Men tystnad var vad den tondöve polisen eftersträvade.
Eftersom Sound of Noise aldrig någonsin är tyst var tystnaden givetvis något som skulle ske som en reaktion hos oss tittare. Och det var längesedan en film lyckades överraska mig på sättet den gjorde.
Som en naturlig fortsättning på deras egen kortfilm Music for one apartment and six drummers har Simonssons och Stjärne Nilssons dragit allt till ytterligare gränser: möt världens kanske sex första musikterrorister, med det ena häpnadsväckande arrangemanget efter det andra på spellistan, och den tondöve polisen Amadeus Warnebring, i en historia som är nästan medvetet tunn men också mer än medvetet genialisk sett ur en musikalisk synpunkt.
Förvisso mer nyanserad i sin framställning av annat än musik än den först verkar är det enbart till dess fördel att så pass mycket tid läggs på framförandena, för hur det än är med det runtom är den mest en ursäkt att få uppvisa ett otroligt musikskapande. Jag sitter visningen igenom och trampar i takt med musiken och under de stunder då jag inte trampar tänker jag på att jag kanske inte ska trampa. Trots att vi bara är fem i salongen.
Tråkigt nog detta sistnämnda, Sound of Noise är visserligen ingen skrattfest men underhållande och påhittig, och förtjänar självklart minst sex besökare. Alla lika förtjusta i att stämma in i rytmen och det bisarra den har att bjuda på. 
Bloggonoid 
Lyssnade till den på Stockholms Filmfestival och vi var både tillfredsställda, rytmiska och minst hundratjugofem i biosalongen.
”Möt världens kanske sex första musikterrorister” är dock långt ifrån riktigt om man tänker efter. Musikhistorien är full av våldsam politik och terroristiska oljudsstämplar från allmänheten, snarare är frågan om ett kulturellt uttryck någonsin ansetts lika terroristiskt som musiken.
Däremot har det känts tamt under lång tid nu.
Kanske vi därför kan säga att Sound of Noise är ett tidsenligt och iscensatt protesterande för en värld där man inte längre verkar tro att musiken kan förändra den.
Exakt, men det handlar mest om att jag inte känner till något annat fall där musiker verkligen ”terroriserar” som de gör i filmen. Men det är förstås ett väldigt svävande uttryck, precis som du pekar på.
Och tvåhundrafemtio stampande fötter i en salong, det måste vara något alldeles extra.
Absolut jag förstår hur du menar, och ja – det uppstår något alldeles speciellt när hundratjugofem cineaster samlas för att trampa fötter, vicka på höfterna efter förmåga.
Någon tog även ett par trappsteg till sina egna.
Haha, jag har bara hört talas om den här, hade ingen som helst aning om vad det var för nåt. Låter lite finurligt.
Det är den absolut.