Recension: Avatar

Blåa kvinnor är något man aldrig kan få nog av. Det bevisade Mass Effect för två år sedan, och de gör säkerligen om det nästa år i och med tvåan. Innan dess dock, slår James Cameron ett slag för saken genom filmen Avatar, som är fullkomligt fullsmockad på de fagra varelserna. Men det är inte därför man ser den, om du nu trodde det.

Tror du på hypen? Jag gjorde inte det. Motbevisad? Både och. Redan efter tio minuter är det svårt att inte bli arg på filmen. Jake Sully sitter i rullstol och med varje scen tycks detta alltmer tyda på att Cameron enbart försöker tvinga på oss medlidande för den som skall bli filmens stora hjälte. Ärligt talat är den första halvtimmen inte mycket att hänga i granen. Tur då att filmen består av fem halvtimmar.

Någonstans efter att Sully hamnat i den vilda marken och börjat beblanda sig med Na’vi-folket (och filmen smått övergått till att bli en dokumentär om ett påhittat universum) vänder dock denna syn på den store hjälten. Visst, man kan fortsätta fundera över varför Cameron valt att göra det så övertydligt, men det blir alltmer naturligt; varje scen passar som handen i handsken, och det känns allt mindre krystat. Kan också vara så att filmens atmosfär med dess underbara känsla för detaljer och design tar över hela hjärnverksamheten. Det är en otroligt vacker och levande värld de skapat.

Och wow, filmen undviker att leka smart också. Den tar sig inte vatten över huvudet (han har trots allt haft fyra år på sig att simma upp till ytan) likt Star Trek tidigare i år, som försökte imponera genom att rabbla information de tycktes ha fått genom att ställa ett par frågor till en fysiker under fikarasten. Frågor som sedan visade sig täcka alltför liten yta genom det absurda avslutet. Här är man istället försiktig med att leka fysiker och biolog, istället tar man det på en nivå man behärskar väl, blandar det hela med rena påhitt och lyckas skapa något som känns både troligt och magiskt.

Avatar undviker dock att lämna ramarna – såvida man inte ser den i 3D (fyndigt skämt det där; författarens anm.) – vilket betyder att man tvingas hata en del personer och älska andra, samt kan förutsäga det mesta. Det hindrar dock inte filmen från att vara en riktigt trevlig, och framförallt vacker resa, där man både drabbas av svindel och gåshud. Sen är jag trots allt lite smånöjd över att människorna för en gångs skull får bita i det sura äpplet och att man lyckats förmedla ett tydligt och bra budskap. En episk och blå jul väntar på er i biosalongerna.

Livet är en Passage

Fångar du livet på en papperslapp, en avlång sådan, varar det endast i fem minuter. Innehållet är däremot större än allt annat. Begränsat, men det är också hela idén, tanken; livet. Passage är en metafor för detta, för livet, ur ett minimalistiskt perspektiv där pixlarna är stora och skärmen likt en avlång remsa.

Där går jag, jag bara går. Framåt, och finner kärleken. Följer stigen, går nedåt och söker skatter, ser hur framtiden målas upp framför mig i ett ständigt skiftande mönster av brokiga pixlar. Jag letar och letar, efter allt som kan finnas, men slutligen släpper jag taget om hungern och nyfikenheten inför det som skall komma tar över.

Hand i hand med henne rusar jag emot detta, men då jag gör det, har de våglika rörelserna nästan försvunnit. Jag ser en förändring; jag är inte där jag var förut. Det blir plötsligt tomt; någonting fattas. Förgäves försöker jag nå det som ej längre finns framför, istället uppenbarar sig bakom mig samma pixlade skiftningar, men dessa slukar världen.

Jag rusar framåt, framåt, men blicken sitter fäst vid det brokiga mönstret, övergår i ren besatthet, fattar greppet om mig – jag kan inte sluta titta, ändå fortsätter jag bara bortåt, jag rusar, vill bort, då det plötsligt händer…

Här tvekar ni inte ens. Inte likt ni annars gör, likt vi alla gör. Inte mycket i livet är gratis, men detta är det, och under den fem minuter långa resa som är Passage – nu redan två år gammalt – formar sig känslor ur ett hjärta så kraftfullt att det tar form på skärmen. En upplevelse så liten och så stor att den inte tål att missas längre än till detta nu. Lyft på stenen och greppa livet. Om du redan gjort det: ta resan än en gång, eller minns den, likt pixlarna formas bakom din rygg.

