Blåa kvinnor är något man aldrig kan få nog av. Det bevisade Mass Effect för två år sedan, och de gör säkerligen om det nästa år i och med tvåan. Innan dess dock, slår James Cameron ett slag för saken genom filmen Avatar, som är fullkomligt fullsmockad på de fagra varelserna. Men det är inte därför man ser den, om du nu trodde det.

Tror du på hypen? Jag gjorde inte det. Motbevisad? Både och. Redan efter tio minuter är det svårt att inte bli arg på filmen. Jake Sully sitter i rullstol och med varje scen tycks detta alltmer tyda på att Cameron enbart försöker tvinga på oss medlidande för den som skall bli filmens stora hjälte. Ärligt talat är den första halvtimmen inte mycket att hänga i granen. Tur då att filmen består av fem halvtimmar.

Någonstans efter att Sully hamnat i den vilda marken och börjat beblanda sig med Na’vi-folket (och filmen smått övergått till att bli en dokumentär om ett påhittat universum) vänder dock denna syn på den store hjälten. Visst, man kan fortsätta fundera över varför Cameron valt att göra det så övertydligt, men det blir alltmer naturligt; varje scen passar som handen i handsken, och det känns allt mindre krystat. Kan också vara så att filmens atmosfär med dess underbara känsla för detaljer och design tar över hela hjärnverksamheten. Det är en otroligt vacker och levande värld de skapat.

Och wow, filmen undviker att leka smart också. Den tar sig inte vatten över huvudet (han har trots allt haft fyra år på sig att simma upp till ytan) likt Star Trek tidigare i år, som försökte imponera genom att rabbla information de tycktes ha fått genom att ställa ett par frågor till en fysiker under fikarasten. Frågor som sedan visade sig täcka alltför liten yta genom det absurda avslutet. Här är man istället försiktig med att leka fysiker och biolog, istället tar man det på en nivå man behärskar väl, blandar det hela med rena påhitt och lyckas skapa något som känns både troligt och magiskt.

Avatar undviker dock att lämna ramarna – såvida man inte ser den i 3D (fyndigt skämt det där; författarens anm.) – vilket betyder att man tvingas hata en del personer och älska andra, samt kan förutsäga det mesta. Det hindrar dock inte filmen från att vara en riktigt trevlig, och framförallt vacker resa, där man både drabbas av svindel och gåshud. Sen är jag trots allt lite smånöjd över att människorna för en gångs skull får bita i det sura äpplet och att man lyckats förmedla ett tydligt och bra budskap. En episk och blå jul väntar på er i biosalongerna.

Annonser