Archive for maj, 2009


Första trailern till Sega’s kommande racingspel

Sega släppte nyss sin första teaser-trailer till det kommande racingspelet Sonic & Sega All-Stars Racing. Spelet kommer till… hm, alla konsoler, under 2010. Utom PSP, som det ser ut nu. Ser dessutom både till grafiken och upplägget ut som Mario Kart Wii, men man får väl hoppas att de kommer med något nytt och inte kör rent plagiat. Vilket självklart återstår att se.

Spana in här nedan:
Vodpod videos no longer available.

more about "Gamereactor TV", posted with vodpod

Det är frågan det. Liksom en viktig faktor för många spelskapare i dessa dagar, eller kanske snarare för kritikerna, som snackar omspelningsvärde. De riktigt konstnärliga spelutvecklarna bryr väl sig inte så mycket om Gösta i lilla Småland anser att spelet inte kan köras om en extra gång.

Nej, det kanske bara är vi snåla konsumenter och recensenter som vill att spelen ska tålas liras om massvis med gånger, bara så att vi slipper slösa ut våra pengar på några nya, och istället kan köpa märkeskläder eller oxfilé för pengarna. Inte mig emot, jag älskar oxfilé. Kläder har dock aldrig varit något som intresserar mig, vilket kanske är anledningen till att jag sitter här idag.

Nåväl, utvecklarna hakar i alla fall på och vill säkert även i många fall skapa spel som tål att varvas två eller flera gånger. Det förvånar mig inte det minsta. Frågan är dock om det verkligen är så roligt andra gången.

Du träffar en människa. För att lära känna denne kan det vara bra att ses flera gånger, och de första är de säkert väldigt spännande oavsett vilken relation båda parter har, och självfallet om de båda anser att den andre är intressant. Annars finns det inte många anledningar att träffas igen. Hur som helst, efter ett antal möten är det förstås inte lika spännande och intressant att träffa personen längre, det kan dock vara trevligt, roligt och någon möjligen-existerande-övre-makt vet vad. Man har alltså inte tröttnat på personen, bara det att spänningarna blivit något annat – utvecklats, skulle man kunna kalla det.

Det beror förstås på att människor är levande, komplexa varelser och inte ting, men hela idén med att det inte är lika intressant andra gången funkar ju även i relationer. Dock är det förstås enklare att ta en bok som exempel.

Första gången du läser igenom den, förutsatt att du gillade den, känns allting så nytt (förhoppningsvis, åtminstone) och spännande. Andra gången blir det däremot som en trevlig återförening, men du vet ju ändå vad som väntar bakom hörnet. Eller har vaga minnen av det.

Spel är förstås inte lika låsta som böcker alltid (även om böcker nu kan bjuda på många tolkningar) men även om man gillade spelet första gången man körde igenom och andra gången bjuds på många överraskningar och nya händelser, eller varför inte vapen, är det ändå inte lika kul. Den största delen av upplevelsen vet du ändå om hur den är, och hittills har jag inte spelat något spel där det inte är så.

Däremot har jag spelat ett antal spel där det knappt finns några val och där det mesta ter sig likadant varenda gång, och ändå är det kul att fortsätta sedan eftertexterna rullat förbi. Hemligheten – om man nu vill kalla den en sådan – är antagligen att spelen ifråga är så otroligt välgjorda och roliga, att man helt enkelt glömmer bort att klaga över att: detta har jag minsann varit med om förut.

Det tydligaste exemplet på detta jag mött hittills är spelet Panzer Dragoon Orta, som jag talade om i ett tidigare inlägg till följd av att en snubbe fått spelet för ynka 16 riksdaler. Detta är förstås ett rån som bör straffas med ett omnämnande på denna blogg, spelet är ju nämligen ett av få där jag tyckte bättre om det andra omgången, än jag gjorde under första. Tredje gången gillade jag det ännu mer, och nu funderar jag starkt på att spela igenom det en fjärde gång, och detta under ett och samma år.

Vi talar förstås om en rälsskjutare på ynka fyra timmars speltid per omgång, men borde man då inte tröttna snabbare? Faktiskt inte, och jag tror det är på grund av några mindre knep. Utan att dra ut på det för mycket finns här ett väldigt smidigt och variationsrikt stridssystem med uppgraderingsmöjligheter, och på varje bana finns några alternativa vägar samt en hel del att se, om man bara tar sig tid. Små detaljer, och funderare i storyn.

Jag tror att om man bara lyckas med att göra hela upplevelsen till en smidig och varierande slinga, spelar det inte så stor roll att det inte finns massor av extramaterial eller femtio timmars speltid. Det är åtminstone så jag känner, och efter hundratals omspelningar av samma banor i Contra 4, som är väldigt kort men bjuder på ett enkelt och träffsäkert spelsystem med lagom många möjligheter trots stora begränsningar, är jag rätt säker på att man med inte alltför komplicerade medel kan åstadkomma något som håller – om inte riktigt man kanske nästan – för evigt. Fast då är jag förstås inte mycket för komplicerade attackkombinationer.

