Det allra mest beundransvärda Nina Hedenius lyckas göra i sina filmer är hur hon får oss att lyssna till ett ingenting, en tomhet och stillhet lika främmande i vårt överstimulerade samhälle som den är inbjudande och naturlig, likt ett återvälkomnande till ett ursprung i absolut uppmärksamhet som vi rusat ifrån. Det är en uppslukande känsla av något så enkelt att det kommit att bli komplicerat, och många orkar inte ens stanna för att se klart, trots att det är bland det vackraste man möjligtvis kan känna i ett samhälle som detta.
Nu har de fem filmerna passerat, själv missade jag ett flertal, men Gubben i stugan går i repris på lördag vid midnatt och på söndag klockan 17.30. Gör dig själv en tjänst och se den vid något av dessa tillfällen, eller gå in på SVT Play där alla filmerna finns tillgängliga under en månad framåt. Det tänker jag göra.
Bloggonoid 
Nu är ju inte Nina enbart en dokumentärfilmare, inte heller är alla filmerna som SVT väljer att visa dokumentärer. Stillheten och dess betraktande är hennes motto oavsett övrig form.
Bara en liten fotnot, från mig till dig.
Glad är jag i övrigt att jag lyckades tipsa någon som tyckte så pass mycket om tipset att google nu får lite mer att göra med Nina Hedenius.
Henne har jag inte hört talas om men hennes filmer låter intressant. Får mig att tänka på dokumentären ”Pica Pica” från 80-talet där Mikael Kristersson följer några skator under en dag.
Silke:
Haha, vad dåligt av mig; det visste jag ju till och med. Dokumentärerna hamnade bara i rampljuset och gömde dem andra – men nog med undanflykter, jag rättar till omedelbums.
RJ:
Just Pica Pica har jag inte sett, men Mikael Kristersson gjorde senast Ljusår, och den älskade jag av hela mitt naturromantiserade hjärta. Även den otroligt stillsam.