Vad tänkte Nintendo på? Att slänga in slumpmässiga block och därefter förstora dessa tusenfalt har aldrig varit bra bandesign i min bok; utan att formge en funktionell struktur och sedan göra denna mycket större och med detta skapa en förbättrad utformning. Därför är den supermassiva galaxen alla av okänd anledning hyllat, i hög grad ett tecken på mycket av det som är fel i Super Mario Galaxy 2, samtidigt som det är den bana jag lämnar bakom mig utan att le det minsta.
Men låt mig inte gå händelserna i förväg här; Nintendo kan annat än försöka göra banor där allt är gigantiskt, men förr kunde de även detta. Galaxy 2 definieras trots det av storlek men det är inte det jag kommer minnas det för.
Jag börjar med att skratta brallorna av mig, så visst, inledningen är inget att klaga på. Den driver med sig själv och det upplägg som sedan länge definierar hela spelserien, men så fort spelandet tagit fart går skratten över i ett igenkännande flin. Det är nästan som om jag aldrig lade originalet ifrån mig, bara satt på mig ett par nya skor och sprang vidare. Flinet försvinner likväl efter ett tag, trots Yoshis snygga inhopp. Efter de första banorna vill jag inte återvända utan enbart blicka framåt. Det är då spelet gör en helomvändning.
Med en oerhört enkel detalj lyckas det bryta ned allt det jag trodde mig veta om Galaxy, originalet. Det är otroligt simpelt egentligen, kanske var det heller aldrig Nintendos önskan att göra så, men hela min spelstil, mitt förhållande till det, slås i bitar med en enda funktion. Det har blivit något helt nytt.
Super Mario Galaxy 2 är överfyllt av sådana stunder, då det verkligen skiner som en stjärna. Kortvariga, flyktiga episoder av fullkomlig briljans som lyfter idéer till nya höjder eller bara visar på ett oerhört sinne för genomtänkt bandesign.
Men det är där en del av problematiken ligger: allting varar så kort. Jag flyger till en galax, tar en stjärna och är sedan genast på väg till nästa. Med så få stjärnor på varje bana hinner inte intrycken insupas förrän nya står på tur, och även om det kan hjälpa minnet på traven blir det inte bättre av att många av stjärnorna på galaxerna enbart är varianter på dem jag redan plockat där – enbart under nya förhållanden – utan leder snarare till att jag tröttnar då något nytt inte visar sig förrän jag åker till nästa.
Jag ler därför med hela ansiktet då jag kämpar mig igenom en av spelets längre banor, där upplevelsen hinner sjunka in och nya inslag varvas med bekanta sådana, dessutom slipper jag kometförhållanderna. Åtminstone tills eftertexterna rullat förbi för andra gången.
Det ironiska med att ständigt pressa framåt mot nya världar är dock att ordet nyhet enbart infaller sporadiskt. Miyamoto talade om hur de hade enormt med idéer och därför bestämde sig för att göra en uppföljare, ändå får inslagen från tidigare spel – ja hela banor och bossar faktiskt – inte plats på fingrarna. För nostalgiker är det välkommet, men det finns ingen nostalgi att finna i att återanvända inslag från föregångaren, speciellt inte då det många gånger handlar om de bossar vi så gärna önskar glömma.
På tal om bossar: det ständiga överanvändande av Bowser Jr. har sedan länge passerat bristningsgränsen. En trevlig nyhet i New Super Mario Bros. Wii var att de sju andra koopabarnen fick återvända, men här finns enbart den jobbiga Bart-kopian. Jag vill härmed utnämna honom till seriens Jar Jar Binks med hopp om att aldrig behöva se honom igen, vilket förstås är att hoppas på för mycket.
Däremot – men det är som det brukar vara – är den store Bowsers banor några av spelets vassaste. Här blandas högt och lågt med den ständiga rädslan för lavan, vilket alltid tycks sätta spinn på fantasin. Det finns någonting däri som gör Melty Molten Galaxy i föregångaren till en brakfest, hela den sista världen i New Super Mario Bros. Wii till spelets absolut bästa och den första bossen i New Super Mario Bros. till den mest omspelade på min kassett. Jag saknar därför en bana i Galaxy 2 som verkligen utnyttjar alla idéer lavan kan föda. Liksom jag saknar att spelet väldigt sällan tar konceptet så långt det kan gå innan det blir en ‘Splosion Man av allting. Men där kunde de åtminstone utforska det hela ordentligt.
