Hon drömde om det. Jag har svårt att tänka på något annat. Vi har vissa saker gemensamt, men just på denna punkt är det att vi båda spelat Picross 3D.
Jag kan försöka förklara hur Picross fungerar, men för att förstå behöver man spela det. Omslaget födde enbart frågetecken i mina ögon, manualen orkade jag givetvis inte gå igenom. Jag visste inte alls vad jag hade att göra med, inte förrän spelet introducerar mig till det japanska fenomenet i en grundlig genomgång. Efter detta föreföll allt naturligt. Kort sagt handlar dock spelet om att hugga fram pixelfigurer ur ett fyrkantigt mönster, med siffror som ledtrådar. Det för tankarna till Sudoku och stenhuggeri, handlar därför ingenting om matematik utan endast memorering, logiskt tänkande samt orsak och verkan.
Jag är inte bekant med den platta versionen av Picross, men precis som titeln här antyder har en extra dimension tillkommit, möjligtvis i en önskan att ge nytt djup såväl som i ett försök att förnya konceptet. Det fungerar till en början förvånansvärt bra; Touch! Generations logo på fodralet är där av en anledning, detta är därför – så fort jag kommit in i det – enkelt att plocka upp och spelbart för de flesta, och i förlängningen, som en följd av detta med orsak och verkan, svårt att lägga ifrån sig. Något vi numera förväntar oss från alla pusselspel.
En extra dimension betyder dock i slutändan komplikation, då pusslen växer sig så stora att skärmen gärna behövt varit större. Att vrida och vända blir här nästan lika utmanande som pusslen i sig, leder därför ofta till att det blir svårt att finna ledtrådarna för att komma vidare, vilket får det hela att te sig som en gissningslek, även om så inte är fallet. Det är emellertid aldrig omöjligt, fast alla vi vanliga dödliga nöjer oss utmärkt med enbart easy, som bjuder på tillräckligt med utmaning för att hjärnan stundtals ska sätta knut på sig själv. 
Det är därför skönt att jag kan stänga av ljudet. Trevligt som det må vara till en början blir det snabbt monotont, jag startar därför en skön skiva att lyssna på istället, eller som nämnt: låter det vara tyst. Detta kan mycket väl enbart ses som negativt, men utan behovet av musik i bakgrunden känns det aldrig som jag missar något, spelet blir därför min bästa vän på de långa tågresorna. Dess förmåga att fullkomligt uppsluka mig som spelare gör dessutom att tiden förflyter snabbare än något annat; plötsligt är jag framme och några nya pussel är avklarade.
Picross 3D utvecklas förvisso till att bli för komplicerat för sitt eget bästa, men i sitt nuvarande tillstånd är det ändå tillräckligt bra för att hålla alla andra spel borta och dess hållbarhet måste ses som närmast oändlig. Ska du åka någon längre sträcka nu på sommarens yttre kant bör du ha detta med dig. Eller så sätter du dig på balkongen i dess sällskap och njuter av och med solen som trots allt fortfarande hänger kvar. 
Innan ni hinner fundera mycket mer över saken tycker jag ni som läser det här ska bege er till närmaste GAME-butik eller deras hemsida och införskaffa spelet för ynka 299 kronor.
Jag väntar nog tills priset ynkar lite mer men du lockar mig att spendera.
Apropå ynklighet, nu när min avsikt på Lgnjgv blev så obegriplig och misslyckad behöver jag hjälp att välja ett nytt tema, ett nytt visuellt upplägg.
Jag tycker alla – inklusive den jag har – är hemska eller bara helt opassliga men just därför. Jag kan inte lyssna på mina ögon i det här sammanhanget.
Alla suger, ja. Jag har bytt miljoner gånger känns det som, här på bloggonoid är jag nöjd men på andra stället vill jag ha det helt annorlunda. Det får dock duga så länge.
Du får vara lite mer schizo än du är och byta hejvilt. Eller bara hoppas på den dagen då nästa tema dyker upp som är ”det rätta”.
Du har rätt, självfallet – jag får ta och gå igenom a-z, varsamt. Du har också rätt när det gäller att temat härinne passar alldeles utmärkt till såväl ändamål som upplägg.
Bärbart pusselspelande är alltid trevligt. Har helt fastnat i Nurikabe nu, ett annat pusselspel till DS som är riktigt smidigt och snabbt.
Och Picross 3D har jag hört mycket gott om, men eftersom mitt tredimensionella tänkande är så horribelt dåligt så håller jag mig nog borta från det. Det måste vara platt, pixlar, papper – annars går det inte. Polygoner ger mig huvudvärk.
Synd att inte Nurikabe finns här, eller är det enkel japanska i det?
Men om inte 3D-versionen passar så köp den i 2D, Picross DS. Det borde gå utmärkt. Sägs enligt vissa till och med vara ett bättre spel.