond och vrålhäftig superskurk á la just Makuta. Den första filmen lyckades ytterst väl med att göra en trovärdig, ond ändock hedersfull maskbärare som ledare för mörkret, och även del två och tre lyckas bra. Men i Legenden Återuppstår har man gjort det hela fullkomligt ointressant och löjligt, kanske inte minst för att det aldrig blir speciellt häftigt eller spännande. Lite mer elementärkrafter hade filmen faktiskt inte mått dåligt av.

För de som är lite mer insnöade i Bionicle-världen finns det dock en smula mystik som kan göra det hela värt mödan. Dessutom bjuder filmen på en del genuina skratt, men med långt sämre röstskådespelare än tidigare, ointressant story och splittrad design kan jag inte göra annat än avråda er från att se den. Kanske de allra minsta har någon glädje att finna, men de kan i sin tur inte förstå Bionicle-seriens och figurernas komplexitet. Är man som sagt ett riktigt fan och ordentligt insnöad i det här med robotar av Lego kan man dock hyra den, men inte utan att först få ett varningens finger. Bäst gör ni att leta upp den första filmen på någon sida eller butik som fortfarande har denna inne; bättre animerad film är svårt att finna här från väst. Kom bara ihåg att välja de svenska rösterna.

Betyg, Bionicle: Legenden Återuppstår

Det är fortfarande nästan slutsålt varenda kväll, varenda föreställning, till filmatiseringen av Stieg Larssons andra deckare, trots att filmen varit uppe i flera veckor nu. Folk går till biograferna med förhoppningar höga, efter att ha läst de storsäljande böckerna och fått mersmak av den ytterst välgjorda första delen i trilogin. Men hoppas de för mycket denna gång eller är den trots allt lika bra – eller till och med bättre – än föregångaren?

Det är inte bara eld hon leker med.

Med facit i hand tänkte jag vara otroligt rak på sak för en gångs skull: den första filmen är både intressantare, snyggare, sexigare, brutalare och mer spännande än uppföljaren. Dessutom har den första något av en röd tråd, vilket även den andra begåvats med men här istället för att följa den valt att klippa av den och sticka lite varstans. Manuset är luddigt, filmen drar ut på tiden väl mycket och ibland undrar man vad det egentligen är det handlar om. Någonting i stil med att Lisbeth Salander anklagas för mord hon inte begått medan Millennium-snubbarna med Mikael Blomkvist i spetsen håller på att avslöja en stor prostitutionshärva med toppersoner och öststatsflickor i smeten. Det låter bekant, är ofta dessvärre inte särskilt intressant och allteftersom klyschorna och ett par oförutsedda ögonblick dyker upp hinner man skratta sig fördärvad till följd av skådespeleriet. Min biokompis tillika bloggkollega var snabb med att påpeka att Paolo Roberto tycktes berätta en saga under en av scenerna. Han fungerade bra till en början, men ju längre det gick blev det alltmer krystat.

Roberto lyckades dock med nästan hälften rätt, vilket man inte kan säga om majoriteten av filmens skådespelare. Lena Endre över- och underspelar precis hela tiden och skurkarna är lika tråkigt becksvarta och oengagerat agerande som en sotig vägg. Noomi Rapace lyckas emellertid än en gång hålla fanan högt och hon följs av en vekare men trots allt klar Nykvist-låga.

Vore det inte för dessa två och för att filmen under korta stunder lyckas vara ganska spännande hade filmen kravlat runt i bottenskrapet. Nu råder jag dig istället att skippa de långa köerna till biosalongen och om du är ett riktigt fan av svenska deckare hyra hem den istället. Eller än bättre, läs boken i väntan på den tredje delen. Förhoppningsvis kommer den i alla fall i närheten av den första.

Betyg, Flickan som lekte med elden

Recension: District 9

Du är inte välkommen. Vi gillar dig inte. Du är annorlunda. Åk hem till den plats du kom ifrån. Du är inte människa.

Hur många gånger har du – inte hört, men bakom finare ord och kalla blickar förstått – att det är vad de menar och vill, då de står och ser in i dina ögon men snabbt lägger blicken åt sidan? Många av oss känner dessa ord, inte alla, men många av dem. Inte de sista. För vi är trots allt inga utomjordningar, även om det ibland känns som så. Som främlingar inför våra medmänniskor. Inför oss själva.

Då ”räkorna”, som utomjordningarna i nedsättande ordalag kallades, stannade ovanför Johannesburg för 28 år sedan var de undernärda och sjuka och ingen visste ens varför de strandsatts på jorden. Det blev inte bättre av att de sedermera placerades i ett område som snabbt utvecklades till en renodlad slum där de få regler som fanns dikterades upp av en kriminell ledare med rent kaos som följd.