Super Mario Galaxy 2 gör nästan aldrig detta. Det springer bara vidare. Det gör Bit.Trip Runner också, men även om det där till och med går snabbare, så lyckades Gaijin Games med det Nintendo inte klarade av. Att utnyttja konceptet. Galaxy 2 är så överfyllt av saker som skulle kunna bygga hela spel, det är varierande som få spel är, men det är ändå en uppföljare där mycket känns igen och där allting ofta blir något nytt innan det ens hunnit vara. Spelets bästa stunder – de jag gärna sätter det högsta betyget på – är någonting fräscht, så nära som på en liten detalj, och den vill jag helst inte rikta någon kritik mot alls. Men det måste jag tyvärr ändå.
2D.
Det är så detaljen stavas och jag frågar mig själv: varför spelar jag geniala 2D-banor i vad som borde vara ett genialiskt 3D-spel? Det är inget problem i sig – inslagen är ytterst välkomna, men det säger ändå någonting om plattformsgenren. Det är ingen slump att Kirby’s Epic Yarn och Donkey Kong Country Returns båda är i två dimensioner, det är helt enkelt en enklare, mer ren och koncentrerad väg att gå.
Att plocka en stjärna som ligger ute i rymden och varken ha tillgång till skuggor att lita på eller ett snabbt kamerabyte leder de flesta gånger till att jag faller ned i ett svart hål. Problemen uppstår lyckligtvis inte speciellt ofta, men det är ett tecken på vad tre dimensioner inte kan göra ännu, och att Nintendo inte längre vet hur de ska använda bandesignen för att undvika sådana problem. I Super Mario 64 hände det nästan aldrig.
I detta fall – i jämförelsen med det som av mig anses vara det bästa plattformsspelet någonsin, handlar det mycket om yta. Jag sprang förr runt på stora plättar med klara, enklare färger, medan Galaxy 2 är koncentrerade världar i miniformat med färger, färger, färger. Det är mer sprudlande, uppfinningsrikt, mindre återhållsamt och mer kaotiskt. Kort sagt: det är för mycket av allt. Ja, utom på de spelmässiga påfund som det skulle behövas mer av, förstås.
Nintendo har fokus på fel ställen alltså? Ja, det skulle man nog kunna säga. Jag vill hellre ha få och stora banor än många och små. Vill leva innan jag fortsätter.
Ändå är det inget dåligt spel. Det är ett spel jag rekommenderar, men som trots allt har en tydlig problematik som måste lyftas fram. Det är koncentrerat till den grad att det blivit ofokuserat; det vill vara så mycket men tillåts sällan blomma ut ordentligt och är endast tillfälligt fantastiskt. Sedan undrar jag fortfarande vad som hände med alla nyheterna på vägen. De gånger jag får ta del av dem är dock guldstjärnor värda. 
Ojdå där ser man.
Får se om jag faller in hos dig eller hos Edge (som å sin sida gav Bit.Trip Runner en femma, staplar med kritik) eller hamnar någon helt annanstans.
Edge är säkert bara tjuriga på att de inte har någon taktkänsla eller förståelse för dess upplägg. Sitter säkert som andra och säger att man ska hoppa på bipet, inte efter det. Men det skulle ju bara vara logiskt i Metal-världen. Klagar kanske också på att behöva spela om nivåerna hela tiden och att dö tusen gånger.
Fast vad vet jag, har ju inte läst recensionen. Jag tror du hamnar lite mittemellan oss.
Jag vet inte jag, Edge är ju kända som Rez’s största förkämpar och verkar gilla det här med takt och att ständigt slungas fram. De tyckte framförallt att bandesignen var allt annat än så bra som den behövde vara.
Ungefär som du och Mario Galaxy 2, och jag vill helst tro att ingen av er är särskilt tjuriga utan bara fulla av genuina åsikter.
Heh.