Varför detta plötsligt, kanske ni frågar er? Jag sitter nämligen och spelar Pokémon Platinum, som säkert många redan vet, och där är det ju rätt mycket av samma. Jag ska inte säga att detta är dåligt, men det är långt ifrån lika bra som i Panzer Dragoon Orta. Det kan ju bero på att spelet faktiskt inte är så pass varierat och fräscht som ovan nämnda titel. Men hur funkar det då med Contra och fräschhet? Det spelet kör ju verkligen på gammal design och spelmotor.

Undantag, min vän, och här ger jag över ordet till er. Vad tycker eller tror ni krävs för att ett spel ska vara roligt och fräscht även andra gången?

Ny Sega MegaDrive

Jag trodde först att det var ett skämt, men så var tydligen inte fallet.

För den som vill börja samla MegaDrive eller har en gammal trasig konsol med massor av fungerande spel som ska spelas behöver inte tveka längre. En helt ny version av den gamla klassikern som är fullt kompatibel med de gamla spelen, och dessutom har nya fräscha kontroller, liksom 15 inbyggda spel redan från början, finns snart att köpa. Annars finns även en bärbar version av konsolen, vilket förstås inte är helt fel då den kommer med 20 inbyggda spel istället. Dock kan man då inte köra originalspelen på denna.

Intresserad, kolla då in detta.

Ett spel jag nyligen upptäckte var Daisuke Amaya’s, eller Pixel som han kallas, spel Cave Story, som nu ska släppas i uppiffad version till WiiWare. Idag släppte de även en ny trailer till spelet, som ni hittar här.

Kortfattat är det ett action-äventyr med klara plattformsdrag, som handlar om en snubbe utan minne som plötsligt tvingas rädda små kaninliknande saker kallade Mimigas, från någon ondskefull vetenskapsman.

Ärligt talat vet jag inte mycket av spelet, men det ser onekligen intressant ut, och framförallt speciellt, samt fartfyllt, vilket jag finner oerhört lockande. Musiken är underbart melankolisk, stämningsfylld och svängig, och grafiken är riktigt trevlig. Enligt andra källor lär det ha en alldeles unik berättelse full av mysterier och personlighet, något som får mig att bara längta ännu mer. Återstår att se när spelet släpps.


För övrigt och egentligen lite som ren utfyllnad, samt för plottrighetens skull och för att den är så otroligt skön, slänger jag in Annebelle Kennedy’s fanlåt Cave Story Anthem här nedan, klicka annars på länken för att se den i HD-format.

Tungt regn

Ett spel jag verkligen ser fram emot just nu är Quantic Dream’s Heavy Rain, den spirituella uppföljare till Fahrenheit, som släpptes till PC, PS2 och Xbox i september 2005. Spelet ser för närvarande ut att släppas senare i år, exklusivt till PS3. A shame, eftersom jag ännu inte har konsolen i fråga. Men men, då har man något mer att lägga upp på ”att-köpa-listan”.

Jag låter intervjun här nedan tala för sig själv.

Explosioner, utomjordingar och anabola

Nej, jag är inte säker på det sista, och tack och lov har vi européer fått cyborger i huvudrollen istället för dessa amerikaner i lyxförpackning. Hur som helst är Contra/Probotector serien en av mina absoluta favoriter, och jag hittade nyligen (hur 17 kan jag ha missat den tidigare) en trailer till det i Japan redan släppta Contra ReBirth.

Nu sitter jag bara här och hoppas att spelet inte tar för lång tid på sig att hitta hit, något som drabbade Contra 4. Den titeln hittar nog aldrig hit, som det ser ut nu.

Låt oss hoppas att detta öde inte befaller ReBirth, och kika in videon här nedan så länge. Den börjar lite tveksamt men så fort slakten startar är det enbart en fröjd för ögonen. Sedan säger jag nog som Jonathan Wahlgren på nintendolife:

Be sure to look for our impressions of this old-fangled title soon. In the meantime, make sure there’s plenty of room around you for excited air-punches.

Jag vaknade ur ingenting; var knappast medveten om själva uppvaknande, lika lite hur länge jag legat där, eller vad klockan var. Möttes snart av pappas höga stämma, och kort därpå, av brodern som gick in i rummet i hopp om att få upp mig. Någonstans där slog det ned en liten insikt i min skalle. Ingenting viktigt egentligen, men desto trevligare, kanske även intressant.

Hur jag nu kunde komma ihåg låten som vaknade till liv från min hjärnas innersta vrår vet jag självklart ännu inte, det hindrar mig emellertid inte från att leta upp den i Super Smash Bros. Brawl, i hopp om att finna dess namn. Nu sitter jag här, och lyssnar på youtube. Och nu är det er tur.

Live and Learn, av Crush 40, temalåten till Sonic Adventures 2, som jag för övrigt inte spelat ännu, vilket kanske inte är så konstigt då jag inte har spelet. Men låten är skön. Sure, den luktar lite ost, men det hastiga introt och framförallt förspelet innan refrängen är såpass bra att man glömmer andra petitesser. Dessutom; ”det svänger ju”, som Baloo skulle ha sagt.

Lyssna här nedan, eller kika in FoxyTunes om det nu känns bättre. Där hittar man ju länkar vidare, lite varstans. Om det nu känns bättre. Live and Learn.


—————-
Now playing: Crush 40 – Live & Learn
via FoxyTunes