Ingen ordning, och någon måste sätta stop. Myndigheterna ger över spakarna till Multi-National United som bestämmer sig för att flytta de 1,8 miljoner utomjordningar till ett koncentrationsliknande läger, kallat District 10. Men det är i District 9 allting utspelar sig. Leder uppdraget gör Wikus van de Merwe, som dock snabbt hamnar i knipa då han utsätts för kontakt med en utomjordisk vätska, vilken sakta men säkert börjar förändra honom. På det yttre planet.

Filmen är snygg. Riktigt snygg.

District 9 pendlar mellan att leka välgjord fejkdokumentär, samhällskritisk mörk drama, och hård
sci-fi action. Resultatet är även detta pendlande. De första fem minuterna känner jag mig rastlös. Dokumentärberättandet är segt och av föga intresse annat än då jag får se bilder från rymdskeppets insida och alla dess magra invånare. Tempvändningen infinner sig då en av van de Merwes kolleger nämner att det var något konstigt med honom och säger saker som inte tycks passa in i den bild jag hittills fått av filmens värld. Jag dras i och med detta snabbt in i berättelsen.

Det intressantaste med District 9 är inte upplägget, lika lite berättelsen och händelserna eller effekterna. Det mest intressanta är hur filmen ger en bild av en trångsint, egoistisk varelse, oförmögen att förändras och utvecklas annat än då den verkligen måste – då den är tvungen för att överleva. Detta är vad som skiljer filmen från andra sci-fi. Det är inte räkorna det är fel på. Det är människorna.

Wikus van de Merwe är på sätt och vis den enda karaktären i filmen då de andra enbart känns som bleka skuggor eller klassiska modeller. Förstnämnda är också lite av meningen medan stereotyperna måste ses som rena missar eller allmän fantasibrist. Wikus är nämligen brutalt mänsklig och dessutom inte ens en bra människa. Han vägrar inse sin situation och är samtidigt fullkomligt inkapabel till att göra något åt de saker han faktiskt kan påverka. Under filmens gång hinner jag bli allt från irriterad och arg till uppsluppen och nära på hoppfull, även om ordet i detta fall känns som en aning malplacerat. Men de gånger då jag faktiskt snuddar vid positiva känslor rör jag även i flertalet fall vid klyschor, vilket på sina håll ger filmen ett par sekunders förutsägbarhet. Men hade den varit mörk rakt igenom hade det hela inte fungerat, frågan är bara om de kunnat göra det på ett annat sätt.

Någon talar om karaktärsutveckling men jag vill påstå att den största utvecklingen filmen tar är på det yttre planet, snarare än det inre. Karaktärerna förändras och utvecklas endast då de verkligen är tvungna till det; helst håller de fast vid sina tankar och åsikter så hårt de kan. Detta är inte av ondo utan snarare tvärtom och det är i de stunder då karaktärerna tvingas till att utvecklas som filmen förlorar lite i styrka, just för att den nuddar vid de tidigare nämnda klyschorna. Positivt är dock att utvecklingen är en infallens och stundens utveckling snarare än en permanent sådan; personerna återgår hellre till sitt tidigare jag med smärre modifikationen snarare än lämnar dem därhän för helt nya och främmande sådana. Det invanda är det trygga, och jag får tacka för att filmen visar upp denna realitet men samtidigt även lyckas med att förmedla hoppets budskap på ett vettigt sätt, åtminstone under ett par kraftfulla emotionella ögonblick.

District 9 är dock mer än ett slag mot människans trångsynthet. Den har även en del action. Detta element är dock mer snyggt än värdefullt ur min synvinkel då flera (om än inte alla) actionscener lider av att vara alltför standardiserade, trots sättningen och det högteknologiska lullullet. Problemet ligger mycket i vilka som blir fienderna. Dessa är, som tidigare nämnt, alltför stereotypiska och karakteristiska för actiongenren i stort, men att helt och hållet undvika dem är tecken på mästerligt manus- och regiarbete, vilket alltså inte går hela vägen i District 9. Trots detta bjuder filmen på en bra Transformersliknande scen (eller mecha för er som är lite mer insatta), skillnaden är bara den att här lyckas man hålla det hela på en lagom nivå; utan att överdriva vare sig design eller rörelser visar scenen upp såväl fontänsprutande blod som psykologiska strider uti det slitna medvetandet.

Slutligen bör också nämnas filmens likheter med verkligheten. Den är inte helt, utan löst och delvis baserat på händelser under apartheidregimen. Detta förtryck ligger som grund för händelserna, men Neill Blomkamp har spätt på med ytterligare kritik mot det rådande samhället; varken politiker, företag eller den enskilde medborgaren går säker för hans stundtals riktigt vassa manus. De får alla en välförtjänt känga för sin självcentrerade livsstil med pengar och makt i fokus, och i och med detta kan ni allt ta och se filmen. För de korta förutsägbara stunderna och klyschorna är trots allt inte så många, och när den sista striden har passerat och avslutet kommer, då liksom innan actionscenerna börjar, lyser verkligen filmen. Förhoppningsvis är det också detta folk ser, och tänker på, då eftertexterna rullat förbi och framtiden är oviss.