Fångar du livet på en papperslapp, en avlång sådan, varar det endast i fem minuter. Innehållet är däremot större än allt annat. Begränsat, men det är också hela idén, tanken; livet. Passage är en metafor för detta, för livet, ur ett minimalistiskt perspektiv där pixlarna är stora och skärmen likt en avlång remsa.

Där går jag, jag bara går. Framåt, och finner kärleken. Följer stigen, går nedåt och söker skatter, ser hur framtiden målas upp framför mig i ett ständigt skiftande mönster av brokiga pixlar. Jag letar och letar, efter allt som kan finnas, men slutligen släpper jag taget om hungern och nyfikenheten inför det som skall komma tar över.

Hand i hand med henne rusar jag emot detta, men då jag gör det, har de våglika rörelserna nästan försvunnit. Jag ser en förändring; jag är inte där jag var förut. Det blir plötsligt tomt; någonting fattas. Förgäves försöker jag nå det som ej längre finns framför, istället uppenbarar sig bakom mig samma pixlade skiftningar, men dessa slukar världen.

Jag rusar framåt, framåt, men blicken sitter fäst vid det brokiga mönstret, övergår i ren besatthet, fattar greppet om mig – jag kan inte sluta titta, ändå fortsätter jag bara bortåt, jag rusar, vill bort, då det plötsligt händer…

Här tvekar ni inte ens. Inte likt ni annars gör, likt vi alla gör. Inte mycket i livet är gratis, men detta är det, och under den fem minuter långa resa som är Passage – nu redan två år gammalt – formar sig känslor ur ett hjärta så kraftfullt att det tar form på skärmen. En upplevelse så liten och så stor att den inte tål att missas längre än till detta nu. Lyft på stenen och greppa livet. Om du redan gjort det: ta resan än en gång, eller minns den, likt pixlarna formas bakom din rygg.