Jag har bara spelat en enda sekvens av det här spelet (under besök på en spelaffär), och den gav ett första intryck som stämmer bra in på din recension. Det var en spökvärld tror jag, och man skulle ta sig över en slingrig bro som rörde sig snabbt åt höger, till en specifik plats då den loopades till vänstersidan igen. Det hela var dock över på några sekunder, och kändes mer som skiss på en spelidé än ett komplett spelmoment. Det fanns liksom ingen tid till att anstränga sig eller faktiskt uppskatta själva spelandet. Så jag tänkte att om jag köper spelet så kanske jag får uppleva det några gånger till, och spela det som det var tänkt att spelas.
Men tydligen inte 😀
Jag köper nog det här ändå, tids nog, även om jag inte heller tror att det tar sig förbi Bit. Trip Runner (som jag för i övrigt utnämnde till vårens näst bästa spel).
Passar dessutom på att slå ett slag för Super Mario Bros X, som är det bästa rörmokaren har varit med i på mycket länge. Ifall du nu mot förmodan inte är mätt på plattformsspel vid det här laget, det vill säga.
Silke:
Haha, vi kan väl säga att jag inte är tjurig då. Vi kan väl det. 😉
Benjamin:
Vilket kan vara vårens bästa spel då, tro?
Trött på plattformsspel är det svårt att bli för min del, så får väl ta och kika in Super Mario Bros X.
Det tycker jag absolut, lite positivt tänkande är bra.
Förresten, angående ettan – som du gav en tia när det begav sig, och Galaxen jag kommer börja med – är det fortfarande ett betyg du, så att säga, helt och hållet står för?
Jag får ju lite känsla av en kritik som inte bara riktas mot tvåan utan även ettan, och att Mario 64 så här efter två Galaxer framstår mer än någonsin som den stora 3D-triumfen.
Tänkte också på det. Även om jag älskade ettan så är det ingen 10/10 för min del,
just tack vare hur spelet aldrig riktigt hann landa innan det flög vidare till nästa plats.
NuYu: Bästa spelet för min egen del är helt klart Crimzon Clover. Smart, fartfyllt
och krävande som sjutton. Annars toppas listan också av Bayonetta, Heavy Rain och
Strange Journey till DS. Kan tänka mig att Demon’s Souls får en placering när jag väl
fått spela det också.
(Damn, något skum design på det där inlägget, och ingen edit-knapp heller. Men man lär av sina misstag.)
Och jag som inte ens lyckats ta mig igenom ettan ännu. Blev lite sugen nu när jag läste om tvåan. Jag har dock lite svårt för just 3d-grejen, fast inte för att det är 3D utan för att jag föredrar Mario i 2D. Det är så jag kommer ihåg honom och så jag vill spela honom.
Silke:
Någon tia skulle jag inte sätta på det första om jag recenserade det nu, utan det finns precis som du säger kritik häri riktat även däråt.
Det är dock ett bättre spel på nästan alla plan, och skulle jag ge det en siffra vore en stark åtta eller svag nia passande. Bli inte avskräckt här dock, båda spelen är bra nog att spelas igenom, men några mästerverk är de inte, annat än under några stunder.
Sedan kanske du tycker om upplägget mer än jag och älskar på för fullt som många andra, det är ju en smaksak.
Benjamin:
De spelen ska testas. Bayonetta är lysande, Heavy Rain… åtminstone första timmarna. Men jag har inte spelat igenom det än.
EmmyZ:
Sett till helheten är han också bättre där, även om Mario 64 kickar alla 2D-Marios i världen. 😉
Får iofs. erkänna att jag inte heller spelat igenom hela Heavy Rain, men jag älskade verkligen inledningen. Älskade. Sedan har jag hört en del negativt om resten av spelet från folk som jag litar på, så jag kan inte lova att det stannar kvar på listan heller. Ser gärna en recension sedan, btw.
Nu har ju inte jag någon PS3, men när jag väl får möjlighet att spela klart det så är det också en möjlighet att en recension dyker upp.
Och jo, inledningen är helt underbar. Fruktansvärt kraftfull. Även scenen i butiken var väldigt snyggt gjord.