Logik kontra känsla. Ett stelt maskineri mot ett pumpande hjärta. Roboten gentemot människan. Stryk allt det; skriv Machinarium istället. Samspelet. Symbiosen. Livet. Trots klädd i sotig metall.
Det är en värld byggd av skrot och olja och elektricitet och rök. Det är en plats där varje enskild varelse hålls samman av bultar och skruvar. En plats där det rationella står i centrum, men där ett hjärta placerats under plåten.
Det logiska tänkandet ligger som grund för tillvaron, pusslen, allt det jag och Josef behöver för att komma vidare, men inte för tankarna. Inte för känslorna, hans eller mina. Inte många pussel kräver mer än ettor och nollor för att lösas. Belöningen däremot, den kräver mänsklighet.
Det är egentligen helt naturligt att ett spel som bygger på samspelet mellan karaktärer, eftertanke och känsla, inte minst förmågan att se och relatera, lägger en sådan vikt vid det som Super Mario alltid behärskat utmärkt; ett belöningssystem byggt på nyfikenhet och tillfredsställelse. Handlingen är här av föga betydelse, trots det kommer du inte glömma den – eller snarare: glömma händelserna som driver den – liksom det i Marios spel alltid varit intressantare att upptäcka och uppleva än följa en intressant ramberättelse.
Här är känslan av att upptäcka det som ligger bortom nästa pussel större än alla episka sammandrabbningar – det är själva kärnan, mycket till följd av den glädje spelet ständigt delar med sig av genom klarade uppdrag samt förmågan att få mig som spelare att känna mig smart och nödvändig. När jag säger att detta är ett av få spel där jag velat lösa något enbart för att få se en robot spela musik, är jag inte långt ifrån sanningen. Inga Achievements eller high scores i världen hade gjort detta bättre.
Jag kan tala om den fullkomliga bristen på omspelningsvärde, men då varje enskild bildruta med sina animationer, sin genomsyrande följdriktighet, sin puttrande medkänsla och sina detaljer, är odödlig i sig, spelar det föga roll. Jag behöver enbart titta på en av bilderna för att återuppleva pussel och lösningar; belöningar genom något så enkelt som en dans. Samtidigt kan jag givetvis tala om spelets förmåga att irritera mig, få mig smått deprimerad över faktumet att jag tvingas ta till hjälp från spelets egen walkthrough för att komma vidare, men då måste jag i samma andetag berätta om dess förmåga att visa hur mycket själva lösningen betyder, då jag efter tiotals minuter slutligen lyckas.
Det här är en upplevelse som under sina finaste stunder förmår locka fram det allra bästa hos människan. Inga Achievements eller high scores i världen kan mäta sig med det.
Började faktiskt spela detta spelet idag. Det har legat still på min hårddisk ända sedan jag köpte det men idag tog jag tag och började spela. Verkligen ett underbart spel.
Även jag gillar det, men inte riktigt lika så mycket som du. Men det var trevlig läsning.
Nu måste jag dock kämpa vidare i mitt tidiga nittonhundratalsanalyserande av den norrländska Kvinnan som lustfylld förföriska, ständigt med otukt i blicken och hängande på stackars män som inte vill något hellre än bara köra liiiite mer pragmatisk gångplog under den sedan länge becksvarta himmelen.
Peter:
Härligt att du gillar det, och att du kommit igång med spelandet.
Silke:
Nog är det något att gilla alltid. Men usch, jag blev i efterhand smått galen på den här recensionen. En av meningarna var helt åt helvete, men jag kunde inte komma på hur den skulle ändras. Fast nu så, nu är det bra igen. Inte för att det är säkert att ni som läst den kommer märka det. Men tack.
Får mig att tänka på lite fäbojäntan, just låten snurrade i skallen hela morgonen.
Fin recension. 🙂
Tack.
Bra recension som vanligt, till ett minst lika bra spel 😛
Jag köpte faktiskt spelet för ett bra tag sedan, spelade och älskade det i någon timme eller två, och sen har jag inte rört det igen. Så jag går och ställer mig i skamvrån ett tag…
Bäst det, eller så spelar du klart det och älskar lite till. 😉
Min personliga åsikt är att Machinarium är det bästa point and click som gjorts. Högst personlig åsikt som sagt, men I love it.
Nu har ju jag inte spelat så många peka-klicka-äventyr, men av dem jag spelat måste jag hålla med dig om att detta är det bästa. Helt klart värt sina lovord.
Oerhört bra recension, även om jag själv inte tagit mig förbi de två första pusslen i spelet.
Jag tackar så mycket.
Spelet kan vara väldigt klurigt ibland, minns själv att jag fastnade tidigt i demot, men som tur är finns ju en guide i spelet om man behöver en extra knuff. Bara att ge sig på det igen alltså. 😉