Med förväntningar. Med förutfattade meningar. Somliga påstår att allt börjar se likadant ut och det kunde inte vara mer rätt och fel. På väldigt kort tid har indiespelen utvecklats, förändrats och börjat sudda ut gränserna, främst vad gäller spänningsuppbyggnad, klimax och avslut.

Det känns konstigt att säga men ibland vet jag inte hur jag ska ta till mig spelen. De får mig att känna mig omogen. Spelen själva vill jag kalla motsatsen; när jag spelar och tror de kommer slänga in något såsom utomjordingar eller stora vändpunkter jag eventuellt känner igen slänger de istället in… ingenting. Tyvärr lätt att sätta detta ord här: i jämförelse med en explosion av enorm art kan en subtil förändring som ofta söker mer mänskliga grunder kännas lam. Men om lam var fallet hade jag inte gått och tänkt på dem flera dagar i sträck. För att närma sig verk som exempelvis A House in California krävs något annat än det jag kommit att bli van vid.

Problemet kring förväntningar ligger nog också i att dessa även kommer från de som redan spelat. Påstår någon att slutet är något alldeles extra går jag in med den förväntningen, vilket sällan är positivt.

Nu handlar det inte längre om att folk talar om hur häftigt det nya spelet kommer bli, utan på vilken känslomässig nivå den kommer beröra. Det är farligt då förväntningar kring känslor är speciellt svåra att införliva. Får du en produkt som inte ger dig känslorna någon sagt att de fått leder det självklart till viss besvikelse. För mig är det klart tråkigare än att inte få den där karaktären, utmaningen eller ens bättre bandesignen.

Jag borde göra något kuligt indie av detta. Resultatet:

#1: Läs inga kommentarer.
#2: Försök helst redovisa varför ett spel är fantastiskt utan att avslöja alltför djupgående detaljer om hur du kände när det var som mest fantastiskt. Försök vara lika subtil som spelet självt.
#3: Förtydligande: Spoilervarna innan du berättar om hur det där spelet förändrade hela ditt liv och gjorde så att du vågade ta steget och gifta dig, skaffa barn och gå ner i vikt.
#4: Ha öppna sinnen. Bli således inte sjuk.
#5: Förvänta dig inte ett jävla skit.

Som du förstår har världen blivit en alltmer komplicerad plats, men i det hektiskt uppkopplade samhället tror jag det är precis denna typ av eftertänksamhet som behövs. Och paradoxalt nog, i den takt detta fortsätter kanske vi snart på allvar kan tala om att inte behöva förstå spelen.

Annonser