Koppen rinner över, och jag njuter av det

Jag trycker hektiskt på den röda knappen tre gånger, avslutar med ett klick på den gula, upprepar det hela, vänder kombinationen åt andra hållet, mixar den och får fram något helt nytt. Åtminstone i min hjärna, i verkligheten hamrar jag knapparna skoningslöst och vet inte riktigt vad jag håller på med. Timing har aldrig varit min starka sida, jag lär mig inte särskilt fort och jag har ingen vidare syn eller uppfattningsförmåga. Därför är det tur att jag bär glasögon, likt spelets huvudperson.

En gigantisk drake klädd i guld flyger förbi, den slår slottsväggar sönder och samman, medan jag springer på väggar, hoppar runt, pekar finger åt tyngdlagen, ler sexigt och låter mig själv omringas av fem ängeliknande män i behov av lite pisk. Fem sekunder senare och skotten viner åt alla håll, gigantiska fötter dyker upp från ingenstans och ommöblerar kroppsbyggnaderna på mina trevliga motståndare.

I bakgrunden ryter draken. Jag hör den, men ser den inte. Blicken är fokuserad på annat: fler män i behov av en omgång. Jag gör slarvsylta av dem, fnittrar högt därefter.

Slutligen, efter minuter av slaktande som inte tycks sluta imponera, låter jag mina kläder förvandlas till en enorm varelse som tuggar den stora tjocka besten – på gårdsplanen där jag numera befinner mig – sönder och samman. Jag låter kläderna åka på igen. Läckert.

Bayonetta är som att åka en galen bergochdalbana, säger jag till min bror efter avslutad spelsession.

Med enorma backar, säger han.

Nej, svarar jag snabbt, men låter det slutliga svaret vänta på sig – är tvungen att tänka efter: det är mer som om de suttit rälsen på månen och sedan åker man bara rakt ned mot jorden.

Precis så fartfyllt är det. Det är som att vara del av en fullskalig explosion av överdriven design och sprudlande kreativitet varvat med så mycket våld, sexanspelningar och töntigt klockren dialog att bägaren ständigt är full. Men det är sedan detta som är hela grejen. Det är överdrivet, och man blir inte mätt på det. Man vill bara ha mer. För trots allt detta, så är det otroligt balanserat. Det är ibland svårt att hålla sig borta från ordet perfektion. Övergångarna spel-videosekvens är att dö för.

Men det här var bara ett demo. Gamereactor säger 9 av 10 till fullversionen. Level fullpott, två gånger. Famitsu hela fyra gånger. Själv säger jag en sak: Längtar.

Fem spel som ökar julstämningen

Tokstollen Krille på speltokig, som begåvat med samma smeknamn som jag, har fått plötslig listfeber – att skriva två listor på lika många veckor kan inte tyda på något annat.

Han manar oss att lista våra bästa minnen som har med julen att göra, eller kanske rent av ökar julstämningen. Ett utmärkt initiativ, om du frågar mig, för det är inte alla som känner någon julstämning alls, nu när snön känns avlägsen, släkten flyttat åt alla håll, jobb kallar och paketen samt knäcken inte längre lockar som förr. Här kommer därför min lista, med lite luriga motiveringar:

New Super Mario Bros. Music – World 5 – The Snow Plains

Vilka är era bästa minne med jultema? Gör gärna era egna listor och publicera dem bland kommentarerna nedan, eller på era egna bloggar! Fast först tar ni och kikar in Krilles lista, det var trots allt han som kom på idén.

Årets julklapp

Är spikmattor inget för dig? Då kanske min debutroman Grå Sol kan vara något istället. Just nu kan du köpa den för 190 kronor direkt av mig, och jag bjuder på frakten. Kontakta mig på seed.of.reconstruction@gmail.com för ytterligare information och beställning. Och självklart signerar jag den också, om du vill det. Läs mer här.

