Jag har aldrig varit i en biosalong lika fylld av lyrisk förtjusning som när jag i lördags såg The Expendables. Ni vet, den där actionrökaren med en rollista lika explosiv som själva explosionerna i den. Den hade lika gärna kunnat vara en spelversion av Team America, bortsett från att humorn här är en helt annan. Av allt att döma den helt rätta. Aldrig har jag varit med om att hela publiken skrattat så hejdlöst som då Arnold Schwarzenegger och Sylvester Stallone munhugger i en konversation som lika gärna kunnat handla om dem själva. Eller då Jet Li förklarade att livet för en kort människa som han själv är mycket jobbigare än för långa eftersom han ju helt logiskt måste anstränga sig mer. Eller varför inte Dolph Lundgrens varningsskott, som tydligen var placerat lite väl långt ned, Bruce Willis svordomsvåg eller någon av de scener då övervåldet fick hela salongen att framstå som en samlingsplats för skadeglada sadister?

Inget knyter människors liv samman som ett gott skratt. Eller förlänger det, för den delen. Även när det gäller något de flesta skulle anse så banalt som übervåld och kroppsstorlek.

Vi drog oss inte ens från att klappa händerna när det behövdes. Tydligen är även humor bäst på bio.