Nördarna samlas

I helgen och således lagom till andra advent är det dags för alla som hälsar varandra med frasen ”live long and prosper”, samlar kort av något slag, klär sig i för alla utomstående konstiga kläder, cineaster med förkärlek för blod av utslitna organ med tillhörande måltid, gamers och på vanligt tungomål nördiga personer att bege sig till huvudstaden för årets Sci-fi-mässa. I och för sig har den redan varit på ett flertal ställen i år, men för mig personligen är det endast Stockholmsmässan som är av intresse då jag bor för långt bort från de andra orterna.

Den som ska dit kan vara extra uppmärksam på en författare med extra smala lemmar, glasögon och som följs av två som ser exakt likadana ut. Om det dessutom finns någon extremdyr spelfigur på plats kan det vara jag som går och bär på den vid dagens slut.

Vi ses där, eller någon annanstans. Eller aldrig.

5 spelkaraktärer som liknar mig

Karaktärer inom spel kanske inte alltid är av den mer komplexa sorten, men de brukar ha ett eller flera karaktärsdrag som utmärker dem. Ibland har man turen att stöta på någon, kanske den spelbare själv, eller (förhoppningsvis) den stora antagonisten. Hur som helst är intressanta karaktärer något som kan höja spelet väldigt mycket, och desto mer intressant blir det då man ser sig själv i den man spelar eller möter på resan.

Jag har med detta sagt slängt ihop en lista med de fem spelfigurer som på olika sätt liknar mig. Det kan vara utseende- eller beteendemässigt, eller något så enkelt att jag är bra på att härma denna karaktär.

Nu hade jag inte enbart tänkt ha detta som min lista. Jag sporrar er läsare härmed att lista era fem figurer från spel eller kanske även film. Skriv dem i kommentarfältet eller lägg upp ett inlägg på den egna bloggen och länka hit, så lägger jag till er här nedan. Här är mina fem:

• Gruntilda (Grunty)
  (Banjo Kazooie-spelen):
  Jag har, trots att mamma hävdar annorlunda, lite av en stor näsa. Då min haka även den petar ut, bildar detta en häxliknande form av ansiktet, som jag inte är sen med att påpeka. Dessutom är en av mina favoritsysslor att låta som just Grunty. Och jag har grön hud. Eller inte.

• Pascal
  (Animal Crossning-spelen)
  Uttern som fick en fotboll i skallen som barn och därför blev lite annorlunda. Själv sprang jag in i en fågelstaty och såg stjärnor. Båda jag och Pascal filosoferar mer än gärna, tycker om inredning och havet. Ja, så länge jag inte behöver bada i det, förstås.

• Bill Rizer
  (Contra/Probotector-spelen):
  Bill är en blyg kille. Macho, men blyg. Han säger bara en sak när han ska jobba: Locked and loaded. Ungefär som jag, när jag ska plocka varor. Locked and loaded, sedan bara röjer jag lagret. Helst med en vän, för då går det ännu snabbare. Men att snacka är överskattat, åtminstone i detta fall.

• Frog
  (Chrono Trigger):
  Frog har det inte lätt. Förvandlad till en groda är det svårt att bli tagen på allvar. Men under den gröna ytan finns en sympatisk, kraftfull och något dyster person, vars musiktema är så bra som det möjligtvis kan bli. Jag är inte grön, men under ytan är även jag mer än världen ser. Kanske som alla människor. Synd bara att så många inte vågar visa det, eftersom folk enbart ser det gröna.

• Watto
  (Star Wars Episode I: Racer, bland annat):
  Enda anledningen till att han ens finns med på listan är eftersom jag anses vara väldigt bra på att härma hans röst, speciellt de fraser han drar i spelet. Att jag dessutom är lite smått tjurskallig mellan varven är förstås bara ett plus. När det gäller att likna Watto, det vill säga.

Dessa bloggare har också listat karaktärer:
Krille på Speltokig